Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellmansfigurerna - Bellmans inflytade på svensk diktning. - Bellmans inflytande i Danmark - Bellmans läsekrets utom Skandinavien - Bellmanlitteraturen i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättvisan och med Lindståhl, gick hon 1798 ur
tiden. Mollberg, son af en skräddare med eget
strump- och tröjväfveri, var gesäll hos fadern, ärfde
dennes hus vid Hornsgatan, reste till Amsterdam,
lefde upp förmögenheten och slutade 1772 som
rotmästare, i kyrkoboken titulerad än fabrikör, än
vice-korporal vid Lifregementet. Hans stallbroder,
Movitz, son till en krögare, var perukmakare, sedan
artillerist och, efter att 1763 ha blifvit skadad "i
bägge händerna", paraplymakare. Det arf han
lämnade hustrun, som höll "likörkammare" vid
Drottninggatan, och sonen i första giftet, Adolf Movitz,
var, utom gångkläder, en till 16 skilling värderad
basfiol.
Jämte dessa hufvudaktörer i B:s epistlar och
ordensspel möta vi en trupp af mer eller mindre kända
bipersoner, alla tillhörande samma klass, de
urspårade, eller egande sitt hemvist på krogen. Det
är Fredrik I:s hofmusikant Knape, död i misär
1777, hofpukaren och pantlånaren Steindecker (d.
1775), bryggaren och brännvinsbrännaren i Maria,
Erik Lundholm (d. 1769), "Pharaos bagare"
Kihlberg, som 1770 "alla dagar går öfverlastad",
bryggaren Meisner, lefvande afsigkommen och "mest
naken", studenterna Israelsson och Trundman, den
förre latinsk poet och prästkandidat med titeln
"magister", ett gatans och krogens ök, den senare
1747 debuterande på Bollhuset, längre fram klockare
och skolmästare vid spinnhuset, år 1770 afdankad
som de öfrige. En liknande vagabond är filosofie
kandidaten Gåse, hvilken, som det heter, söp
kläderna af kroppen och promenerade i skjortan.
Utom fader Berg, som var tapetmålare,
klädmäklaren Wingmark, kaffekokaren Schwalbe, gesällen
Hans Jergen, brännvinsadvokaten Wetz, traktören
Orm, som hade spiskvarter, och hans pigor, Kajsa,
Brita, Margareta m. fl. uppträda äfven åtskilliga
ämbets- och tjänstemän, tullskrifvarna Agrell och
Appelstubbe, kontorsskrifvaren i banken von Berco,
aktuarien i manufakturkontoret Holmström och tre
kämnärer i Stockholm, Glock, en flitig och skicklig
man, som auskulterat i hofrätten, innan han 1769
blef primarie kämnär, Planberg, mera nitisk som
backidyrkare, död 1791, och Kolmodin, åren 1748
–62 notarie och vice stadsfiskal. De kvinnliga
hjältinnorna äro merendels krognymfer, krögerskor
och demimonddamer. Att skalden med poesiens rätt
gifvit alla dessa original ett intresse, ett behag, en
idealitet, främmande för dem i lifvet, är naturligt.
Men genom att låta dem bibehålla sina manér, sitt
samtalsspråk, sin kostym, hvilket allt målas med en
för B. säregen trohet, gör han dem äfven till
värdefulla typer ur 1700-talets kulturhistoria.
Bellmans inflytande på svensk
diktning är i själfva verket ringa. Den krets,
som Atterbom döpt till "Bellmans fränder", saknar
betydenhet, ehuru ett par af dem, K. I. Hallman
och O. Kexél, voro goda lustspelsförfattare. Utom
hos J. Wallenberg och H. Brandel, sedan konsul i
Algeriet, finna vi beröringspunkter hos O. Rudbeck
(sonson af O. Rudbeck d. y.), S. O. Tilas, E.
Schröderheim, J. M. Lannerstjerna, K. Envallsson,
K. A. Rooth, A. Bergstedt, J. Elers m. fl. Också
fru Lenngren anslår besläktade strängar. Bland
senare humorister, som, trots alla olikheter i öfrigt,
närma sig B., torde Valerius, K. F. Dahlgren,
Sehlstedt och G. Wennerberg kunna nämnas. En
viss frändskap spåras stundom äfven i Frödings
dikter.
Bellmans inflytande i Danmark var
af långt större betydelse. Känd redan på 1780-talet,
imiteras eller tolkas han 1782 i "Kjöbenhavns
aftenpost", 1783 af Baggesen, vidare af P. A. Heiberg, R.
Frankenau och J. Kragh Höst, som kritiskt värderar
hans poesi. Under förra hälften af 19:e årh. egnar
honom Molbech (1817) en genomförd karakteristik, och
en Bellman så fjärran stående skald som Blicher hyllar
honom. I den miljö fru Heiberg, den berömda
skådespelerskan, tillhörde, blef han icke blott sjungen,
utan dyrkad. En Hertz, en J. L. Heiberg, hvilken
1843 tecknat "Bellman som comisk dithyrambiker",
får af honom starka och afgörande intryck. Hela
den danska vådevillen tager allt, som skiljer den
från dess franska mönster, af B. Vi märka hans
inflytande i Hostrups och Böghs stycken. Danska
upplagor af hans verk utkommo 1843–69, och i
den nyare litteraturen beundras han af
romanförfattaren Schandorph, skalden Drachmann, kritikern Vedel
m. fl. Georg Brandes säger, att Fredmans epistlar
är det tredje af de verk, som (jämte "Fritiofs
saga" och "Fänrik Ståls sägner") gifva svensk poesi
kosmopolitisk rang. Se härom vidare K. Warburg,
"Bellmansdikten i Danmark" (i Samlaren 1895).
Bellmans läsekrets utom
Skandinavien är dock så fåtalig, att endast Tyskland
känner honom dels genom A. Winterfelds klena
öfversättning "Der schwedische Anakreon" (1856),
dels genom P. J. Willatzens med en studie öfver
skalden försedda tolkning "Der weingott des
Nordens" (1892). B. är sannolikt för lokal, för
oskiljaktigt knuten till Sverige och speciellt Stockholm att
kunna njutas af främmande nationer. Endast
danskarna ega i själfva sitt lynne en resonnansbotten för
hans sång. Den tyske författaren E. M. Arndt
synes emellertid ha uppskattat hans värde.
Karakteristiken öfver B. i Arndts "Resa i Sverige år 1804"
samt "Einleitungen zu historischen
karakterschilderungen" (1810) är en vacker och sympatisk
minnesteckning.
Bellmanslitteraturen i Sverige.
Under sin lifstid hyllades B. i Thorilds "Kritik
öfver kritiker" som den backiska glädjens Pindaros,
i Kellgrens förord till epistlarna som det
oefterhärmliga geniet, i en dikt af Leopold 1792 som "det
första i glans" af snillen. "Allgemeines
schwedisches gelehrsamkeits-archiv" ser i Fredmans
epistlar ett mästerverk.
Slutet af 1700- och början på 1800-talet älskade
mer Valerius än B. Den egentliga
Bellmanslitteraturen börjar med Atterbom, som egnade skalden en
för alla senare studier grundläggande, kärleksfull
kritik i "Phosphoros" 1812 samt därefter i "Svenska
akademiens handlingar" (1852) och i 6:e delen af
"Siare och skalder". Ungefär samtidigt med
artikeln i "Phosphoros" började man samla B:s arbeten.
År 1814 utkommo 2 delar, mest efter skaldens vän,
kornetten Völschows manuskript. 1813 publicerade
P. A. Sondén Fredmans handskrifter och 1835–36
en upplaga af B:s verk (6 delar). 1855–61 följde
J. G. Carléns stora Bellmans-edition (5 delar, illustr.
i 4 delar 1869–70) och 1876–77 Eichhorns nya
samling Skrifter af C. M. Bellman (2 delar),
innehållande en efterskörd ur tryckta och otryckta källor.
Sondén, Carlén och Eichhorn hafva kritiskt sofrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
