Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1359-1360 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benin - Benincasa - Beni Suef - Benjamin, Jakobs son - Benjamin (Ben Jona)B. af Tudela - Benjamin pseudonym för B. Antier-Chevrillon - Benjamin. 1 Nathan B. f. 1811. 2. Samuel Greene Wheeler B. f. 1837 - Benjaminiter. Se Benjamin. - Benjamins port. Se Efraim. - Ben Jona. Se Benjamin. - Ben Jonson, engelsk skald. Se Jonson (Benjamin) - Ben-jord - Benjovski, Moritz August, äfventyrare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i bronsplattorna. Största uppseendet hafva
metallföremålen väckt, enär man förut ej visste att ett
negerfolk var i besittning af en
så högt uppdrifven konstfärdighet
i att gjuta "à cire perdue". Man
har velat bevisa att denna konst
införts af portugiserna, men
omöjligt är alls icke att den är en
kvarlefva af en urgammal konst,
som stått högt i det forna
Egypten; därpå tyder bl. a. formen
hos många vapen, som
påtagligen fortlefvat ända från
bronsåldern.
H. S.

Snidad elefantbete från Benin.

Benincasa hispida Cogn. (B.
cerifera Sav.), Vaxgurka,
bot., en till fam. Cucurbitaceæ
hörande, ettårig, örtartad
gurkväxt, som härstammar från det
tropiska Asien och odlas i
tropikerna. De stora, aflånga,
välsmakande frukterna ha vid
mognaden ett blåhvitt
vaxöfverdrag.
Ldt. (G. L–m.)

Beni Suef, provins (mudirijje)
i Öfre Egypten, på båda sidor om
Nilen, med en uppmätt yta af
1,221 kvkm. och 314,454 inv.
(1897), däribland 24,000
nomadiserande beduiner. Provinsen är
delad i 3 distrikt; ett af dem heter
B. och har 140,545 inv. (1897).
Hufvudstaden med samma namn
ligger på vänstra Nilstranden och vid järnvägen
Kairo–Siut, i en fruktbar trakt, och har stor
bomullsindustri. 18,229 inv. (1897).

Benjamin (hebr., "högra handens son", d. ä.
väl ursprungligen = "söderns son"), Jakobs yngste
och mest älskade son, hvars födelse kostade hans
moder, Rakel, lifvet (1 Mos. 35: 16 ff.; 42: 4).
Hans afkomlingar, de s. k. benjaminiterna,
bildade en af israeliternas mindre stammar och fingo
sina boningsplatser sig anvisade i det mellersta
Palestina, mellan Efraims och Judas områden, mot öster
ned till Jordan (Jos. 18: 11 ff.). Till denna stam
hörde Saul, Israels förste konung, äfvensom profeten
Jeremia, Ester, Mardekai m. fl. Vid rikets delning
slöt sig större delen af Benjamins stam icke till Juda,
utan till Efraim. Betel och Jeriko t. ex. hörde till
nordriket (jfr 1 Kon. 11: 36; 12: 20 ff.). Först
senare bearbetare af de äldre källorna och yngre
skriftställare låta hela B:s stam tillhöra Juda rike
(jfr 1 Kon. 12: 21 ff.; 2 Kr. 11: 10, 12, 23; 14: 8;
15: 29 m. fl.). Efter Efraims rikes fall torde en
stor del af B:s område ha tillfallit Juda rike; konung
Josia synes ha utvidgat rikets nordliga gräns (2 Kon.
23: 14 ff., 19). Dessa benjaminiter delade sedan
Juda rikes öde, och flera af dem nämnas äfven
bland de från Babel hemkomna (Neh. 11: 7). –
Aposteln Paulus hörde till B:s stam (Rom. 11: 1;
Fil. 3: 5).
E. S–e.

Benjamin (Ben Jona), vanligen Benjamin
af Tudela (efter hans födelsestad), lefde i 12:e
årh. och genomreste 1165–73 en stor del af Asien,
Afrika och södra Europa samt efterlämnade en
reseskildring, som i första rummet är af vikt för judarnas
historia, men genom sina intressanta och
sanningsenliga berättelser af nytta äfven för den allmänna
folkhistorien. Verket utkom 1543 i Konstantinopel
under titeln Masaoth (itinerarium) och blef
sedermera öfversatt på nästan alla moderna språk. Under
titeln The itinerary of rabbi Benjamin of Tudela
utgaf Asher (London och Berlin 1840) en förträfflig
upplaga däraf jämte öfversättning och anmärkningar.
Den yngsta öfversättningen är en holländsk (1846).
Jfr Zunz, "Gesammelte schriften" I, 163.
L. L.*

Benjamin [bäʃamä’], pseudonym för den franske
författaren B. Antier-Chevrillon.

Benjamin [be’ndʃəmin]. 1. Nathan B.,
nordamerikansk missionär, f. 1811 i Catskill, staten New
York, graduerades 1831 och blef 1837 missionär i
"American boards" tjänst i österlandet. Efter en tids
verksamhet på halfön Argos och i Aten upptog han
från 1844 ett arbete bland armenierna först i Trabezon,
därefter i Smyrna och från 1852 i Konstantinopel,
där han dels som skriftställare, dels som predikant
verkade till sin död, 1855, efterlämnande bland de
evangeliske armenierna ett välsignadt minne.
A. K.

2. Samuel Greene Wheeler B., den
föregåendes son, amerikansk konstskriftställare, f.
1837 i Argos, Grekland, har som litterär och artistisk
medarbetare i Amerikas och Englands förnämligare
illustrerade tidskrifter bidragit till att bana väg för
en sund konstuppfattning i Amerika. I bokform har
han utgifvit bl. a. The turk and the greek (1867),
Contemporary art in Europe (1877), What is art?
(s. å.), The atlantic islands as resorts of health and
pleasure (1878), Art in America (1879), Our
american artists (2 bd, 1879–80), Troy (1881), Persia
and the persians (1886), The story of Persia (1887)
och Sea spray (1888). Han var 1883–85 Förenta
staternas minister i Persien.

Benjaminiter. Se Benjamin.

Benjamins port. Se Efraim.

Ben Jona. Se Benjamin.

Ben Jonson, engelsk skald. Se Jonson
(Benjamin).

Ben-jord, benämning på kalksalterna i
bensubstansen; äfven detsamma som benaska.

Benjovski (Benyowszky), Moritz
August, grefve, äfventyrare, f. 1741 i Ungern, son
till en kejserlig general, deltog som österrikisk
löjtnant i sjuåriga kriget (1756–63) och biträdde sedan
de polske konfedererade mot Ryssland, men blef
1769 tillfångatagen och sänd till Kamtsjatka. Där
kom han i stor ynnest hos ståthållaren och fick hans
dotter till hustru, fastän han förut var gift. 1771
tillställde B. ett myteri, plundrade en rysk fästning
och undkom med sin hustru och 96 andra
sammansvurna till ön Formosa. Därifrån ställde han färden
till Macao, hvarest hans hustru och åtskilliga bland
hans följeslagare dogo. Sedan for han till Frankrike,
där han blef chef för ett infanteriregemente och fick
i uppdrag att grundlägga en koloni på Madagaskar.
B. fullgjorde lyckligt detta värf och blef så omtyckt
af åtskilliga bland infödingarna, att de utropade
honom till konung (1776). Franska regeringen fann
emellertid, att B. var en äfventyrare, och vägrade
honom vidare understöd. Han trädde då åter i
österrikisk tjänst och deltog i kriget mot Preussen
1778. 1785 ankom han till Madagaskar i spetsen
för en expedition, som blifvit utrustad af enskilda
personer i London och Baltimore för att kolonisera
ön. Fransmännen satte sig emot detta försök, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>