Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1369-1370 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bennich, Nils Axel Gustafsson, ämbetsman från Opphem i Tjärstad. - Bennigsen, nedersachsisk adelsfamilj. 1. Levin August Theophil von B. 2. Alexander Livin von B. 3. Rudolf von B.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alla riksdagarna från 1844 till 1860 var han
sekreterare i nämnda utskott och egnade ständigt, aldrig
vikande för dagens opinioner, sin erfarenhet och
sin penna åt arbetet för
en friare tullagstiftning.
Sedan representationen
ändtligen vid riksdagen
1853–54 kommit
därhän, att den för sin del
upphäfde det dittills
gällande förbudet mot in-
och utförsel af tackjärn
– en länge och envist
bekämpad seger i
frihandelsriktning och en
fråga, som ansågs af
synnerligen stor betydelse –,



och saken kommit till k.
m:ts pröfning, afstyrktes bifall till beslutet af alla
"vederbörande", själfva konseljen inräknad; men
konung Oskar I godkände likväl slutligen detsamma,
väsentligen på grund af åtskilliga af B. utarbetade
promemorior, i hvilka protektionisternas farhågor
underkastades en genomgående kritik. B:s erfarenhet
och insikter på tullagstiftningens område började
därefter tagas i anspråk af regeringen. Sedan de svenske
medlemmarna af 1855 års mellanrikslags-kommitté i
grund omarbetat den svenska tulltaxan och J. A.
Gripenstedt blifvit chef för finansdepartementet, fick
B., som varit kommitténs sekreterare, uppdrag att
författa det statsrådsbetänkande, hvilket åtföljde den
till riksdagen 1856–58 öfverlämnade kungl.
propositionen om kommittéförslagets antagande.
Egendomligt nog blef det ock B:s uppgift att affatta
bevillningsutskottets yttrande öfver samma proposition.
Kort efter nyssnämnda riksdags slut kallades B.,
som äfven sysselsatt sig med bankfrågors behandling,
till ledamot af den s. k. finanskommittén, hvilken
hade uppdrag att utreda landets ekonomiska och
finansiella ställning samt afgifva förslag i viktiga
dithörande ämnen. 1860 utnämndes B. till landshöfding
i Jämtlands län och afgaf i denna egenskap ett
synnerligen beaktadt utlåtande angående utvidgad
näringsfrihet – en fråga, som då ifrigt diskuterades
och slutligen löstes genom k. förordn. 18 juni 1864.
År 1862 förordnades B. till ordförande i en
kommitté, som skulle utreda den omtvistade frågan om
norra stambanans sträckning, och året därefter
kallades han till ordförande i den kommitté, som blifvit
tillsatt för att förbereda behandlingen af de frågor,
hvilka slutligen fingo sin lösning genom de 1865
emellan Frankrike och Sverige afslutade handels- och
sjöfartstraktaterna. 1864 erhöll B. adlig värdighet
och kom därigenom i tillfälle att såsom ledamot af
ridderskapet och adeln deltaga i den sista
ståndsriksdagens förhandlingar. 1865 utnämndes han till
generaltulldirektör, från hvilken befattning han tog
afsked 1888, efter att ha skött densamma med både
nit och kraft samt öfverlägsen skicklighet. Från och
med representationsreformens genomförande t. o. m.
1892 var han ledamot af riksdagens första kammare,
1866–83 för Jämtlands län och 1884–92 för Kalmar
läns norra del. Under hela denna tid hade han vid
hvarje riksdag, plats i bevillningsutskottet, 1869–82
som vice ordförande och 1883–86 som ordförande.
För öfrigt var han ledamot af tillfälligt utskott 1867
och 1881 samt af särskilda utskottet vid 1892 års
urtima riksmöte. 1876 utsågs han till ordförande i
en tullkommitté, som, efter det franska
handelstraktaten blifvit uppsagd, skulle revidera den svenska
tulltaxan. I 1886 års tullkommitté var han likaledes
ordförande. I riksdagen uppträdde han, utom för en
friare tullagstiftning, äfven mot
inregistreringsafgifterna, förordade nedsättning i den personliga
skyddsafgiften, kämpade varmt mot uppsägning af
mellanrikslagen, försvarade frilagersinstitutionen och arbetade
ifrigt för anslag till svenska mosskulturföreningen.
Han ifrade likaledes varmt för
kommunikationsväsendets ordnande och deltog lifligt i de häftiga
järnbanestriderna på 1870-talet. För sina förtjänster
om handelsfriheten blef han 1872 kallad till
hedersledamot af den engelska Cobden club. Äfven i det
kommunala lifvet var B. mycket verksam. Sålunda
var han 1873–79 ledamot af Stockholms
stadsfullmäktige och 1877–79 vice ordförande såväl där som
inom beredningsutskottet. I Stockholms handelsbanks
styrelse var han ordförande från 1874. I svenska
föreningen mot lifsmedelstullar var han likaledes
ordförande. 1880 blef han ledamot af
Landtbruksakademien och 1882 af Musikaliska akademien. Han
afled i Stockholm 23 jan. 1904.

Bennigsen, gammal nedersachsisk adelsfamilj, som
i 13:e årh. byggde borgen Bennigsen i hannoveranska
kretsen Springe och 1618 delade sig i två linjer,
Banteln och B. Flera af dess medlemmar hafva
utmärkt sig i krigiska eller fredliga värf.

1. Levin August Theophil von B.,
grefve, rysk general, f. 1745 i Braunschweig, d.
1826 i Hannover, inträdde först i hannoveranska
armén och deltog 1760–63 i sjuåriga kriget,
hvarunder han avancerade till löjtnant, men ådagalade
inga militära talanger. 1768 tog han afsked, lefde
några år på sitt gods Banteln, men gjorde genom
sitt slösaktiga lefnadssätt slut på sin stora
förmögenhet, hvarför han 1773 tog anställning som major i
ryska armén. 1774 kämpade han under Rumjantsev
mot turkarna, bidrog kraftigt till kufvandet af
Pugatjevs farliga uppror 1775 och deltog i den af
Potemkin ledda belägringen af Otsjakov 1788. Hans
därunder ådagalagda stora militära förtjänster bragte
honom högt i gunst hos såväl Rumjantsev och
Potemkin som hos Katarina II, som 1778 gjorde honom
till öfverstelöjtnant och 1787 till öfverste. 1793
–94 förde han med stor framgång befäl i Polen
och vann segrar vid Ivia, Vilna, Kovno m. fl. platser.
1796 blef han generalmajor och 1798
generallöjtnant. Den nyckfulle kejsar Paul kunde emellertid
ej fördraga honom, utan förvisade honom till hans
gods i Litauen. B. trädde nu i förbindelse med
Panin och Pahlen samt utförde en af hufvudrollerna
vid mordet på kejsaren 1801. Alexander I utnämnde
honom s. å. till generalguvernör öfver Litauen, för
att aflägsna honom från sig, och 1802 till chef för
kavalleriet. 1805 utnämndes han till befälhafvare för
ryska nordarmén och inryckte (nov. 1806) i spetsen
för 73,000 man i polska Preussen. 25 dec. s. å.
tillbakaslog han Lannes vid Pultusk, den enda
framgång de förbundne hade mot Napoleon i detta krig.
B. blef nu öfverbefälhafvare för de mot Napoleon
opererande ryska trupperna och utkämpade 7–8 febr.
1807 den blodiga slaktningen vid Preussisch-Eylau.
Han tillskref sig här visserligen segern, men måste
snart draga sig tillbaka, hvarefter han 14 juni
s. å. blef i grund slagen af Napoleon vid Friedland.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>