Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beotien - Beotiska förbundet. Se Beotien. - Beotiska dimma. - Beowulf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undanträngda eller kufvade af de från Tessalien
invandrade beoterna. Landet var fördeladt mellan
ett antal sinsemellan själfständiga städer, bland hvilka
Tebe, Orchomenos, Koroneia, Lebadeia, Haliartos,
Thespiai, Tanagra och Plataiai voro de förnämsta.
Tillsammans bildade dessa städer det beotiska
förbundet. I spetsen för detta stodo af de
särskilda staterna valda s. k. boiotarker, hvilkas
antal uppgifves olika (7 till 13). Tebe, som var
den mäktigaste bland städerna och innehade ungefär
en tredjedel af B., sträfvade dock ständigt, och
tidtals med framgång, att bringa de öfriga under sin
lydnad och att härska öfver B. såsom helstat. Då
Tebes härskaranspråk voro tillbakaträngda genom
de öfriga städernas motstånd eller genom andra
makters ingripande, synes förbundets sammanhållning
hafva varit ganska lös. Förbundet fortlefde, om ock
med förändrad organisation, under romersk tid. –
I nuv. konungariket Grekland bildar B. tillsammans
med Attika en nomarki. 6,306 kvkm. 313,069 inv.
(1896), 50 på 1 kvkm.
A. M. A.
Beotiska förbundet. Se Beotien.
Beotisk dimma, andlig inskränkthet, brist på
skarpsinne. I jämförelse med andra greker gällde
beoterna under forntiden för ett trögtänkt och
enfaldigt folk, hvilket förhållande man satte i samband
med den disiga, tunga luften i deras land. Jfr
Horatius, "Epistolæ", II, 1, v. 244.
Beowulf, en gammal angelsaxisk dikt, högst
märklig i litterärt, språkligt och historiskt afseende.
Dikten sönderfaller till innehållet i två hufvuddelar.
I den första berättas i korthet följande: Beowulf,
sångens hjälte, en frände till geaternas konung
Hygelâc, drager med 14 kämpar till danernas konung
Hrôþgâr (Saxos Roe), som i 12 år plågats af ett
odjur, Grendel. Hrôþgâr tillhör ätten Scyldingas
(Sköldungarna). Hans far är Healfdene (Halfdan);
äfven hans bror Hâlga (Helge) och dennes son Hrôþulf
(Rolf) omtalas. B. dödar Grendel och dennes moder
samt återvänder därpå, rikt begåfvad, till
geater-konungens hof. I den andra delen omtalas, huru B.,
som omsider själf blifvit geaternas konung, efter 50
års regering besegrar en drake, men själf dör af
sina sår, hvarefter hans sörjande folk för hans lik på
bålet och kastar upp en väldig hög kring detsamma.
I inströdda episoder meddelas berättelser ur geaternas
historia och särskildt om deras strider med svearna.
Hæþcyn, Hrêþels son, anfalles af svearnas konung
Ongenþeów (Anganty), Hæþcyn dödas, och geaterna
inneslutas i skogen Hrefnesholt. Därifrån befrias
de af Hæþcyns yngre bror Hygelâc (Huglek),
som blir konung, och i den följande, för svearna
olyckliga drabbningen stupar Ongenþeów. En tid därefter
stupar Hygelác själf på ett krigståg till Friesland.
Hans son Heardrêd blir faderns efterträdare, men
under hans minderårighet föres styrelsen af hans
kusin Beowulf. Hos svearna hafva emellertid inre
tvister uppstått. Ongenþeóws son Ohthere (Ottar)
hade två söner, Eánmund och Eádgils (Adils), hvilka
gjorde uppror mot sin fader (efter sin farbroder
Onela) och flydde till konung Heardrêd. Under den
följande striden omkomma Heardrêd och Eánmund.
Beowulf blir nu geaternas konung; Eádgils återvänder
till svearna, dödar Onela och blir själf konung.
Flere af diktens personligheter återfinnas i
Ynglingasagan och hos Saxo, och den hvilar
tydligen på ett historiskt underlag. Man kan t. o. m.
närmare bestämma tiden för de däri omtalade
händelserna. Enligt frankiska källor stupade
nämligen konung Hygelâc (Chochilaicus) i
Nederländerna omkr. år 515. Dikten, som af många anses
ha nordiskt ursprung, författades sannolikt omkr. år
700. Den enda kända handskriften anses härröra
från 10:e årh. Den utgafs först af dansken Thorkelin
(1815), sedermera af engelsmännen Kemble (1833,
2:a uppl. 1835), Thorpe (1855), Arnold (1876),
Wyatt (1894, 2:a uppl. 1898), amerikanerna
Harrison och Sharp (1882, 4:e uppl. 1894), dansken
N. F. S. Grundtvig (1861) samt tyskarna Grein
(1857 och 1867), Heyne (1863, 7:e uppl. 1903 utgafs
af A. Socin), Ettmüller (1875), Wülcker (1881 och
1883), Holder (1882–84, 1895, 1899) samt af J.
Zupitza i "Early english text society’s" publikationer
(1882, fotolitografisk uppl.). På modern engelska är
dikten öfversatt af Kemble (1837), Wackerbarth
(1849), Lumsden (1881, ny uppl. 1883), Garnett
(1881, 4:e uppl. 1900), Earle (1892), J. L. Hall
(1892, ny uppl. 1900), Morris och Wyatt (1895),
J. R. C. Hall (1901; innehåller en utmärkt
inledning och så godt som fullständig förteckning öfver
Beowulf-litteraturen), Tinker (1902), på danska af
Grundtvig (1820, ny uppl. 1865), på tyska af
Ettmüller (1840), Grein (1857, ny uppl. 1883), Simrock
(1859), Heyne (1863, ny uppl. 1898), Wolzogen
(1872), Steineck (1898), till svenska af Wickberg
(1889), till holländska af Simons (1896). Andra
delen, öfversatt af E. Björkman, finnes i
"Världslitteraturen i urval och öfversättning" (1902 ff.).
En god afhandling om denna dikt lämnade dansken
F. Rönning i "Beovulfs-kvadet, en literær-historisk
undersögelse" (1883). P. Fahlbeck har i
"Beovulfs-kvädet såsom källa för nordisk fornhistoria" (i "Ant.
tidskr. för Sverige", VIII, 1884) behandlat dikten.
Han kommer därvid bl. a. till det resultat att de
i densamma omnämnde geaterna (angls. geátas) ej
äro att identifiera med de inom Sverige boende öst-
eller västgötarna, utan med jutarna, och att, ehuru
kvädet ej innehåller synnerligen mycket om
svenskarna, dess uppgifter om de svenske konungarna
erhålla ett oskattbart värde "därigenom, att de stödja
och gifva en fast kronologisk hållpunkt för de
meddelanden rörande vår äldsta historia, som vår enda
och egentliga källa för dessa aflägsna tider,
Ynglingasagan, innehåller. Ja man kan gärna säga,
att vi först nu, sedan vi af Beovulfskvädet hafva
funnit nämnda sagas trovärdighet, ega rätt att
betrakta henne eller rättare det kväde, hvarom hon
är spunnen, såsom historisk källa". Emellertid har
Fahlbecks uppfattning, ehuru styrkt med nya skäl
af S. Bugge, en af de förnämste Beowulfsforskarna,
ej vunnit särdeles stor anslutning. Mot densamma har
särskildt G. Sarrazin uppträdt, och det torde
numera vara de fleste forskares åsikt, att geátas äro
de svenske götarna, och att diktens andra del är
lokaliserad i västra Sverige, snarast trakten af
nuvarande Göteborg, liksom att kampen med Grendel
är förlagd till trakten af nuvarande Roskilde. Vid
jämförelse mellan Beowulfdiktens och de bevarade
danska och isländska källornas uppgifter, har den
förra visat sig representera en ursprungligare
tradition än de senare, och Beowulfdiktens betydelse för
den nordiska och speciellt svenska historien måste
därför skattas synnerligen högt. Bland den öfriga,
synnerligen rikhaltiga litteraturen öfver dikten må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
