Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1397-1398 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beowulf - Beppo, pseudonym för Sommelius, G. L. - Bepur. Se Beypur. - Bera - Berabra, nubisk folkstam - Béranger, Pierre Jean de,fransk skald.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nämnas: H. Möller, "Das altenglische volksepos"
(1883), Ten Brink, "Beowulf" (1888), Müllenhoff,
"Beovulf" (1889), Sarrazin, "Beowulf-studien"
(1888), Arnold, "Notes on Beowulf" (1898), Schück,
"Illustr. svensk literaturhistoria" (1895), och Boer,
"Die Béowulfsage" (i Arkiv för Nord. fil., bd
19).
(E. E–l.)

Beppo, pseudonym för Sommelius, G. L.

Bepur [beipo’ə], geogr. Se Beypur.

Bera, sagokonungen Alfs maka. Se Yngve.

Berabra (plur. af Berberi), nubisk folkstam,
boende i Nildalen, från Assuan till Sebua, och
utgörande omkr. 130,000 personer, hvilka tala ett
med det arabiska på långt håll besläktadt språk,
äro starkt byggda, mycket händiga, arbetsamma
och redliga. I den nyaste tiden hafva berabraerna
framträngt ända till Edfu i öfre Egypten.

Béranger [berãʃe], Pierre Jean de, fransk
skald, f. 19 aug. 1780 i Paris, d. 16 juli 1857
därstädes. Familjen var ej
adlig, men B:s far hade
af fåfänga antagit den
aristokratiska partikeln "de",
och B. själf fann det
praktiskt, att bibehålla den,
emedan han därigenom
lättare undvek att
förblandas med samtida
författare, som buro samma
namn. Redan före B:s
födelse hade hans mor
återvändt till sitt
föräldrahem, och det var hos sin
morfar, en fattig



skräddare, som han tillbragte sina tidigaste
barndomsår. Vid 9 års ålder skickades den lille,
ganska vanvårdade gossen till en faster, som höll
värdshus i Péronne i Picardie. Hon gjorde sitt
bästa för att gifva honom en vårdad uppfostran, men
som äfven hon var fattig, måste hon tidigt låta B.
själf bidraga till sitt uppehälle. Han sattes därför
i lära i stadens tryckeri, där han förblef till fyllda
15 år, då hans far hämtade honom tillbaka till
Paris för att i honom få ett billigt och pålitligt
"biträde i sina små, men ständigt föga framgångsrika
affärsföretag. Redan som gosse hade B. börjat
öfva diktkonst, hvari han rätt snart vann så stor
färdighet, att han inom sin omgifning väckte ett
visst uppseende, och han fick därigenom mod att
1809 med en samling dikter uppvakta kejsarens
broder, Lucien Bonaparte. Denne fattade intresse
för den unge mannen, och genom hans bemedling
erhöll B. en underordnad plats i undervisningsbyrån,
som han bibehöll till 1821, då han frivilligt lämnade
den, emedan han insåg, att han eljest skulle blifva
afskedad med anledning af den samling visor, som han
samtidigt publicerade; han hade nämligen fått en
varning redan 1815, då han utgaf sin första samling.
Emellertid blef han nu dömd till tre månaders fängelse.
Den tredje samlingen, 1825, ådrog honom inga
obehag, men så mycket mera den fjärde, 1828, för
hvilken han dömdes till nio månaders fängelse och
10,000 frcs i böter. Så kom julirevolutionen, och
med den blef B. en äfven af regeringskretsarna
omhuldad personlighet. Hans redan förut stora
popularitet inom den lägre bourgeoisien omfattade
numera äfven de högre kretsarna, men han begagnade
sig ej häraf för att vinna stora ekonomiska fördelar;
från ungdomen van vid torftighet, trifdes han bäst
med ett enkelt och anspråkslöst lefnadssätt, hvartill
inkomsten af hans dikter lämnade full tillgång.
Ehuru en småborgare till sina lefnadsvanor, umgicks
han dock ganska förtroligt med samtidens mest
bemärkta politiska och litterära personligheter. På
sena ålderdomen blef han hemsökt af sjukdom och
äfven af fattigdom, som han dock bar med tillräckligt
jämnmod för att afböja andras hjälpsamhet.
Underrättelsen om hans död väckte allmänt deltagande;
han jordades på statens bekostnad och följdes till
grafven af en ofantlig folkmassa.

Född i Paris, tillbragte B., på några få barndomsår
när, hela sin lefnad i denna stad, som i högre grad
än andra hufvudstäder utgör brännpunkten för
nationens politiska, sociala och litterära lifsyttringar.
Bastiljens intagande (14 juli 1789) var hans första
starka barndomsintryck, och han hade sedan tillfälle
att på nära håll iakttaga alla de viktiga tilldragelser,
för hvilka Paris blef medelpunkten under
revolutionsperioden, kejsardömet, restaurationen, juli-monarkien,
februari-revolutionen och de första åren af Napoleon
III:s regering. Kvick och vaken, uppfattade han
snabbt och säkert den hos den lägre medelklassen
förhärskande uppfattningen af dessa tilldragelser och
lät sin diktkonst bli ett språkrör för densamma.
Härför lämpade sig äfven synnerligen väl hans
skaldebegåfning, som ej var tillräckligt djup och känslofull
för att skänka honom framgång inom de högstämda
diktarterna, men som å andra sidan innebar en
ovanligt lycklig förmåga att i den för ämnet bäst
passande formen vackert och behagligt uttrycka en
stämning, som mindre hade sin källa i ett djupt,
individuellt känslolif än i en generell förnimmelse
af hvad hans omgifning tänkte och kände. Denna
till sin moral frivola omgifning lutade åt
sentimentalitet i sin poetiska smak och åt fronderi i sin
politiska. Med stor formskicklighet behandlade B.
sina ämnen, och alltefter deras natur lät han
frivoliteten, det sentimentala eller fronderiet ange
grundtonen, och stundom sammansmälte han med
stor skicklighet alla dessa element. Det faller nästan
af sig själf, att en diktare med sådan läggning
skulle ledas in på visans genre, och detta i all
synnerhet i ett land, där vid denna tid visan stod
högt i gunsten. Sedan B., som ingalunda saknade
lugn själfkritik, tidigt kommit till insikt därom att
hans poetiska begåfning ej räckte till för den högre
lyriken, beslöt han också att uteslutande egna sig
åt visdiktningen. B:s föregångare inom denna
diktart hade uteslutande odlat den för sång i dryckeslag
afsedda visan, och från formens och melodiens
synpunkt vållade honom denna inga svårigheter; men
hans känslokraft räckte ej ens till den uppsluppna
värme, som fordras för att göra en dryckesvisa fullt
anslående. Han drefs därför snart att för den
diktform, som han kände sig kunna fullt behärska, välja
andra ämnen än dem, åt hvilka hans föregångare
skänkt företrädet. Häraf kommer det sig att man
i hans diktning kan spåra flera utvecklingsskeden,
alltefter det ämnesval, som varit predominerande.
Till en början följde han den af hans föregångare
angifna riktningen och skref frivola dryckesvisor,
generellt taget; härpå kan Roger Bontemps anföras
som exempel. Därefter kommer den sentimentala
genren, inom hvilken Les hirondelles är en af de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>