Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1419-1420 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lavamassor, hvilka genom vulkanisk verksamhet
uppkastats eller framvällt från större eller mindre djup
under jordytan.

Men bergen äro olika icke allenast till sin inre
beskaffenhet och sammansättning, utan, såsom ofvan
antydts, äfven beträffande själfva sättet för deras
uppkomst. Ännu i våra dagar se vi tydliga bevis
på att genom vulkanisk verksamhet ofantliga massor
af smälta och slaggartade ämnen kunna hopa sig på
vissa punkter af jordytan och småningom bilda höga
berg. De ända till tusentals meter höga vulkanbergen
Cotopaxi, Etna och Vesuvius m. fl. utgöras af sådana
ämnen. – Huru de ursprungligen på hafsbottnen

Berg, hvars öfre branta del utgöres af den eruptiva bergarten diabas. Från Falbygden i Västergötland.

afsatta, lagrade bergarterna (sandsten, kalksten,
skiffer m. fl.) kunnat blifva upplyftade, så att de nu
bilda höga berg och bergskedjor, förefaller svårare
att förklara. Geologerna äro dock numera tämligen
ense därom, att det är genom sammantryckning
från sidorna – troligen till följd af jordklotets
hopkrympning genom afkylning – som de ursprungligen
horisontellt afsatta lagren blifvit skrynklade, böjda
och, likt ofantligt stora veck, på somliga ställen
skjutna i höjden. Hos många bland de svenska bergen
(t. ex. i Dalsland och Norrland), i många delar
af de schweiziska alperna, Karpaterna och Himalaya
äfvensom i den appalachiska bergskedjan har man
tydligen påvisat, att lagren äro på det mest
storartade sätt böjda och veckade. – Somliga, vanligen
långsträckta berg, bland andra Romele-åsen i Skåne,
hafva uppstått genom att berggrunden på sidorna
därom blifvit nedsänkt eller sjunkit längs
förkastningssprickor, hvilka begränsat det i form af en
bergshöjd sedermera kvarstående partiet af
berggrunden. Sådana berg kallas horstar eller horstberg.
Hit höra Vogeserna och Schwarzwald.

Bergens yttre form är visserligen stundom
beroende af deras bildningssätt, men i de flesta fall
härrör den af beskaffenheten hos de bergarter, af
hvilka bergen bestå, samt af sedermera verkande
yttre orsaker. Vulkanerna hafva vanligen en
kägelformig skapnad – en naturlig följd af deras
bildningssätt. Berg, som bestå af sprickfulla och lätt
sönderfallande, men för öfrigt hårda bergarter, ega
ofta tvärbranta sidor, såsom Halleberg och
Hunneberg m. fl. i Västergötland, hvilka till stor del
utgöras af den i större och mindre, pelarformiga eller
oregelbundna stycken förklyftade (af sprickor
genomdragna) bergarten diabas eller trapp. Där bergen
ega mjukt afrundade former, är detta merendels en
följd af den afnötning, som öfver dem framskridande
inlandsis och glaciärer på sin tid åstadkommit. De
i vårt land allmänt förekommande jämnslipade
berghällarna utgöra exempel därpå. I Alperna eger en
i ögonen fallande olikhet rum emellan de delar af
bergen, som berörts af glaciärerna, och de sig
däröfver resande taggiga och kantiga bergsspetsarna,
som varit utsatta för vittring. Mjukt
afrundade former kunna äfven
uppkomma till följd af lösa bergarters
vittring, hvarigenom bergssidorna
betäckas med ett hölje af grus och
jord, som döljer de därunder möjligen
befintliga ojämnheterna. – Äfven
själfva ställningen hos de berglager,
af hvilka bergen bestå, utöfvar
stundom ett visst inflytande på bergens
yttre former. Innehafva dessa lager
sitt ursprungliga, horisontala läge, så
ega bergen ej sällan en ofvanpå platt
form med mer och mindre branta eller
trappstegsformiga sidor. Äro lagren
starkt lutande, visa sig bergen
stundom långsluttande åt det håll, hvaråt
lagren luta, men branta åt motsatta
sidan. Jfr Bergskedjebildning.
E. E.

Berg, fordom ett själfständigt
hertigdöme (ducatus montensis) i den
westfaliska kretsen af det forna tyska
riket och beläget mellan
ärkebiskopsstiftet Köln, furstendömet Nassau-Siegen, hertigdömet
Westfalen, grefskapet Mark, hertigdömet Kleve och
furstendömet Mörs. B. innefattade slutligen 2,975
kvkm. med 262,000 inv. Nu utgör det en del af
preussiska Rhenprovinsen och uppgår i regeringsområdena
Arnsberg, Köln och Düsseldorf. B. var efter
folkvandringen bebodt af ripuariska franker. Kristendomen
predikades där först omkr. 700, af Suidbertus. I början
af 1200-talet regerades landet af släkten Teisterband,
af hvilken tvenne medlemmar 1101 upphöjdes till
grefvar af Berg och Altena. När denna släkt (1225)
utslocknat på manslinjen, kom B. till hertigarna af
Limburg och, när äfven deras ätt dog ut (1348),
till hertigarna af Jülich. 1380 upphöjdes B. till
hertigdöme. När den jülich-bergska hertigliga linjen
dog ut (1609), uppkommo för detta hertigdömet skull
arfsstridigheter mellan Brandenburg, Sachsen och
Pfalz. Enligt invånarnas önskan styrdes det
gemensamt af kurfurstarna i Sachsen och Brandenburg, till
dess det 1624 öfverlämnades åt Pfalz-Neuburg.
Därifrån öfvergick det 1742 till den pfalziska linjen
Sulzbach och 1799 till Pfalz-Zweibrücken. 1806
gjorde Napoleon landet till kärnan i ett
storhertigdöme (utom hertigdömet omfattande grefskapen Mark,
Tecklenburg och Lingen, hertigdömet Münster samt
abbotstiften Elten, Essen och Werden), hvilket
han gaf åt sin svåger Murat. Denne utbytte det
1808 mot konungariket Neapel, hvarpå Napoleon
1809 skänkte B. åt Ludvig, äldste sonen till
hans broder konung Ludvig af Holland. Men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>