Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berner. 3. Sören Hjalmar Normann B., läkare - Berneray, en af Barra-öarna - Berner-Oberland, södra delen af kantonen Bern. Se Bern - Berner-Oberland-ras (Freiburg-), en i Schweiz förekommande nötkreatursras - Berners, lord, engelsk författare. Se Bourchier - Bernesk (it. poesia bernesca), humoristisk-burlesk poesi. Jfr Berni - Bernh. l. Bhrd., i botaniska beteckningar förkortning för J. J. Bernhardi - Bernhard, S:t, Stora och Lilla, bekanta alppass - Bernhard, konung af Italien - Bernhard af Clairvaux, kallad "den helige", asket och mystiker - Bernhard, hertig af Sachsen-Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
å ämbetets vägnar anställda undersökningar, alla
tryckta i "Aktstykker vedkommende Kristiania
kommune". Rörande hans författarskap
hänvisas för öfrigt till J. B. Halvorsen,
"Forfatterlexikon", F. Kiaer, "Norges laeger",
och E. A. Thomle, "Stu-denterne fra 1868".
O. A. Ö.
Berneray [bö’neréi], en af
Barra-öarna.
Berner-Oberland [-åberlant], södra delen
af den schweiziska kantonen Bern. Se Bern.
Berner-Oberland-ras (Freiburg-), en af de i Schweiz
förekommande nötkreatursraserna, utmärker sig genom
sin ovanliga storlek och groflek. Korna lämna en
ganska stor mängd fet mjölk.
<b>Berners<</b> [bä’nes], lord, engelsk författare. Se
Bourchier.
Bernesk (it. poesia bernesca), humoristisk-burlesk
poesi. Jfr Berni.
Bernh. 1. Bhrd., i botaniska beteckningar
förkortning för J. J. Bernhardi, f. 1774, d. 1850
som professor i Erfurt.
Bernhard, S:t, Stora och Lilla, bekanta alppass,
öfver det förstnämnda, beläget i kantonen Wallis,
österut från Mont Blanc, på Penninska alperna,
går vägen mellan Rhônes och Dora Balteas floddalar,
från Martigny till Aosta. Helt nära passets högsta
punkt (2,472 m.), och invid en liten sjö, ligger
det berömda, 962 grundlagda S:t Bernhards-klostret
(hospitiet), hvars munkar hafva till särskild uppgift
att härbärgera och förpläga resande samt under den
farliga årstiden, med tillhjälp af sina präktiga
hundar, rädda i nöd stadda färdmän. Många gånger,
såväl i äldre som i nyare tider, hafva krigshärar
förts på denna väg. Mest berömdt är Bonapartes tåg
(15-21 maj 1800). – Lilla S:t B. (2,188 m.) är
beläget i Savojen, söderut från Mont Blanc,
och räknas till de Grajiska alperna. Det bildar
öfvergången från Aosta till Bourg S:t Maurice i
Tarentaise-dalen. Äfven på Lilla S:t B. finnes ett
hospitium, som skötes af munkar från Stora S:t B.
J-H.*
Bernhard, konung af Italien, naturlig son till
Karl den stores son Pippin, upphöjdes 812 af sin
farfader till konung af Italien. När Ludvig den
fromme 817 delade riket mellan sina söner, ansåg
B. sig förorättad och grep till vapen, men blef
tillfångatagen och bländad, till följd hvaraf han
dog 818.
Bernhard af Clairvaux [klärvå’], kallad "den helige",
utan tvifvel den störste och mest betydande
bland medeltidens asketer och mystiker, f. 1090 i
Fontaines, i Bourgogne. Redan vid sin födelse invigdes
han af sin fromma moder till Guds tjänst. Också
visade sig hos honom tidigt ett uteslutande åt de
himmelska tingen hänvändt sinne, och vid 23 års
ålder lät han, jämte några likasinnade, inskrifva
sig som medlem af det några år förut stiftade
cisterciens-klostret i Citeaux, där Benedikts regel
med skärpa efterlefdes. Där gjorde sig B. snart känd
för sitt ytterligt stränga iakttagande af alla
munklifvets fordringar. Ryktet om hans helighet och
fromhet spred sig ock vida omkring, i synnerhet
sedan han 1115 blifvit utsedd till abbot i det
nyanlagda cisterciens-klostret Clara Vallis
(Clairvaux). Genom honom blef detta snart ett
mönster för alla andra samtida kloster, och redan
under B:s lifstid räknades det som moderkloster
för 67 omedelbara dotterkloster och talrika från
dessa anlagda nya kloster. B:s verksamhet inskränkte
sig dock ej inom klostermurarna: han utöfvade ett
utomordentligt inflytande på hela sin tid. Hans
viljekraft, hans eldiga vältalighet och hans all
världslig vinning och ära försakande fromhet gjorde,
att han betraktades som ett himmelens sändebud,
hvarhelst han uppträdde. Påfvar och furstar sökte
ödmjukt hans råd och underordnade sig villigt
hans föreskrifter. Detta sitt anseende gjorde
han ock mången gång med stor kraft gällande. Så
t. ex. förmådde han genom sitt bestämda och energiska
uppträdande en af de mäktigaste furstarna i Frankrike,
Vilhelm af Akvitanien, att erkänna Innocentius II
som rättmätig påfve i stället för den af hertigen
hyllade motpåfven Anaklet, sedan han förut lyckats
bringa konung Ludvig VI af Frankrike och hela det
franska kleresiet till samma erkännande. Äfven hans
forne lärjunge, påfven Eugenius III, hade till icke
ringa del B. att tacka för sin påfvevärdighet. Äfven
bidrog B. kraftigt till att den på hans tid inrättade
Tempelherrarnas orden vann så stor betydelse. Att
det andra korståget kom till stånd, var främst hans
verk. Försedd med påflig fullmakt drog han själf
predikande omkring i såväl Frankrike som Tyskland
och förmådde stora skaror att taga korset mot de
otrogne. Genom sin öfvertygande vältalighet och sitt
milda, kärleksfulla uppträdande lyckades han äfven
återvinna för kyrkan en icke ringa del af de många på
hans tid vid Rhen och i södra Frankrike uppdykande
antikyrkliga sekterna. Själf tillgifven mystikens
grundsatser, följde han dock i detta hänseende en
praktisk-kyrklig riktning. Minst tilltalande framstår
B. i sin kamp mot Abailard, som han fick dömd ohörd
på synoden i Sens. B. dog i Clairvaux 20 aug. 1153,
upptogs 1174 bland helgonen och tillhör från 1830
den romerska kyrkans "doctores ecclesiae". Luther
yttrar om honom: "Har det någonsin funnits en from
och gudfruktig munk, så är det den helige Bernhard;
honom sätter jag långt öfver alla munkar och påfvar
på jorden, och hans like har jag hvarken hört eller
känt". – B:s efterlämnade skrifter (hufvudsakligen
dogmatiska afhandlingar, predikningar samt öfver 500
bref af stort värde) äro bäst utgifna af Mabillon
(1667, 1696 och 1719) samt i Mignes "Patrologiae"
(ser. lat. 182-185). Bland de betydelsefullaste af
hans skrifter äro De consideratione libri V, tillegnad
påfven Eugenius III (utg. i urval af Baltzer 1893),
och Sermones de cantico canticorum (i urval af Baltzer
1893) samt hans 86 predikningar öfver Höga visan. Jfr
Neander, "Der heilige B. und sein zeitalter" (1813),
G. Hüffer, "Vorstudien zu einer darstellung des
lebens u. wirkens des heiligen B. von Clairvaux"
(1886), E. Vacandard, "Vie de S:t B." I-II (1895),
samt L. Janauschek, "Bibliographia bernardina" (1891),
upptagande alla upplagor af B:s skrifter, biografiska
teckningar om honom m. m. "Helige Bernhards skrifter
i svensk öfversättning från medeltiden" utgåfvos 1866
af H. Wieselgren (i "Sv. fornskriftssällsk:s saml.").
J. H. B. (J. Hdr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
