Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betning, kem. tekn. 1. En substans, med hvilken ett färgämne kan fästas vid trådfiber - Betning. 2. Vid bearbetning af trä - Betning. 3. Metaller och metallföremål betas genom behandling med utspädda syror - Betning. 4. I garfverier betas hudar med sura bad - Betning. 5. Landtbr. Utsäde betas i lösningar - Betodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
natronlut. – Betning af ylle sker i surt, kokande
bad. För rödt användes alunbeta (se Alisarin
och Aluminium), för svart, grått m. fl. nyanser
järnbeta (af järnvitriol, vinsten och något
kopparvitriol). För svartfärgning af ylle användes
äfven krombeta, hvarvid före färgningen med blauholz
materialet behandlas i kokande bad med kaliumdikromat
och så mycket svafvelsyra eller vinsyrepreparat, att
kromsyran fullständigt frigöres. Tennsalt (tennklorur)
och salpetersyrad tennoxidul användas vid kosjenill-
och gulfärgning af ylle. Vid betning af siden och
vegetabiliska fibrer (bomull m. m.) öfverföras de som
betmedel använda salterna till basiska föreningar
genom tillsats af soda, hvarvid metalloxiderna
utfällas å fibern. Garfsyra (tannin) och oljesyra
användas mest som förbetor vid färgning af bomull,
som därmed behandlas före den egentliga betningen i
metallbetor. Se vidare Färgning och Tygtryckning.
2. Vid bearbetning af trä – om man ämnar af
mjukt trä genom pressning forma mindre föremål,
t. ex. brädspelsbrickor, konsoler o. d. –
genomdränkes (betas) stundom råämnet med saltsyra
för att blifva ännu mjukare; vanligen åstadkommes
dock detta genom mättning med vatten eller ånga.
3. Metaller och metallföremål betas genom
behandling med utspädda syror (salpetersyra,
svafvelsyra), för att befrias från oxidhinnor,
glödspån o. d. samt erhålla en jämn, ren yta. Så måste
vid lödning beröringsytorna mellan metallerna väl
betas med syra. Jfr Afbränning.
4. I garfverier betas hudar med sura bad, beredda
af fria syror, sura salter eller jästa lösningar (af
kli, hundgödsel m. m.). Genom denna betning bringas
hudarna att svälla, kalken aflägsnas, och huden blir
mottaglig för garfämnet. Äfven vid läderfärgning
användas betor, bl. a. för fixering af färgämnena i
de olika färgträdsextrakten.
5. Landtbr. Utsäde betas i åtskilliga lösningar,
t. ex. formalin, kopparvitriol och Ceresbetning,
för att i detsamma vidfästa parasitsvampars sporer
må dödas.
Betodling. Sedan äldre tider hafva betor af såväl
den röda som den hvitköttiga varieteten odlats, mest
för bordets behof, och sedan midten af 1700-talet, då
Marggraf påvisade betans sockerhalt, har man utbildat
en särskild, sockerrik ras, sockerbetan. Mellan
denna och den sockerfattiga, egentliga foderbetan
stå i afseende på sockerhalt s. k. fodersocker- och
bränneribetor (de senare odlade hufvudsakligen i
Frankrike). Sockerbetan, hvaraf den tyska sorten
från Klein-Vanzleben i prov. Sachsen mest odlas,
har alltmer förädlats till högre sockerhalt,
så att denna nu anses böra uppgå till 14 à 16
proc. Foderbetor, hvaraf åtskilliga sorter odlas,
såsom den långsträckta, röda Mammouth, den ovala
Golden Tankard, den cylindriska, röda eller gula
Eckendorfer och den klotrunda, gula Globe, hafva
en torrämnehalt växlande mellan 8 och 15 proc.,
hvaraf 4–10 proc. socker. Betan fordrar för full
utbildning en växttid af 5–6 månader och utvecklas
bäst i ett medelvarmt klimat. Mest fordrande är
sockerbetan, som i Sverige knappt kan med fördel
odlas annat än i landets sydligaste läns slättbygder
samt å Gottland och Öland. Foderbetan lämnar under
gynnsamma år rätt tillfredsställande skörd ända upp i
Mälardalen. Lämpligaste jord är en bördig, kalkhaltig
lättlera; äfven på god myr- och mulljord går betan
bra till, men
sockerhalten blir lägre. Äfven i afseende på jordens
dikning, bearbetning och gödsling har betan stora
anspråk. Den bör ej återkomma för ofta i
Sockerbeta.
växtföljden, emedan jorden eljest förlorar sin bördighet
för denna växt. Vanligen odlas betan efter höstsäd
efter gödslad träda, och för densamma gifves ofta
på hösten half gödsling med kreatursgödsel samt på
våren före sådden superfosfat och chilesalpeter,
det sistnämnda ofta delvis såsom öfvergödsling.
a Långsträckt foderbeta, b Klotrund foderbeta.
Kaligödsling har den största inverkan på betans tillväxt
och sockerhalt samt användes i stor skala i utlandet,
men i Sverige hufvudsakligen vid betodling på myr-och
mulljord. Riklig gödsling med animala, kväfvehaltiga
gödselmedel, särskildt latrin och pudrett,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
