Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibliomani, bokvurmeri, passionerad äflan att samla böcker, icke så mycket för deras inre värde - Bibliomanti, spådom ur på slump uppslagna ställen i bibeln - Bibliophile Jacob, pseudonym för J. P. Lacroix (se d. o.) - Bibliotaf, bokgömmare, en, som högst ogärna låter andra begagna eller låna böcker - Bibliotek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der 13 juli (årsdagen af den roxburghska bokauktionen)
och som trycker sina publikationer i upplagor
af 30 à 60 exemplar, på det de må blifva stora
rariteter. Såsom ytterligare exempel på huru
höga priser sällsynta böcker kunna betinga i
England må nämnas, att vid auktionen af det berömda
Systonbiblioteket i London 1884 en s. k. Mazarin-bibel
(den första från Gutenbergs tryckeri utgångna boken,
tr. 1455) betalades med 3,900 pd st. (70,863 kr.) och
ett på pergament tryckt exemplar af "Psalmorum codex"
(tryckt hos Fust och Schöffer 1459) med 4,950 pd
st. (89,941 kr.). Jfr Dibdin,"Bibliomania or
book-madness" (1811, ny uppl. 1875), Merryweather,
"Bibliomania in the middleages" (1849), W. Roberts,
"Rare books and their prices" (1895) och "The
bookhunter in London" (s. å.). B. L.
Bibliomanti (af grek. biblion, bok, och manteia,
spådom), spådom ur på slump uppslagna ställen i
böcker, i synnerhet bibeln.
Bibliophile Jacob [-fil jakå’bb], pseudonym för
J. P. Lacroix (se d. o.).
Bibliotaf (af grek. biblion, bok, och taptein,
begrafva), bokgömmare, en, som högst ogärna låter
andra begagna eller låna de böcker, hvilka äro i hans
ego eller vård.
Bibliotek (af grek. bibli’on, bok, och thēke,
förvaringsrum) betecknar såväl en förvaringsort
för böcker (boksal, bokrum) som själfva
boksamlingen. Ordet nyttjas äfven såsom gemensam titel
på en serie eller samling af skrifter med likartadt
innehåll ("Historiskt bibliotek", "Bibliotek i populär
naturkunnighet", "Romanbibliotek" o. s. v.). Under
medeltiden kallades understundom bibeln för
"biblioteket", såsom innehållande hela samlingen af
de heliga skrifterna. – Det äldsta bibliotek, hvarom
vi hafva någon underrättelse, är det, som konung
Osymandyas i Egypten säges hafva anlagt i Memfis
och öfver hvars ingång han hade låtit sätta orden:
"Läkedom för själen". De många papyrusrullar, som
blifvit funna i de egyptiska grafkamrarna, vittna
om tillvaron af flera egyptiska bibliotek. Bland
dessa blef det alexandrinska biblioteket (se
d. o.) mest frejdadt och egde längst bestånd (till
47 f. Kr.). Till Alexandria fördes sedermera äfven
biblioteket i Pergamon (anlagdt omkr. 190 f. Kr.),
hvilket, innehållande omkr. 200,000 vol., af Antonius
skänktes (36 f. Kr.) till drottning Kleopatra,
men blef lågornas rof 389 e. Kr. (jfr Lögdberg,
"Über die alexandrinischen bibliotheken", i Eranos,
bd 3, 1899). Hos hebreerna funnos handskriftsamlingar
vid templen. Ursprungligen omfattade dessa samlingar
endast de heliga skrifterna; men därmed förbundos
sedermera äfven böcker af annat innehåll, såsom
förhållandet torde hafva varit både med det af Nehemia
anlagda och det af Judas Maccabæus återupprättade
biblioteket i Jerusalems tempel. I Persien omtalas
af forntida författare akemenidernas bibliotek i
Susa. Tillvaron af ett eget slags bibliotek i Assyrien
och Babylonien tyckes vara ådagalagd genom den stora
mängd af med kilskrift fullristade lertaflor och
cylindrar, hvilka anträffats i Ninives ruiner och af
hvilka 30,000 blifvit förda till British museum. I
Grekland lär Peisistratos (d. 527 f. Kr.) i Aten
hafva anlagt den första offentliga boksamlingen,
hvilken berättas hafva blifvit bortförd af Xerxes,
men af Seleukos Nikator (d. 280 f. Kr.) återgifven
åt atenarna. Af enskilda boksamlingar sägas Euklides’,
Euripides’ och i synnerhet Aristoteles’
hafva varit ganska betydliga. Den sistnämndes
lär, efter åtskilliga öden, hafva hamnat hos
Sulla i Rom. I denna stad anlade Æmilius Paullus,
efter Macedoniens eröfring (168 f. Kr.), af det där
vunna bytet ett bibliotek, och sedermera blef det en
modesak för Roms stormän att ega ett sådant. Cicero,
Atticus och Varro hade stora boksamlingar. Bland det
byte, som Lucullus bemäktigade sig under fälttåget
i Asien, var äfven en stor mängd böcker, hvilka
han förenade till ett bibliotek. Detta säges hafva
varit tillgängligt för allmänheten. Cæsar hade för
afsikt att anlägga ett offentligt bibliotek i Rom,
men hindrades af döden. Först under Augustus’ tid
kom ett sådant till stånd, när Asinius Pollio 36
f. Kr. anlade ett bibliotek, hvartill allmänheten
hade tillträde vissa tider på dagen. Augustus anlade
dessutom två bibliotek i Rom: det ena (Octaviana)
brann upp under Titus, men återupprättades under
Domitianus; det andra (Palatina), som omfattade
både grekiska och latinska författare samt fick sin
plats i Apollons tempel på palatinska kullen (28
f. Kr.), egde bestånd, tills Gregorius den store
(d. 604) lät förstöra alla hedniska författares
skrifter. Af de bibliotek, som anlades under de
följande kejsarna, förstördes många vid den eldsvåda,
som under Nero år 64 hemsökte Rom. Enligt Publius
Victors uppgift funnos i 4:e årh. 29 offentliga
bibliotek i nämnda stad; men både dessa och de
boksamlingar, som tillhörde enskilda personer,
skingrades och förstördes under folkvandringarna. Om
ett romerskt biblioteks inredning meddela Vitruvius
och Plinius upplysningar, liksom ock de i Herculaneum
gjorda utgräfningarna. Efter 3:e årh. började äfven
de kristne att anlägga boksamlingar. De ansenligaste
bland dessa voro: i Asien det af Julius Africanus
grundade och af Eusebios till 30,000 band ökade
biblioteket i Cæsarea, i Afrika biblioteket i Hippo
samt i Europa det af Konstantin den store anlagda och
af såväl Julianos Apostata som Theodosios d. y. ökade
biblioteket i Konstantinopel, hvilket lär hafva
uppgått till 100,000 band, när det under kejsar Zenos
tid (d. 491) ödelades genom eldsvåda. Under medeltiden
voro klostren nästan de enda ställen, där böcker
samlades och förvarades. I synnerhet förvärfvade sig
vissa munkordnar (benediktinerna, cistercienserna
m. fl.) stor förtjänst om litteraturen, i det de
gjorde till sin plikt att afskrifva, samla och bevara
de kringspridda böckerna. Sålunda uppstodo småningom
bibliotek i de flesta klostren, bland hvilka särskildt
må nämnas Monte Cassino och det för sin tillverkning
af palimpsester (se d. o.) sorgligt ryktbara
klostret i Bobbio, vidare klostren i S:t Germain des
Prés, Fleury, Clugny, S:t Gallen, York, Cambridge,
Durham m. fl. Under Karl den stores tid anlades
bibliotek i Corvey, Hersfeld, Fulda m. fl. st. Påfven
Sylvester II (d. 1003) använde hela sitt inflytande
för att från alla länder samla böcker i Rom. I
Bysantinska riket stiftade såväl Basileios macedoniern
(d. 886) som komnenerna (i slutet af 1000-talet)
flera bibliotek, bland hvilka det på Athos befintliga
var det märkligaste. Hos araberna lära i de flesta
hufvudstäderna, såsom Bagdad (där flera bibliotek
grundades af Al-Mamun, 813–833), Buchara, Alexandria,
Kairo m. fl., bibliotek hafva funnits, bland hvilka
det, som tillhörde den siste fatimidiske kalifen i
Kairo, Aladid, torde hafva varit det ansenligaste,
med, såsom det berättas, mer än 2,000,000 bd. I
Spanien funnos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
