Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birka, en forntida stad i Sverige - Birkarlaboar. Se Birkarlar - Birkarlar (eg. Birk-karlar) l. Birkarlaboar. Handelsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplysningar om stadens läge; men hvad i dem förekommer
står i en viss motsägelse mot hvartannat, hvarigenom
de olika meningarna blifvit möjliga. Det visar
sig uppenbarligen, att Adam visste rätt mycket
om Sverige, men ock att hans vetande ej var fullt
korrekt – han trodde t. ex., att den skandinaviska
halföns sträckning gick i öster och väster –,
och man måste därför, vid försöken att bestämma
B:s läge, noga skilja mellan de uppgifter, som äro
beroende af hans felaktiga uppfattning, och dem,
som äro fullkomligt oberoende däraf. Till det senare
slaget, hvilket naturligtvis bör vara det bestämmande,
höra uppgifterna, att Birka ligger "midt i Sverige",
"icke långt från Uppsala", emellan (Söder-) Tälje och
Sigtuna; och till dessa uppgifter kunna vi lägga en,
som förekommer i ett af tilläggen till Adams bok,
nämligen att biskop Adalvard d. y., när han for till
Sigtuna, gjorde en liten afkrok för att kunna besöka
B. Beroende på Adams oriktiga föreställningar om de
svenska förhållandena äro hans med de förut nämnda
oförenliga uppgifterna, att B. var en götisk stad,
samt att det låg midt för Jomsborg och lika långt
från alla Östersjöns stränder. Den förra uppgiften
beror på hans föreställning, att Götaland sträckte
sig ända upp till Mälaren, den senare på hans tro,
att Sverige låg i öster och väster. Frågan är nu
definitivt afgjord, då de mot slutet af 1800-talet
företagna arkeologiska undersökningarna visat,
att på Björkö funnits mot slutet af den hedna tiden
ett mycket betydande samhälle, hvilket var ödelagdt
vid den tid, då Sverige började öfversvämmas af
angelsaxiska och tyska mynt. Jfr Björkö (i Mälaren).
Hs Hd.
Birkarlaboar. Se Birkarlar.
Birkarlar (eg. Birk-karlar) l. Birkarlaboar är ett
namn, som man ofta möter i äldre handlingar, som röra
förhållanden i vårt lands nordliga delar. Ordet birk
(jfr Birka och Bjärköa-rätten samt forndanska
biærk, birk) betyder handel och birkarlar sålunda
handelsmän. Såsom sådana omtalas de i en handling
från år 1328, som omnämner, att hälsingarna och
birkarlarna ("bircharlaboa") öfverenskommit, att i
norra delarna af Hälsingland – detta namn hade då en
vidsträcktare omfattning än nu – skulle i enlighet
med äldre bestämmelser nybyggare och birkarlar få slå
sig ned ända upp till Ule älf och Ule träsk. Och det
tillägges, att ingen må hindra lapparna i deras
jakt eller birkarlarna vid deras handelsresor till
eller ifrån lapparna eller vid deras uppehåll hos dem.
Birkarlarna hade sålunda redan före denna tid fått
privilegierade handelsrättigheter med lapparna, och
flerstädes åberopas som stöd för dessa ett bref från
Magnus Ladulås’ tid. Men tvifvelsutan är birkarlarnas
handel här af långt äldre upprinnelse. Den bildar en
tydlig motsvarighet till den af de norske konungarna
privilegierade handel, som norska köpmän sedan äldsta
tid idkat i Finnmarken, och som tidigt öfvergått
till rätt att upptaga skatt af lapparna. Redan i
slutet af 800-talet är detta förhållandet. Ottar
berättar sålunda, att de förmögnaste lapparna i
skatt erlade ej mindre än 15 mårdskinn, 5 renhudar,
1 björnhud, 10 korgar sjöfågelfjäder, 1 björnskinns-
och 1 utterskinnströja samt 2 skeppståg, ett af
hvalross- och ett af sälskinn. På den svenska sidan
gick det till ungefär på samma sätt. Ur birkarlarnas
privilegierade handel med lapparna
utvecklade sig efter hand en rättighet att af
dem upptaga skatt, hvilken rättighet också tidigt
erkändes af kronan, som för densamma erhöll en
bestämd afgift. På 1400-talet omtalas birkarlarna
som "kristna karla lappafara", hvilka "egde"
lappar. På ett lagmansting i Torne 1429 klagades
sålunda öfver att män från Tavastland, som ganska
litet egde af Lappmarken och lapparna, foro upp till
lapplandsmarknaderna, och förbjödos nu alla, som ej
egde rätt att uppbära minst ett gråskinn af lapparna,
att resa upp till Lappmarken. Från samma tid har
man också en bestämmelse, att om någon lappfarare
räddade en lapp, hans hustru eller hjon genom att
lämna honom renar, mat eller redskap, skulle han i
tre år få uppbära skatt af lappen, hvarefter denne
skulle återgå till rätt egare. Lappen egdes och
skiftades som annan egendom, så att birkarlarnas
rättigheter ej voro territoriellt begränsade. I en
dom år 1454 omtalas sålunda, att några birkarlar i
Pite anklagats för att de skulle slagit under sig
några lappar, som kommit från Tavastland och som
skulle varit konungslappar. Det befanns emellertid,
att de med rätta tillhörde birkarlarna, hvilka
erhållit dem "i rätt skifte af sina skiftesbröder
i Tavastland". Såsom af detta framgår, tillhörde ej
alla lappar birkarlarna. En del, särskildt i Finland
och i Ume lappmark, voro "konungslappar" och skattade
direkt till kronans fogde.
Gränsen mellan birkarlar och andra nybyggare torde
åtminstone längre fram i tiden hafva varit tämligen
flytande. Genom gifte och på annat sätt hade en del
af de egentlige bönderna fått "lotter" i lapparna,
liksom å andra sidan birkarlarna anlagt nybyggen,
egde renhjordar och fisken och idkade fiske till och
med ute i öppna Västerhafvet. Men man ser dock, att
de strängt höllo på sina rättigheter och till och
med lade hinder i vägen för nybyggare, som ville
slå sig ned vid denna kust. Birkarlarna drefvo
för öfrigt handel ej blott med lapparna. Gustaf
Vasa klagar sålunda öfver att "de rike birkarlar"
uppköpte all spannmål, som såldes till Norrland,
och sedan utprånglade den bland bönderna till
det dyraste. Konungen höll emellertid efter
dem. 1528 fördubblades den skatt, som de hade
att erlägga till kronan, och under den följande
tiden gjordes allt flera inskränkningar i deras
företrädesrättigheter. I synnerhet blef detta fallet
under Karl IX. Till sist afskaffades, i början af
1600-talet, fullständigt deras gamla ensamrätt till
lappskatten och lappmarkshandeln, som förut gått i
arf och kunnat säljas, och det bestämdes, att endast
så många finge idka handel med lapparna, som fogden
bestämde. Birkarlarna fingo ej längre bo på landet,
utan blott i städerna och fingo ej handla med lapparna
annat än på bestämda marknadsdagar och marknadsplatser
(Lycksele, Arvidsjaur, Jockmock och Tenoteki). På
marknadsdagarna skulle emellertid fogden först
upptaga skatten af lapparna och för kronans räkning
uppköpa så mycket skinn han önskade. Birkarlarna fingo
därefter handla, men blott på dagen och i öppna bodar
på själfva marknadsplatsen, detta för att förhindra
deras "vederstyggliga lefverne" med lapparna samt
för att kontrollera att ej något undansnillades
af den tiondel af alla inköpta varor, som måste
erläggas till kronan. – Genom dessa bestämmelser
var birkarle-institutionen såsom sådan upphäfd,
men birkarlarnas handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
