Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birkarlar (eg. Birk-karlar) l. Birkarlaboar. Handelsmän - Birkdale. Se Southport - Birkebeinar (fno.), "björkbenar", politiskt parti under de inbördes krigen i Norge - Birkebenar, dets. som birkebeinar (se d. o.) - Birkedal, Vilhelm, dansk präst och författare - Birkedommer. Se Birk - Birkeland, Mikael, norsk historiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortfor ännu en tid framåt. Så berättar i slutet af
1600-talet Petter Dass i sin beskrifning öfver
Nordland ("Nordlands trompet"), att svenska
handelsmän, som kallades bark-karle, brukat hvarje
vinter komma från Torne, Lule, Pite och Ume till Ranen
och tillhandla sig fisk mot yxor, filar och andra
järnvaror, som de sålde för mycket billigare pris än
de norske köpmännen. – Ännu i dag lefver birkarlarnas
namn kvar i det lapska borgal, handelsman.
Birkarlarnas antal synes ej hafva varit synnerligen
stort. Vid en undersökning, som Karl IX lät anställa
år 1606, funnos i Torne lappmark 22, i Lule 17, i
Pite 16 och i Ume 11 birkarlar. Äfven på den finska
sidan funnos birkarlar, ehuru färre till antalet, och
det torde vara sannolikt, att Birkkala socken
efter dem uppkallats. En äldre åsikt, som leder sitt
ursprung från Johannes Bureus och sedan framställts
af Porthan ("De bircarlis"), ansåg, att birkarlarna
till största delen härstammade från denna socken och
efter den fått sitt namn. Litt.: Düben, "Lappland
och lapparna", Hildebrand, "Sveriges medeltid" I,
Styffe, "Skandinavien under unionstiden", 0. Rydberg,
"Sveriges traktater" I, "Skand. handl." XXIX,
"Svenskt diplomatarium", I, Arwidsson, "Handlingar
till upplysning af Finlands häfder", och Waaranen,
"Handlingar upplysande Finlands historia under Karl
IX:s tid".
S. L.
Birkdale [bä’kdéil]. Se Southport.
Birkebeinar (fno.), "björkbenar", politiskt
parti under de inbördes krigen i Norge under
medeltiden. Birkebeinarna fingo sitt namn däraf att de
– som en längre tid måste uppehålla sig i ödemarkerna
– i brist på kläder lindade (björk-)näfver om
sina ben. Partiet stiftades 1174 af Eystein Meyla,
som emellertid dödades 1177 i en strid på Re vid
Tönsberg. Därefter begåfvo sig birkebeinarna
till Värmland, där de togo Sverre Sigurdsson
till konung. Under hans ledning tillväxte partiet
hastigt; det visade sig snart i Uplanden, var 1178 i
Tröndelagen och vann 1179 på Kalvskindet vid Nidaros
(Trondhjem) en stor seger öfver jarlen Erling Skakke,
heklungarnas begåfvade anförare. Året därpå vunno
birkebeinarna öfver dennes son, konung Magnus, en
seger på Ilevolden vid Nidaros. Under de följande åren
växlade krigslyckan. Ehuru birkebeinarna 1181 segrade
i det blodiga sjöslaget vid Nordnes, invid Bergen,
måste de likväl kort därefter uppgifva nämnda stad
och draga sig till Tröndelagen. 1183 lyckades det
emellertid Sverre att i Bergen öfverraska Magnus,
hvilken därefter flydde till Danmark och, sedan han
1184 kommit tillbaka, fann sin död i sjöslaget vid
Fimreite (i Sogn). Under de följande åren uppstodo
alltjämt nya partier, som – fastän utan framgång –
gjorde birkebeinarna segern stridig: kuflungarna,
som tillintetgjordes i Bergen 1188, varbälgarna, med
hvilka det gick på samma sätt 1190. och öskäggerna,
som besegrades i närheten af Bergen 1194. Efter denna
sista seger lät Sverre kröna sig. Men redan 1195
uppstod det farligaste parti, som dittills bildat
sig mot honom, nämligen baglerna (se d. o.). Den
oafbrutna striden mellan dessa och birkebeinarna
fortsattes under den följande tiden (hvarunder Sverre
dog, 1202), tills en förlikning ingicks 1208 och
baglerna 1218 hyllade birkebeinarnas konung, Håkon
Håkonsson. Denne besegrade 1240 den siste motkonungen,
Skule Bårdsson, och gjorde
därmed slut på inbördes krigen.
Y. N.
Birkebenar, dets. som birkebeinar (se d. o.).
Birkedal, Vilhelm, dansk präst och författare,
f. 7 dec. 1809 på Möen, d. 26 juli 1892. Redan 1824
ville han ge sig till Grekland som filhellen, och
som student tillhörde han en krets af unga män,
för hvilka "diktning, fädernesland och frihet
voro lysande stjärnor" och som bland sig hade
fyra blifvande ministrar, Knuth, Monrad, Hall
och E. Fenger. 1834 blef han teologisk kandidat,
1840 kyrkoherde i västra Jylland och 1849 i Eyslinge
på Fyn, blef på båda ställena ryktbar som en
ypperlig predikant af utprägladt grundtvigsk
riktning och samlade kring sig en stor menighet
genom sitt föredrags smältande värme och fulländade
form. 1864-66 var han medlem af riksrådets folketing,
där han kämpade emot både fredsslutet och grundlagens
ändring i konservativ anda samt väckte uppmärksamhet
genom sina djärfva uttalanden emot ministären, ja
till och med om konungen. Redan på sommaren 1864
hade han en söndag slutat kyrkobönen med en önskan
om att "Gud måtte ge konungen ett danskt hjärta,
om det var möjligt". Hans opposition medförde,
att han sept. 1865 blef afskedad; men då hans
församling icke ville mista honom " upprättades
i Ryslinge den första "valgmenigheden" med B. som
präst. Vid sidan häraf verkade han outtröttligt
iör folkupplysning och för Sönderjylland (vigde 1874
den förste friprästen, C. Appel) samt för försvarets
utveckling och var företrädare för de grundtvigianer,
som bekämpade den förenade vänstern. Då han därvid kom
i ett skeft förhållande till sin församling, som till
stor del slutit sig till detta parti, tog han afsked
1885. Tre stora predikosamlingar af B. ha utkommit:
Synd og naade (1848-49, 6:e uppl. 1882), Naadens
sorg og sorgens naade (1855-57) samt Livets ord og
ordets liv (1894); vidare skref han Daglig husandagt
(1860, 5:e uppl. 1900) och De syv folkemenigheder
(1877). 1839-87 utsände han en mängd kyrkliga och
politiska småskrifter och 1872-80 nio årgångar
Folkelig julegave. Vidare utgaf han en större dikt,
Kirkeklokkeklangen i den norske dal (1869. 9:e
uppl. 1900), den versifierade skildringen En
livsförelse (1863-64) och Personlige oplevelser i et langt liv (3 bd, 1890-91).
E. Ebg.
Birkedommer. Se Birk.
Birkeland [-lann], Mikael, norsk historiker,
f. 16 dec. 1830 i Ekersund, blef student 1848,
tog juridisk examen 1855 och inträdde 1856 i
kyrkodepartementet. 1852-56 var han anställd i
riksarkivet och blef 1863 byråchef i detta verk,
hvilket på den tiden officiellt betraktades som
ett kontor under nyssnämnda departement. 1874 blef
han expeditionssekreterare i kyrkodepartementet; men
sedan riksarkivet afsöndrats därifrån, gick han 1875
tillbaka till detta ämbetsverk och utnämndes då till
riksarkivarie. Hvad B. skrifvit utmärker sig lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
