Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De protestantiska kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en sådan finnas inom hvarje stift. Konungen utnämner
en af två kandidater, som vederbörande biskop eller
ärkebiskop föreslagit. Äfven för dessa biskopar finnas
i lag bestämda biskopssäten; de hafva biskops namn,
heder och värdighet, men endast så stor makt och
myndighet, som stiftsbiskopen åt dem öfverlåter. (För
Englands kyrkliga statistik se "Year-Book of the
church of England" 1897, för anglikanska kyrkans
historia Wakemans ofvannämnda "History" etc.) – I
Danmark afsattes alla katolska biskopar 1536; deras
kyrkogods indrogos till kronan och superintendenter
förordnades i deras ställe. Biskopsnamnet upptogs
likväl på nytt. Biskoparna utöfva ordination och
visitation, äro regeringens kyrklige rådgifvare och
ha plats i det 1883 upprättade kyrkliga rådet samt
ha disciplinär rätt öfver prästerna (böter). De
tillsättas uteslutande af konungen. Stiften äro
till antalet 8: Själlands, Fyns, Lolland-Falsters,
Aalborgs, Viborgs, Aarhus’, Ribe och Reykjaviks,
det sistnämnda omfattande Island. Till rangen
främst är Själlands biskop, under hvilken lyder
äfven prästerskapet på Färöarna, Grönland och
de dansk-västindiska öarna. Se Matzen og Timm,
"Haandbog i den danske kirkeret" (1891). – I Norge
hafva förhållandena tagit enahanda utveckling som
i Danmark. Dock medverka där församlingarna vid
biskopsval, så att alla prostar i riket, teol. fak:s
medlemmar och prästerna i stiftet välja, hvarefter
konungen utnämner. Biskopsstiftens antal är f. n. 6:
Kristiania, Hamar, Kristiansands, Bergens, Trondhjems
och Tromsö. – I Finland (om hvars äldre kyrkliga
förhållanden se nedan) fortforo stiften efter
skilsmässan från Sverige (1809) att vara två, Åbo
och Borgå, intill 1850, då ett tredje upprättades
i Kuopio. 1897 inrättades ett fjärde biskopsstift,
Nyslotts, i Finland. Redan 1817 hade Åbo stift
förklarats för ärkestift och dess biskop för finska
prästerskapets öfverhufvud.
I Sverige omtalas redan från Ansgars tid en biskop
verksam, Gautbert, omkr. 832–845. Här betecknar
benämningen biskop emellertid blott en äretitel,
som gafs framstående missionärer,
"missionsbiskopar"; dessa utgjorde icke något led
i den organiserade katolska hierarkien och egde
sålunda icke någon bestämd dieces att förvalta.
Detsamma gäller om "biskoparna" i Sverige under de
närmast följande århundradena, Sigfrid, Turgot,
de bägge Adalvard m. fl. Först under den period af
allmän politisk upplösning (omkr. 1130–1160), som
afslutade den 100-åriga striden mellan landskapsdömen
och fursteätter i Sverige, synes den katolska kyrkan
här ha lyckats grunda ordnade biskopsstift i samband
med klosterväsendets införande. Såsom det
äldsta stiftet möter oss Skara, kort därefter
Linköpings, Uppsala, Strängnäs’ och Västerås’ i nu
nämd ordning. Den katolska biskopsinstitutionen i
Sverige fullbordades därmed, att Uppsala år 1164
blef ärkebiskopssäte och Sverige sålunda en egen
kyrkoprovins, om ock primatet länge kom att stanna hos
Lunds ärkebiskop. Något senare (första gången år 1183)
omtalas Växjö stift, och 1229 namnes Finland som eget
biskopsdöme med hufvudsäte i Räntämäki (1300
flyttadt till Åbo). Därmed var de svenske
biskoparnas antal under medeltiden fullt.
Ärkebiskopssätet flyttades 1270 genom ett
synodbeslut från gamla Uppsala till nuvarande
Uppsala. Slutligen lyckades det svenska episkopatet
under ärkebiskop
Olof Björnsons ledning omkr. 1320 frigöra
sig från allt beroende af det lundensiska
primatet. Därmedi var den svenska katolska
kyrkoprovinsens yttre utgestaltnig färdig. –
Biskoparna hade härunder äfven inåt vunnit den
borgerliga särställning, som utmärkte den medeltida
hierarkien. Genom ett kungabref af 1200 befriades
prästerna i Uppsala stift från skyldigheten att besöka
tinget, och skulle de i stället svara "för biskopar
och prelater". Härmed lades grunden till biskoparnas
andliga domsrätt. Ekonomisk undantagsställning
erhöllo de genom Johan Sverkerssons och Erik
Erikssons privilegier; och slutligen fullbordades
det s. k. andliga frälset genom Magnus Ladulås’
handfästning 1276 och konsiliet i Tälje 1277
(bekräftade genom privilegiebrefvet 1281). Biskoparnas
inkomster utgjordes därefter främst af sakören,
uppburna för alla brott af klerker och kyrkohjon
samt för andras brott, då de begåtts på kyrkans
mark, äfvensom af 1/3 af sädes- och i vissa stift
hufvudtionde. (Om de svenske biskoparnas äldre
historia se Hildebrand, "Sveriges medeltid", 1903,
uppsats af H. Lundström i Kyrkoh. årsskrift 1901
och K. G. Westman, "Svenska rådets historia till år
1300", 1904.)
Under den katolska kyrkans organisationstid i
Sverige, som finner en naturlig afslutning vid
14:e årh:s början, hade ock biskoparna i alla
stift lyckats kring sig färdigbilda domkapitlen
(se d. o.). Därmed var förutsättningen gifven för
den kanoniska rättsåskådningens fulla tillämpning
äfven på de svenska biskopsvalen. Om förut enligt
landskapslagarnas gamla germanska rättshäfd biskopen
valts af "alla i landskapet boende" och insatts af
konungen, så påbjöd nu en påflig förordning af 1250,
att biskoparna skulle väljas af domkapitlen, oberoende
af allt lekmannainflytande; och småningom trängde
denna grundsats igenom. Men äfven i Sverige fingo
domkapitlen strider att utstå om sin valrätt gentemot
påfligt eller kungligt ingripande; särskildt under
förra hälften af 15 :e årh. blef ärkebiskopsstolen
i Uppsala upprepade gånger besatt genom Erik af
Pommern, hvarvid dock till sist Baselkonsiliet och det
nationella upproret räddade kapitlets valrätt. Man
känner äfven några fall, då biskop i Sverige
tillsatts genom påflig provision utan kapitelval;
mest bekant är Jakob Arborensis i Linköping 1501,
liksom det mest bekanta exemplet på svensk biskop,
vald utan påfligt godkännande, torde vara Hemming
Gad i Linköping 1506–1512. (Se vidare K. A. Fryxell,
"Om svenska biskopsval under medeltiden", 1900,
samt uppsats af N. Edén i Kyrkoh. årsskrift 1901.)
Med reformationen föll det ena stycket efter det
andra bort af den hierarkiska byggnaden. Genom de
beslut, som fattades på Västerås riksdag 1527,
kringskuros biskoparnas inkomster; deras slott
indrogos till kronan, och deras domsrätt öfver
klerker i brottmål upphäfdes. Deras själftagna rätt
att utnämna sockenpräster inskränktes: konungen
kunde nämligen ogilla deras utnämningar. Svenska
kyrkan lösslets från Rom, hvarvid dock dess biskopar
genom en intressant tillfällighet kommo att bibehålla
"successio apostolica" i katolsk mening; detta är
anledningen, hvarför anglikanska kyrkan erkänner
ensamt den svenska som jämställd och äkta (jfr
H. Lundström, "Skisser och kritiker", 1903). De
säregna revolutionärt nationella principer, ur hvilka
den svenska reformationen växte fram, medförde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
