Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De protestantiska kyrkorna - Biskops-Arnö. Se Arnö 2 - Biskopsdöme, sällan förekommande benämning på biskopsstift (se d. o.) - Biskopskrönika. Se Krönika - Biskopskulla, socken i Uppsala län, Lagunda härad - Biskopslöneregleringsfonden, förv., en kapitalfond afsedd till biskoparnas aflöning - Biskopsmössa. Se Biskopsskrud - Biskopsmösse-valvel, anat., en klaff i hjärtat. Se Hjärtat - Biskopsskrud (lat. pontificalia) bäres endast vid kyrkliga fester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock, att kyrkan i Sverige ej kom att så hemfalla under
statsmakten som i Tyskland; om ett summ-episkopat för
svenske konungen kan ej med rätt talas, åtminstone
före 1686. Gustaf Vasas inrättningar 1539 med särskild
kyrklig öfverstyrelse, som skulle undantränga den
biskopliga makten, och med namnet biskops utbytande
mot ordinarie beteckna blott en kort period af
främmande karaktär; med Gustafs död inträdde åter
de ursprungliga reformationsprinciperna. (Jfr
H. Hjärne, "Reformationsriksdagen i Vesterås",
1894, N. Edén, "Den svenska centralregeringen",
1899, och K. Nordlund, "Den svenska reformationens
statsrättsliga principer’’, 1900.) – Enligt 1571 års
kyrkoordning skulle biskop väljas af några förordnade
af klerkeriet äfvensom af "andra, som i saken något
förfarne äro". Detta innebar icke nödvändigheten af
val genom stiftets präster, och den vanligaste formen
blef småningom, att det vid riksdagen församlade
prästerskapet (consistorium regni) förrättade valet,
hvarefter regeringen utnämnde. Konung Sigismunds
"försäkran om religionen" 1594 nådde aldrig öfver
förslags karaktär. 1686 års kyrkolag gaf ännu ej
fullt klara föreskrifter om biskopsval; "kapitlet
och klerkeriet" skulle föreslå tjänliga personer,
hvarefter konungen egde att utse en af de föreslagna
"eller ock någon annan"; vid ärkebiskopsval skulle
"alla domkapitel i riket hafva sina röster". – Under
hela denna tid var biskoparnas myndighet ganska
omfattande: de egde att i förening med konsistoriet
döma i äktenskapssaker, de utöfvade i kyrkliga mål
tämligen vidsträckt straffrätt öfver lekmännen och i
disciplinära öfver prästerskapet samt tillsatte, trots
den församlingarna förbehållna valrätten, i många
fall sockenpräster. Genom 1686 års kyrkolag drogos
ytterligare en mängd mål af världslig art, i synnerhet
rörande äktenskap, undan biskoparnas domsrätt, och
1731 stäfjades dessas godtycklighet vid kyrkoherdars
tillsättande, i det att de blott skulle få upprätta
förslag, men församlingen själf välja. – Biskoparnas
antal i Sverige ökades efter reformationen. Genom
krigiska eröfringar tillkommo Visby superintendentur
1645 och Lunds stift 1658. Kalmar län jämte Öland blef
1603 superintendentur och 1678 biskopsdöme. Karlstad
och Härnösand fingo superintendenter 1647;
biskopsdömen blefvo de liksom Visby 1772. Göteborgs
superintendentur från Gustaf Adolfs dagar förvandlades
1665 till biskopsdöme. Redan 1554 delades Åbo
stift, och östra Finland fick egen biskop i Viborg,
hvars säte 1726 flyttades till Borgå; dessa stift
förlorades 1809. 1 jan. 1904 slutligen erhöll norra
Norrland ett eget ur Härnösands utbrutet stift
med biskopssäte i Luleå, dock enl. riksdags och
kyrkomötes beslut med det villkor, att vid blifvande
ledighet i Kalmar eller Växjö stift dessa sammanslås
till ett stift med hufvudsäte i Växjö. – Biskopen
är i våra dagar i allmänhet snarare att anse som
ordförande i konsistoriet än som en själfbeslutande
myndighet. Honom tillkommer att ordinera till
predikoämbetet, att hafva uppsikt öfver prästerna i
afseende på lära och lefverne, att årligen visitera
"så många församlingar möjligt är", att öfvervaka
det de öfliga ceremonierna tagas i akt, att hafva
uppsikt öfver folkundervisninganstalterna. Hans gamla
uppsiktsrätt öfver statens läroverk är inskränkt genom
den 1904 inrättade läroverksstyrelsen. Han eger utse
prostar (sedan kontraktets präster inkommit med
förslag) och har rätt att konfirmera ungdom
af främmande trosbekännelse (den engelska
episkopal-kyrkans). Är biskopssäte ledigt,
underrättar kapitlet konungen därom, och denne
gifver sedan befallning om val. I valet deltaga
jämte domkapitlet de flesta af stiftets (kontraktsvis
sammankallade) präster, nämligen prostar, kyrkoherdar,
regementspastorer, en kaplan från hvart pastorat
och vice pastorer, som förestå någon församling. De
tre, som fått de flesta rösterna, uppföras af
konsistoriet på förslag, och konungen utnämner
en af de sålunda föreslagne. För ärkebiskopsval
gäller särskild förordning. Biskopen inviges i sitt
ämbete af ärkebiskopen eller af honom förordnad
biskop, assisterad af präster i skrudar. Biskop kan
afsättas för försumlighet i ämbetet, på grund af
förargelseväckande lefverne eller för utspridande
af villoläror. Biskoparnas själfskrifvenhet vid
riksdagen upphäfdes genom representationsförändringen
1866, men de äro själfskrifna ledamöter af
kyrkomötet. – Utom stiftsbiskoparna, och i värdighet
deras jämlike, finnes sedan 1783 en ordensbiskop, som
utnämnes af konungen utan något förslag. Honom åligger
att förrätta gudstjänst och predikan i Stockholms
slotts kapell på serafimerordens stora högtidsdag
och att hålla åminnelsetal öfver de riddare, som
begrafvas i Riddarholmskyrkan. Till ordensbiskop
utsågs vanligen någon af stiftsbiskoparna; ett
undantag var den senaste, lektor Grafström, efter
hvars död detta ämbete ej tillsatts. Se Cornelius,
"Svenska kyrkans historia efter reformationen" (1886),
och Rosenberg, "Handbok i Sveriges kyrkorätt" (1889).
Hj. H–t.
Biskops-Arnö. Se Arnö 2.
Biskopsdöme, sällan förekommande benämning på biskopsstift (se d. o.).
Biskopskrönika. Se Krönika.
Biskopskulla, socken i Uppsala län, Lagunda
härad. 2,342 har. 625 inv. (1903). B. bildar med
Fröslunda ett regalt pastorat i Uppsala stift, Lagunda kontrakt.
Biskopslöneregleringsfonden, förv., en kapitalfond
afsedd till biskoparnas aflöning. 1859-60 års riksdag
beslöt för sin del reglering af biskopslönerna,
och regleringsfonden förekom första gången i
statsräkenskaperna 1869. Dess tillgångar, som vid
1903 års ingång vuxit till 614,160 kr., förvaltas
jämlikt k. br. 29 sept. 1876 af statskontoret.
Kbg.
Biskopsmössa. Se Biskopsskrud.
Biskopsmösse-valvel (lat. valvula mitralis), anat.,
en klaff i hjärtat. Se Hjärtat.
Biskopsskrud (lat. pontificalia) bäres endast vid
kyrkliga fester och andra högtidliga tillfällen. Till
den fullständiga katolska biskopsskruden höra:
mössa, staf, guldring, guldkors, dalmatika, tunika,
rochetus, pallium samt handskar och skor (sandaler)
af särskildt slag. Mössan (mitra l. infula), som
symboliserar biskopens öfversteprästerliga värdighet,
består af två platta, höga, upptill i en spets
slutande delar af något styft ämne, t. ex. papp,
öfverdraget med rikt stickadt sidentyg, hvilket
ofta är besatt med guld och ädla stenar, hvarjämte
framsidan och de tvenne bakifrån nedhängande banden
äro korsprydda. Stafven eller kräklan (baculus
pastoralis, sinnebilden af biskopens herdekall och
ämbetsmyndighet), hvilken likaledes är rikt prydd
och består af något dyrbart ämne, var i början rak,
men fick sedermera ofvantill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
