Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskötsel (se Bi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid. Samuel Linnæus, pastor i Stenbrohult i
Småland och broder till Karl v. Linné, skördade ett år
vid midten af 1700-talet 705 kg. (1,660 skålp.) honing
och 42,5 kg. (100 skålp.) vax, och en stadskomminister
Wieselgren i Växjö egde 1777 ej mindre än 464 kupor,
ur hvilka han skattade 20,54 hl. (785 knr) honing
och 148,5 kg. (350 skålp.) vax.
Direkta statistiska uppgifter om biskötselns
nuvarande ställning finnas väl, men de äro högst
bristfälliga. Af de officiella berättelserna om
Sveriges in- och utrikes handel kan man dock se,
att honingsproduktionen ungefär motsvarar landets
behof och att utförseln af vax under de senare åren
öfverstigit införseln med i medeltal omkr. 6,400
kg. Med stöd af denna siffra har man trott sig
ega skäl att antaga som sannolikt, att Sverige vid
svärmningstidens slut hvarje år eger 80 till 100
tusen bikupor, men antagligen finnas vida flera.
Till biboningar använde man i äldre tider ihåliga
trästockar, antingen afsågade i skogen, med
bien i, eller särskildt tillverkade och försedda
med bottnar i ändarna. De användes dels liggande,
dels stående och voro stundom mycket klumpiga. Ännu
för få år sedan funnos sådana i Sverige och äfven i
Tyskland. Det tyckes, som om vår äldste författare i
biskötseln, Isacus Erici, pastor på Vikbolandet under
trettioåriga kriget, icke känt andra biboningar.
Hundra år senare (1728) förordar Mårten Triewald
fyrkantiga delbara kupor af lindeträ, alldeles lika
med den kupa, som Christie 100 år senare uppfann
i Tyskland. Halmkupor omtalas först 1753 af Nils
Koch, men han säger icke uttryckligen, att han var
uppfinnare af desamma. Han påfann emellertid att göra
halmkuporna fyrkantiga och delbara. Kochs kupa var
således lika med de nyaste bömiska halmkuporna.
De nu vanliga klockformiga kuporna förordades, vid
ungefär samma tid, af Sam. Linnæus, "den småländske
bikungen"; hans kupa gjordes dock af halmkransar,
som sattes ofvanpå hvarandra, och var således delbar.
I England och i synnerhet i Tyskland samt Amerika
har man gjort försök med många olika slags biboningar
af bräder, af tunna dubbla brädväggar (under vintern
fylles mellanrummet med hackelse e. d.), rörliga ramar
för kakbyggnaden, lägre sådana för boningsrum eller
ock skattelådor, som placeras ofvantill i boningen. I
allmänhet har hvart samhälle numera sitt eget hus.
Till ökande af bisamhällenas antal följer man dels
svärmningsmetoden (som är den naturligaste), dels
afläggningsmetoden. Svärmning består däri, att en
samling bin, ända till 20,000, någon dag från slutet
af maj till midten af juli flyga ut ur kupan för
att bilda en koloni. De störta sig därvid ut genom
flustret med en våldsamhet, som vore de utblåsta af
en orkan, flyga sedan under högljudt surrande några
minuter häftigt fram och åter i luften och sätta sig
därefter i en tät klunga på någon plats i närheten,
där de, om visen är med, hålla sig stilla en god
stund. Denna stund måste biskötaren vara tillstädes
och i verksamhet. Först bör han med rent vatten
bestänka svärmen, som därvid sammandrager sig till
en mycket tät drufva. Sitter den på en mindre kvist,
afklippes denna varsamt och inlägges, med bien på,
i en tom kupa. Sitta bien så, att detta ej kan ske,
inösas de med en slef i kupan. Sitta de högt eller
så illa, att kupan svårligen kan ställas bredvid,
inösas de i en s. k. svärmlåda af tunt trä. När
svärmen samlat sig där – hvilket sker raskt, om man
vid de första slefgreppen lyckats införa visen –,
utbreder man på marken bredvid kupan en tunn näsduk,
helst af siden, öfver hvilken svärmen, med en hastig
knyck, utstötes ur svärmlådan, hvarefter dukens fyra
hörn skyndsamt hopsamlas och hela knytet instoppas i
kupan. Därmed är stockningen verkställd, och därefter
inreda, "befolka" och proviantera bien sin boning
utan skötarens hjälp. Är den nya kupan försedd med
tomma vaxkakor, går samhällets utveckling så mycket
fortare. Detta är nödvändigt i alla samboningar.
Bien svärma dock ej alltid, när kuporna synas
bistarka. För att öka sina bisamhällens antal använder
man därför afläggning. Denna metod lär hafva
varit känd redan af de gamle egyptierna och länge
af flera andra folk omkring Medelhafvet. I Tyskland
omtalas den i början af 1700-talet, och vid samma
tid tyckes Sam. Linnæus hafva förstått att fånga
öfverflödiga visar och genom dem göra artificiella
svärmar. Af de anspråkslösa underrättelser, som
han lämnat därom, kan man ej utforska huruvida han
påfunnit detta själf eller lärt det af andra. Det
sista synes ej sannolikt, emedan hans bibok röjer
föga spår af någon författarens bekantskap med
främmande bilitteratur. Vare därmed huru som helst,
så har metoden i ett par hundra år varit använd, men
ej godkänd i Tyskland, samt först i senare tid genom
Dzierzon och Berlepsch blifvit erkänd såsom god. Med
säker framgång kan den begagnas, endast om man har
biboningar med ramar. Metoden består däri, att man ur
en bistark kupa uttager och i en tom insätter några
vaxkakor, som innehålla ägg eller högst tre dagar
gamla larver, och därvid låter de bin, som sitta
på kakorna, följa med, om de vilja. De unga bien,
som ännu ej varit ute på flykt, stanna kvar i den
nya kupan; de äldre bien flyga vanligen åter till
den gamla, och man får därigenom tvenne samhällen,
af hvilka det ena redan har en vise och det andra
snart bereder sig en sådan af det föga utvecklade
ynglet. Detta är det enklaste sättet. Enligt andra
fångar man visar, samlar bin från flera kupor och
bildar däraf ett nytt samhälle o. s. v.
Vid såväl stockning som allt annat arbete med bien
fordras ett orubbligt lugn samt säker och lätt
hand. Sting uteblifva sällan alldeles, men deras
antal minskas betydligt, i samma mån som lugnet och
säkerheten utvecklas hos bimannen.
Vanligen har man hos oss kuporna stående i det
fria. Somliga hafva dock fasta hus eller paviljonger;
några inflytta kuporna mot vintern inom hus eller i
källare, och andra t. o. m. nedgräfva dem i jorden. På
somliga ställen, där bibetet icke är jämnt, idkar
man s. k. "vandringsbiskötsel". Så t. ex. i Egypten
sätter man kuporna på en båt, hvilken småningom
flyttas från plats till plats på Nilen, hvarvid bien
uppsöka blommorna på stranden och återvända med sina
bördor till kuporna. På stora hedar köras kuporna
ut på ljungfälten, där bien på sensommaren finna
riklig näring. I bergstrakter föras de uppåt bergen,
när betet aftager i dalarna. Vandringsbiskötsel
praktiseras tyvärr icke f. n. i vårt land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
