Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björnson. 1. Björnstjerne Martinius B., norsk skald och politiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i ett pass å Dovre. Genom sin fars farmor härstammar
lian från Brattarnas stolta storbondesläkt ("Vor
slægt en gang den förste var i landet"). Hans fader,
Peder Björnson, var präst, men hade ursprungligen
varit bonde. Liksom hela fädernesläkten var fadern
berömd för ovanlig kroppslig styrka, och B:s resliga
skepnad är fädernearf; det lätta, fantasifulla i
hans skaplynne var en arfslott från modern, Inger
Elise Nordraak (död vid 89 års ålder, 1897), en
faster till tonsättaren. Son af en kärf, innesluten,
fåmäld fader (förebilden för Sämund i "Synnöve")
och en ljus, gladlynt moder (hustrun på Solbakken),
växte han upp i hemmet ej utan kamp och strid,
då den allvarstunge fadern knappt förstod hvad som
bodde inom sonen. Från den öde fjällbygden flyttade
familjen, då B. var sex år, till Næssets prästgård
i Romsdalen, ön fjordbygd med liflig och vaken
befolkning. Där utvecklade han sig under ständigt
umgänge med bygdens folk och med gårdens tjänare,
hvilkas historier befruktade hans fantasilif. Efter
i hemmet åtnjuten enskild information kom han, 11
år gammal, in i Molde skola. Han utmärkte sig där
just icke i skolfacken, men desto mera läste han de
gamla konungasagorna, Asbjörnsens äfventyr, Scotts,
Marryats och Ingemanns romaner o. s. v. Under de
sista skolåren tog han dessutom starkt intryck af
tidens (revolutions-året 1848) politiska rörelser,
var republikan och demokrat, "orostiftare" redan
vid 15 år, grundläggare af en pojkförening och en
handskrifven tidning o. s. v. Vistelsen i Molde,
"blomsternes by", som han så fagert besjungit, har för
öfrigt satt märke i hans produktion. Framställningen
af lifvet i en liten småstad med "orostiftare"
och kälkborgare, sådant han skildrade det i
"Fiskerjenten", är byggd på barndomsminnen från Molde.
Vid 17 års ålder, 1850, kom B. till Kristiania för
att göras till student på Heltbergs studentfabrik,
där då äfven Ibsen, Vinje och senare Lie voro
lärjungar. Med examenslärdomen var det väl äfven nu
ringa bevändt. Sommaren 1852 tog han studentexamen
med betyget "non contemnendus" och fick nästa år
komplettera ett underbetyg i matematik. Men desto
lifligare intryck hade han tagit af den honom
omgifvande världen, af Kristiania och de begåfvade
ungdomar, med hvilka han sammanträffade. Sedan
vistades han ett år i hemmet af ekonomiska skäl –
hvarunder han mottog rika intryck, som gingo igen
i hans bondeberättelser – återvände till Kristiania
hösten 1853, men afbröt snart studierna, då tanken
på ämbetsexamen afskräckte honom (fadern önskade
han skulle studera till präst), afsade sig understöd
från hemmet och beslöt söka försörja sig med sin
penna. Han blef nu journalist och gjorde sig framför
allt gällande som teaterkritiker i "Krydseren" (senare
Aftenbladet). Särskildt anmärkningsvärd är här hans
strid för den då af danskar ledda Kristiania teaters
rekryterande med norska krafter, i det han gjorde
gällande, att alla nya platser borde intagas af
dessa och på detta sätt teatern till slut blifva
rent nationell; då direktionen engagerade en ny
dansk skådespelare, ledde B. ett s. k. "teaterslag"
(maj 1856), som blef af stor betydelse för den norska
teaterns framtid. Samma vår deltog B. i studenttåget
till Uppsala, hvarunder han kände sina poetiska
krafter frambryta och blef öfvertygad om att han
som skald egde ett framtidskall, ehuru han under
hela färden var stum både som talare och skald
och blott beundrade andra. Själf har han senare
berättat, att han omedelbart efter hemkomsten på
fjorton dagar uttänkte och skref "Mellem slagene"
och reste till Köpenhamn i den fasta föresatsen att
blifva skald. I Köpenhamn kom han in i en vitter
och lärd umgängesklubb och stod särskildt under
påverkan af den då mycket kände kritikern Klemens
Petersen. Äfven grundtvigianismen, som senare fick
stor makt öfver honom, gjorde nu intryck på B. Tvenne
olika trådar ringla sig igenom hans produktion under
dessa år. Den ena går tillbaka till de norska sagorna
("Mellem slagene", "Halte Hulda"); den andra ledde
till samtidens norska bondelif ("Thrond", "En munter
man" ["Arne"], "Synnöve Solbakken"), men uppenbart
är, såsom Collin påvisat, att liksom han för sina
sagofigurer hade modeller i sin bondeomgifning,
så skref han sina bondeberättelser med sagostilen
i tankarna. "Han hade skådat bonden i sagans ljus
och sagan i ljus af bonden". Försöket att få något
af sina stycken antaget å Köpenhamns kungliga teater
lyckades honom icke. J. L. Heiberg, som då var denna
teaters estetiske härskare, förkastade samtidigt både
"Halte Hulda" och Ibsens "Hærmændene paa Helgeland"
med det öfverlägsna och föga framsynta uttalandet:
"En norsk teater torde knappast komma att framgå ur
laboratoriet för dessa experiment. Den danska behöfver
dem lyckligtvis icke". Samtidigt visade sig den danska
teatern "behöfva" furnera sig med Scribes stycken i
stor mängd.
B. hade sommaren 1857 återvändt till Kristiania och
i "Illustreret folkeblad" börjat trycka "Synnöve
Solbakken". Hösten s. å. uppfördes Mellem slagene
med framgång å Kristiania teater (under titeln
"Mellan drabbningarna" uppförd i Stockholm 1867),
och samtidigt utkom Synnöve Solbakken ("Synnöve på
Solbacken" 1858) i bokform samt mottogs välvilligt,
ehuru utan djupare insikt af dess epokgörande
betydelse såsom poetisk produkt och för den
norska bondedemokratiens uppvaknande. "Synnöve
Solbakken" och de bondehistorier, som senare följde,
tillhöra tvifvelsutan världslitteraturens yppersta
alster i sitt slag. Många äro de, som minnas dessa
bondeberättelser bland de varmaste och bästa intryck,
som de mottagit. En och annan är måhända benägen
att betrakta dessa nu halfsekelgamla, idealiserade
skildringar af norskt allmogelif såsom föråldrade
i samma mening, som man anser Tidemands samtida
målningar vara detta. Men mycket i dem eger poesiens
eviga lifskraft, och de ha befruktat närsläktade
andars konst (t. ex. Selma Lagerlöfs). Betecknande
är ock ett uttalande af den framstående tyske
litteraturhistorikern 0. Harnack, som 1901 skrifver:
"Hans byhistorier äro i sitt slag mästerverk, vida
öfverlägsna den rika alstring, som vår egen litteratur
i denna riktning frambragt. En berättelse som
"Synnöve Solbakken" räcker upp till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
