Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björnson. 1. Björnstjerne Martinius B., norsk skald och politiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den ensamma höjden af Immermanns Oberhof". Från
december 1857 till augusti 1859 var B. anställd såsom
konstnärlig ledare af den norska nationalteatern i
Bergen, Ole Bulls teater, där han efterträdde Henrik
Ibsen. Där uppfördes bl. a. Halte Hulda. Samtidigt
tog han liflig del i politiken och var någon tid
redaktör af "Bergensposten". 1858 skref han Arne
på grundvalen af ett förut författadt utkast, "En
munter man" (öfversatt till svenska af K. R. Nyblom
1860). Efter att s. å. ha ingått äktenskap med
Karoline Reimers, återvände han hösten 1859 till
Kristiania, där han ingick såsom medredaktör af
Aftenbladet och med mycken ifver och våldsamhet
kastade sig in i "ståthållarstriden", som då upprörde
unionsfolken. Men icke blott ljungande politiska
artiklar föddes ur denna stämning, den framkallade
äfven sådana tidsdikter som Ja, vi elsker dette
landet (1859), hvilken till musik af K. Nordraak
blifvit Norges nationalsång, samt Har du hört hvad
svensken siger? (en replik till riddarhustalarna
1860), båda först tryckta i Aftenbladet. Där skref
han ock som följetong den präktiga, ljusa En glad
gut ("En glad gosse" 1862, "En .glad själ" 1874),
med dess vackra inlagda dikter. I poesien fann för
öfrigt B. tröst och hälsa, då han på grund af sin
alltför stora nitälskan och sina starka ord måste
lämna Aftonbladets redaktion.
1860 utgaf B. under titeln Smaastykker en följd
af smärre berättelser ur folklifvet, äldre
och nyare. Samtidigt afreste han till utlandet,
först till Danmark och sedan, med understöd af
ett resestipendium, till Italien, där han vistades
1861–62, och där bl. a. dramerna Kong Sverre och
Sigurd Slembe samt lyriska dikter som Bergljot och
Olav Trygvason tillkommo. Han återvände öfver Paris,
där han med särskild hänsyn till sitt historiska
skådespel Maria Stuart i Skotland studerade fransk
scenkonst; han stannade där till våren 1863. Vid
denna tid beviljade honom stortinget på regeringens
förslag ett "digtergage" på 400 specier (1,600
kr.). Det danska kriget 1863–64 uppfyllde i hög grad
hans sinne. Varm skandinav och vän af Danmark, led
han af att bevittna dess strid mot öfvermakten. Ur
denna stämning föddes en rad dikter. Han ifrade
varmt för de öfriga nordiska ländernas deltagande
vid stamfrändernas sida, bl. a. vädjade han till
Sverige och dess ärofulla minnen ("Löft du det gamle
guleblå, ti det må bäres foran!"). Efter nederlaget
arbetade han för en politisk skandinavism på basis
af Danmarks anslutning till unionen och skilde sig
härutinnan (vid sidan af advokat Dunker) från de
öfrige skandinaverna, hvilka i allmänhet arbetade för
en närmare sammanslutning mellan Sverige och Norge
på grundval af en revision af riksakten; till dessa
"amalgamationsförslag" var B. utpräglad motståndare. I
slutet af 1864 utkom "Maria Stuart i Skottland"
(som dock uppfördes först 1867; öfversatt till svenska
1865, uppf. å Dramatiska teatern 1868). 1865 utgafs
B:s första nutidsskådespel, De nygifte (öfversatt
till svenska 1866 och uppf. s. å. såväl å Dramatiska
teatern som å Humlegårdsteatern), hvartill ämnet redan
tio år tidigare föresväfvat honom, ehuru det fått vika
för sagomotivet i "Mellem slagene". "Maria Stuart"
är ett i hög grad verknings-iullt drama, icke utan
påverkan från renässansen, särskildt Shakspere;
man har anmärkt, att slutet är svagt, och i den
samlade upplagan af sina skrifter
har författaren själf bortskurit hela sista akten
(Bothwellsakten), som blott meddelas som bihang. I
sin ursprungliga skepnad har stycket emellertid
vunnit rikligt bifall å många scener i Danmark,
Norge, Sverige och Tyskland. Likaledes "De nygifte",
som skildrar behofvet af det unga hemmets frigörelse
från det gamlas än så välvilliga förmynderskap;
hufvudpersonen är här onekligen den äkta mannen,
under det att den unga kvinnans öfvergång från barn
till hustru skildras varsamt och något i bakgrunden
(G. Brandes anmärkte ock, att härigenom frågan blef
oklar, personerna voro gifna snarare som byster
än som helfigurer). Dessa stycken uppfördes i
Kristiania under B:s verksamhet såsom artistisk
ledare vid teatern, en uppgift, som han skötte
med utomordentlig duglighet, i synnerhet var han
en öfverlägsen instruktör. Konflikter uppstodo
dock med direktionen, som bl. a. klagade öfver att
B. splittrade sin verksamhet (han var tillika redaktör
af "Norsk folkeblad", från mars 1866 till och med
1871), och han måste i juni 1867 lämna teatern. I sitt
blad utvecklade han en ifrig politisk verksamhet såsom
målsman för liberala och nationella åskådningssätt
och särskildt som motkämpe mot den aschehougska
unionspolitiken. På det skönlitterära området
utgaf B. 1868 sin första nutidsroman, Fiskerjenten
("Fiskarflickan" 1869), af hvilken tre upplagor
följde tätt på hvarandra; i hufvudpersonen har
han skildrat en stark konstnärsnatur, som har att
utkämpa en hård strid åt två sidor, mot sina egna
oroliga anlag och mot omgifningens oförstående,
dess fördomar och räddhåga. Det är utan tvifvel rätt
mycket själfupplefvadt i denna roman, och törhända
är det den bok, i hvilken B. nedlagt mest af sitt
eget lif och sin egen personlighet. Liksom i hans
äldre berättelser är äfven denna genomsprängd med
lyrik (t. ex. "Tag imod kransen", "Dagen er oppe",
"Jeg vil værge mit land" o. s. v.).
År 1870 utgaf B. sina samlade Digte og sange.
Denna samling rymmer något af det yppersta inom
samtidens lyriska diktning, och stycken finnas,
som äro i sitt slag oupphunna. Erinras må om den
nämnda fosterlandssången, "Ja, vi elsker", om den
käckt förhoppningsfulla "Löft dit hoved. du raske
gut", om den stolta Olav Trygvasons-dikten, om
den folkvisartade "Prinsessen sad i sin jomfrubur"
och "Lyt nu du ludende sanger", om de sprittande
humoreskerna med rot i norska låtar: "Dans ropte
felen", "Og ræven la under birkerod", "Killebukken,
lammet mit", om de känsliga minnessångerna öfver gamle
Heltberg och Schiödt, om den stora politiska dikten
till Johan Sverdrup o. a. Många af hans lyriska dikter
hafva utöfvat lockelse för tonsättare, att särskildt
nämna Kjerulf, Nordraak, Grieg, Reissiger, Söderman,
Rubenson, Sjögren, Rung. Samma år som de lyriska
dikterna – 1870 – utkom äfven den dramatiserade
Arnljot Gelline, en skepnad från sagotiden, i
hvilken B. skildrar glädjen öfver att helt kämpa
för en oegennyttig sak och hurusom man då känner
krafterna liksom växa i striden. Och i strid stod
skalden nu som alltid. Det smärtade honom djupt, då
man uppfattade hans förre intime vän Ibsens "De unges
förbund" såsom en satir mot honom och hans vänner,
och han skref en dikt med anledning häraf (Ibsen har
f. ö. sedan tagit B. och Lie till modeller för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
