Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björnson. 1. Björnstjerne Martinius B., norsk skald och politiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lider ur estetisk synpunkt af det nog rigoristiska
iramhäfvandet af tendensen. Desto högre stod hans
andra dram från samma år: Over ævne, förste stykke
(1883; "Öfver förmåga", uppf. i Stockholm 1886). Där
har B. framställt den ädla, men alltför öfverspända
religiositeten, det människosprängande i förhållandet
till det öfvernaturliga, när detta förhållande
drifves öfver förmåga; förhållandet är där skildradt
med innerlig förståelse af en, som själf känt med
de troende. Stycket har betecknats såsom B:s mest
geniala skapelse (G. Brandes yttrar, att hvarken
B. själf eller Ibsen någonsin gjort något bättre,
så helt igenom nytt och genialt är det i anläggning
och utförande), och det har på sista tiden, särskildt
i Tyskland, rönt det varmaste mottagande. I komedien
<i>Geografi og kjærlighed (1885; "Geografi och kärlek",
på Dramatiska teatern 1886; senare förändradt, i
det sista akten omskrifvits) har B. velat skildra
hurusom arbetsegoismen stör hemfriden; för öfrigt
är komedien i mycket en humoristisk själfkarrikatyr,
utförd med ypperligt lynne. I romanen Det flager
i byn og på havnen (1884; öfv. 1904) skildras en
släkts urartning och framhålles renhetskrafvet
med sträng etisk hållning; de uppfostringsteorier,
för hvilka B. här har tagit till orda, äro de
herbert-spencerska. Kvinnan kämpar att göra sonen
till sin mot fädernearfvet. I På Guds veje (1889)
gör sig B. till tolk för en human uppfattning af
religiösa motsatser gentemot fanatism och troshat
("Der bra folk går, der er Guds veje"). Nämnas må
ock den vackra lilla novellen Stöv (1882; "Dam",
1889), som framhåller det religiösa känslolifvets
inverkan på barns och vuxnas själstillstånd; damm från
långsamt förvittrande världsåskådningar lägrar sig
på karaktärerna. 1887–88 företog B. föredragsresor
i de nordiska länderna, bl. a. talande öfver ämnet
engifte och månggifte.
På 1890-talet författade B. en del små berättelser,
samlade i Nye fortællinger (1893), däribland
Absalons hår, Mors hænder, En dag. Vidare skref
han Fredsoratoriet (1891), till musik af Grieg,
och den stora universitetskantaten Lyset (1895),
liksom äfven hans lyrik firade nya triumfer i några
förtjusande kärleksdikter, som finnas inlagda i de
nya berättelserna. Men hufvudvikten af alstring under
denna tid ligger inom dramat. Over ævne, andet stykke
(1895) söker visa faran af att skrida öfver gränsen
på det sociala området; i det att den troende prästen
Sangs son, den ädle anarkisten Elias Sang, bringar
ofrid öfver sig och alla. De olika sociala krafvens
målsmän äro skildrade med skarp blick, och skalden har
lyckats lyfta samtidens mäktiga samhällsströmningar
upp i poesiens värld. Äfven här är, som ofta hos
B., sista akten den svagaste, men den ger dock med
äkta björnsonsk optimism uttryck för den tro och det
hopp ("Credo" och "Spero"), som skola öfvervinna all
folkförtviflan. Gentemot Elias’ förintande radikalism
uttalar systern författarens hjärtetanke, den positiva
idealismens ord: "När godheten kastar dynamit, hvad
är då ondt och hvad är godt? Det största hos godheten
är att den är skapande." – Än kraftigare framträdde
B:s dramatiska egenskaper i den politiska tragedien
Paul Lange og Tora Parsberg (1898; spelad i Stockholm
1902), i hvilken hans skaparkraft ännu står på sin
fulla höjd. Stycket behandlar
en tilldragelse i senare tidens nordiska politik,
hvari B. själf hade sin sorgliga andel; desto
märkligare är den öfverlägsenhet och den själfkritik,
hvarmed han behandlat detta vanskliga ämne: en den
moderna partipolitikens tragedi, som på en gång utgör
ett äreminne, en afbön och ett försoningsoffer till
Ole Richters minne. Den visar hurusom den noblare, men
veka och obeslutsamma naturen i politiken dukar under
i strid mot mera brutala och mindre hänsynsfulla. –
I två därpå följande dramatiska alster. Laboremus
(1901) och Paa Storhove (1902), har författaren
skildrat den njutningslystna kvinnliga bohemnaturens
farliga inflytanden och bragt en hyllning åt hemmets
vårdande makter. Tendensen är ock riktad i det förra
stycket mot Nietzsches teorier om det starkas rätt
mot det svaga, det sundas rätt att krossa det sjuka –
rofdjurets rätt; och B. inlägger gensaga mot att
konsten, lifvets ädlaste blomma, missbrukas till att
dräpa det i etisk mening högre. I sitt senast utgifna
skådespel, <i>Daglannet (1904), har B. med oförminskad
dramatisk kraft gifvit en skildring af brytningen
mellan tvenne släktled, hvilkas representanter äro
framställda med mäktig karakteristik.
B:s politiska verksamhet under senare tiden har
bl. a. varit egnad den allmänna rösträtten (talet
17 maj 1888), fredssaken (talet å Himmelberget
1892) och Norges ställning i unionen. I den
senare frågan har B. alltid tillhört de långt
gående själfständighetsifrarna, och särskildt
under valstriden 1891 uppträdde han på mer än 50
folkmöten såsom målsman för programmet: "egen norsk
utrikesminister", som då medförde den rena vänsterns
seger. Hans uttalanden i unionspolitiken hafva,
äfven om detta icke varit åsyftadt, inneburit mycket,
som måst kränka svenskarna. Bittrast sårades man i
Sverige af de bref, i ett ryskt blad, i hvilka han
vädjade till Ryssland i fråga om Norges ställning till
utlandet (1898 lät han utgifva dessa bref i svensk
öfversättning med ett förklarande förord). Men
det har tydligen senare gått upp för honom att
det ryska själfhärskardömet minst var den makt,
till hvilken man borde vädja i afseende å rätt och
billighet. Finlands olycksöde har knappast haft ett
mera medkännande hjärta än hans. På senaste tiden
har B. i unionspolitiken intagit en unionsvänlig
hållning och härvid skilt sig från sina meningsfränder
i vänstern. I motsats till dessa har han understödt
programmet "forhandling og bare forhandling" i fråga
om konsulatsakens genomförande, och han bidrog
väsentligen till att vid valstriden 1903 koalitionen
mellan högern, moderata och förhandlingsvilliga
vänstermän vann seger. Han blef nu utsatt för
skarpa angrepp från forna meningsfränder, och man
drog sig icke ens för att ställa hans uppträdande i
samband med att han 10 dec. 1903, två dagar efter det
han fyllt 71 år, erhöll Nobelpriset i litteratur,
det första litterära Nobelpris, som någon nordbo
erhållit. Vid detta tillfälle höll han ett tal,
hvari han bekämpade teorien om konsten för dess egen
skull och betonade betydelsen af att konsten och
litteraturen icke frigöra sig från medvetandet på godt
och ondt, ty konstnären och skalden hade ansvar. Och
på samma gång framhöll han sin optimistiska åsikt
om konstens uppgift att stärka lifsmodet, i hvilket
afseende han uppställde Victor Hugo såsom "sin man"
i modern diktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
