Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björnson. 1. Björnstjerne Martinius B., norsk skald och politiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den käcke doktor Stockman i "En folkefiende"). Vid
denna tid (1869) blef B. vald till studentsamfundets
ordförande och utöfvade som sådan ett eggande
inflytande på anhängare och motståndare. År 1871
anträdde han sin första stora föredragsresa,
som han fortsatte 1872. Han besökte därvid äfven
Sverige och knöt i Göteborg, Stockholm och Uppsala
vänskapsförbindelser, af hvilka särskildt de i
Göteborg med S. A. Hedlund och Viktor Rydberg blefvo
af mycket stor ömsesidig betydelse.
Aulestad, Björnsons hem.
Ett nytt genombrott i hans lif stundade. Politiskt tog
det sig uttryck i hans uppträdande (1872) till förmån
för en pangermansk sammanslutning, man borde "förändra
signalerna" och snarare söka närmande till Tyskland
än till Frankrike eller Ryssland (här spåras afgjordt
inflytande från den hedlund-rydbergska kretsen);
detta uttalande väckte en storm af förbittring från
forna vänner. Religiöst framträdde – något senare –
för öfrigt hans ändrade ståndpunkt i ett frånvändande
från grundtvigianismens religiösa åskådning och
ett närmande till friare tänkande, till en början
framkalladt af Rydberg, senare (1877) genom studier
i samtidens religionsfilosofi,
religionshistoria och bibelkritik, och i skönlitterärt
afseende märkes det i hans mera realistiska
framställningar med utpräglad samhällstendens. År 1872
hade B. utgifvit sitt sista forntida sagodrama. Sigurd
Jorsalfar, ett "folkstycke", som han trodde skulle
inleda en populär serie af sagodramer, men som
blott fick en enda efterföljare, "Olav Trygvason",
och det ett fragment. S. å. skref han sin sista
bondeberättelse, <i<Brudeslaalten</i>, till motiv af några
bland Tidemands taflor. Nya ämnen lockade honom
och mognade under en tvåårig vistelse i Italien
(1873–75). För sin vän Edvard Stjernströms teater
skref han de båda samhällsskådespelen Redaktören
(1875), som syftade på sjukdomar i det politiska
lifvet, å ena sidan bitterheten och förföljelselustan,
å andra sidan den fega likgiltigheten, – detta stycke
gjorde föga lycka och betraktades dessutom delvis
såsom ett personligt angrepp på en motståndare, något
som B. bestämdt bestred – och En fallit (s. å.),
som vann desto mera framgång och under namnet
"Ett handelshus" spelades å Stockholms Nya teater
("Svenska teatern"), som därmed invigdes. Dess
blottande af affärslifvets omoral och brister var
ett ord, som träffade, och stycket gick en segergång
öfver nordiska och tyska scener; särskildt ypperlig
var den kloke advokaten Berendts karaktär genomförd
(för hvilken Dunker stått modell).
Bortsedt från sista aktens nödtak utgör detta drama ett
mästerstycke af modern samhällsskildring och betecknar
ett nytt uppslag i nordisk dramatik.
Efter hemkomsten 1875 bosatte sig B. på sin nu inköpta
gård Aulestad i Gausdalen, delande sin verksamhet
mellan poetisk produktion, lifligt deltagande i det
politiska lifvet, såsom skribent och folktalare,
och jordbruk. De senare åren af 1870-talet tillkommo
dramerna Kongen (1877), där B. tar sikte på det
ärftliga konungadömet såsom en institution, i hvilken
äfven den bästa människa – och just den bästa människa
– måste finna sig illa till rätta; Leonarda (1879,
öfv. s. å.), ett i dramatiskt afseende något ojämnt
och oklart, men i rent poetiskt afseende storslaget
arbete, hvari bl. a. märkes det vackra greppet att
låta den nittioåriga "oldemodern" gentemot tidens
trångsynthet och ofördragsamhet representera
en vidsyntare uppfattning och traditionerna
från upplysningstiden ("de store fölelsers tid"
var kommen åter); Det ny system (1879, "Det nya
systemet", tr. 1880 i Hälsingfors, uppf. 1887 i
Sverige), i hvilket B. skildrar huru utsikten till
befordran och utkomst förkväfver personligheten och
huru egennyttiga hänsyn ställa personer i kamp för
ett falskt system. Styckets ämne, ett nytt falskt
järnbanesystems upprätthållande af egoistiska motiv,
är skildradt realistiskt, men det har en symbolisk
innebörd och lär åsyfta de nya teologiska system,
hvilka B. nu ansåg vilseledande (Grundtvig,
Rasmus Nielsen, Gisle Johnson). Jämsides med dessa
dramer författade B. berättelsen Kaptejn Mansana
(offentliggjord 1875 under titeln "En skiss från
Italien", som bok 1879, öfvers. s. å.), hvilken
skildrade äregirighet och maktlystnad, samt den
fint psykologiska äktenskapshistorien Magnhild
(1877; öfv. 1878). Från hösten 1880 till våren 1881
vistades B. i Amerika, där han företog en större
föredragsturné.
I den politiska striden för genomförande af Norges
parlamentarism allt från slutet af 1870-talet
och till 1884 deltog B. lifligt och hade sin
stora lott och del i upparbetandet af stämningen
för nionde-juni-beslutet och riksrättsåtalet. Åren
1882–87 var han mestadels bosatt i Paris, men deltog
med sin penna i hemlandets strider. Då en opposition
– den rena vänstern – uppstod mot Johan Sverdrups
regering, särskildt mot Jakob Sverdrup, sällade sig
B. till denna opposition. Af skönlitterära produkter,
tillkomna under 1880-talet, märkas bl. a. tre dramer
och två större romaner. I dramat En hanske (1883; "En
handske", spelad i Sverige 1887, tr. s. å.) upptager
han könssedlighetskrafvet såsom gällande lika väl för
män som kvinnor och låter hufvudpersonen Svava kräfva
samma renhet hos mannen före äktenskapet som denne
kräfver af kvinnan; likartade synpunkter framhöll
han några år senare i sina föredrag "om engifte och
månggifte". Detta stycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
