Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodstillande medel, med. farm. - Blodstockning, Stas, Stagnation, Passiv hyperemi, ett tillstånd af blodfyllnad i ett organ - Blodstörtning, patol. Se Blodhostning - Blodsvamp, med. Se Kräfta - Blodsvettning. Se Extravasat - Blodsvittne. Se Martyr - Blodsåker. Se Hakeldama - Blodtopp, bot. Se Sanguisorba - Blodtryck, fysiol. Se Blodomlopp - Blodträngning, Blodvallning, Kongestion, med., en lokal aktiv hyperemi - Blodughofi, nord. myt., namn på guden Frejs häst - Bloduppfriskning, åtgärd hos kreatursstam mot inafvel - Bloduttömning, med., verkställd aftappning af en viss mängd blod - Blodutådring, en samling af blod som från något skadadt blodkärl genomdränkt väfnaderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskildt de små pulsådergrenarna, hvarigenom
blodtillflödet till det blödande stället minskas
och ett afstannande af blödningen gynnas.
Lifmoderblödning vid förlossning stillas af mjöldryga
förnämligast därigenom, att lifmodern däraf bringas
till kraftig sammandragning. Ett stillande af blödning
från inre organ kan stundom befordras äfven af
lugnande och blodtrycket något nedsättande medel. Ett
nytt, synnerligen kraftigt blodstillande medel är
det ur binjurar framställda adrenalinet (se Binjure).
C. G. S.
Blodstockning, Stas, Stagnation, Passiv hyperemi, är
ett tillstånd af blodfyllnad i ett organ på grund af
hinder för blodets afflöde, i motsats till kongestion
l. aktiv hyperemi, ökad blodfyllnad på grund af ökadt
blodtillflöde. Hindret kan vara en tillklämning af
venerna, som leda blodet från organet. Vidare kan
ett hjärtfel förorsaka blodstockning i flera organ,
särskildt bukorganen, såsom lefvern, tarmslemhinnan,
njurarna. Om hjärtat ej förmår drifva ut det blod,
som strömmar till detsamma, anhopas blodet i venerna,
först i dem, som ligga närmast hjärtat, därefter
i de mera aflägsna. Minskas i ett organ blodets
hastighet, så minskas äfven tillförseln till organet
af de ämnen, särskildt syrgas, som organet behöfver,
och likaledes minskas bortskaffandet af de ämnen,
som i organet bildats. Till följd däraf inträda
sjukliga förändringar först i kärlväggarna,
sedermera i organets öfriga väfnader, och dess
förrättningar lida. Detta är orsaken till minskningen
i urinafsöndringen vid stas i njurarna. Genom de
sjukligt förändrade kärlväggarna utträder vätska
i de omgifvande väfnaderna, och på detta sätt
uppstå vattensvullnader (ödem). I vissa fall har en
blodstockning sin grund i skador, som direkt träffat
kärlväggarna i någon del af kroppen, såsom vid
inverkan af höga eller låga temperaturgrader, etsande
ämnen såsom syror och alkalier, vissa saltlösningar
eller giftiga produkter af mikroorganismer
o. s. v. Genom dessa inflytanden förändras
väggarna i de finare kärlen på något sätt, så att
de erbjuda ett större motstånd för blodströmmen.
J. E. J–n.
Blodstörtning, patol. Se Blodhostning.
Blodsvamp, med. Se Kräfta.
Blodsvettning. Se Extravasat.
Blodsvittne. Se Martyr.
Blodsåker. Se Hakeldama.
Blodtopp, bot. Se Sanguisorba.
Blodtryck, fysiol. Se Blodomlopp.
Blodträngning, Blodvallning, Kongestion
(lat. congefstio, af congerrere,
sammanföra), med., en lokal aktiv hyperemi,
d. v. s. blodöfverfyllnad. Benämningen aktiv
anger, att denna form af hyperemi kommer till
stånd genom ökad blodtillförsel, till skillnad
från passiv hyperemi, som förorsakas af minskadt
blodafflöde. Blodträngningen framkallas af
förändringar i kärlapparaten inom själfva det
kongestionerade området (idiopatisk kongestion)
eller beror på hinder för blodtillströmningen
till närgränsande delar, (kollateral
kongestion). Förändringarna i kärlapparaten
kunna vara af nervös karaktär, förlamning af
kärlförträngande, eller retning af käflutvidgande
nerver (neuroparalytisk resp. neurotisk eller
neurotonisk kongestion) eller bestå i förlamning
eller försvagning af muskeltrådarna i kärlväggarna
(genom värme, mekaniska skador,
giftverkan m. m.). Alla dessa orsaker verka
utvidgning af blodkärlen och därmed vanligen ökad
hastighet hos blodströmmen. Det kongestionerade
området är därför blodrikt, sväller mer eller
mindre, har en högröd färg (det arteriella blodets)
och kännes, om det ligger på kroppsytan, vanligen
varmare än omgifningen, som är blodfattigare och
därför lättare afkyles. – Kongestion kan uppträda
i hvarje kärlförande kroppsdel och förekommer vid
allehanda lokala retningar, kemiska, termiska och
mekaniska, under inflytande af sinnesrörelser och
vid en stor mängd sjukdomar, hvaribland särskildt
böra nämnas de olika formerna af inflammation –
all inflammation börjar med kongestion – och vissa
nervsjukdomar. – I organ, hvilkas byggnad eller läge
(exempelvis hjärnan) ej tillåta nämnvärd utvidgning,
åstadkommer kongestionen ökadt tryck och därigenom
allehanda retningssymtom; hos personer med sköra
blodkärl kan den förorsaka inre blödningar.
G. F–r.
Blodughofi (isl. <i>Blodughofi, "den, hvars hof är
blodig"), nord. myt., namn på guden Frejs häst.
Bloduppfriskning, den åtgärd, hvarigenom en
kreatursstam, som genom för mycken inafvel blifvit
öfverförädlad eller eljest försämrats, upphjälpes
genom parning med handjur från god stam af samma
ras. Ordet användes stundom äfven om växter.
Bloduttömning, med., enligt läkekonstens regler
verkställd aftappning eller uttömning af en viss
mängd blod (till skillnad från den blodförlust,
som uppkommit genom på annat sätt tillfogade eller
påkomna sår och skador, bristningar af blodkärl
o. s. v.). Bloduttömning för kurativt ändamål kan
verkställas antingen därigenom att man öppnar en
blodåder (eller, i sällsynta fall, en pulsåder) eller
ock genom s. k. koppning. Redan Hippokrates använde
bloduttömningar under febrar och andra sjukdomar;
dock förbjöd han att åderlåta barn och ålderstigna
personer. Celsus och efter honom de arabiske läkarna
tilläto bloduttömning å personer af hvilken ålder som
helst, och Galenus framhöll nyttan af bloduttömningar
samt gaf en mängd föreskrifter med afseende på deras
användning. Sedermera fortforo genom århundraden
bloduttömningar (vanlig åderlåtning och koppning)
att inom läkekonsten betraktas såsom ett oumbärligt
medel vid alla sjukdomar af inflammatorisk natur,
och under inflytande af den franske läkaren
Broussais’ läror drefvos de ofta till en nästan
vanvettig öfverdrift, i synnerhet i Frankrike och
Italien. Mot denna öfverdrift inträdde mot midten af
1800-talet en reaktion, som, med stöd af den nyare
fysiologiens läror, ledt därhän att åderlåtningar
numera endast högst sällan nyttjas (t. ex. ibland
vid häftigt uppträdande lungödem eller mycket svåra
blodträngningar till hjärnan). Bloduttömning medelst
koppning anlitas något oftare, mest å kontusioner
och mot reumatiska muskelsmärtor. Allmogen i vårt
land har högeligen missbrukat åderlåtningar,
under antagande att man behöfde minst en gång
om året "tappa bort dålig blod". Detta missbruk
fortlefver ännu i många trakter. Jfr Åderlåtning.
O. T. S.*
Blodutådring kallar man en samling af blod, som
från något brustet eller skadadt blodkärl inträngt i
samt i större eller mindre utsträckning genomdränkt
väfnaderna i kärlets omgifning. Det vanligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
