Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodutådring, en samling af blod som från något skadadt blodkärl genomdränkt väfnaderna - Blodvallning. Se Blodträngning - Blodvatten, fysiol. Se Blod och Serum - Blodvite, sår, hvarigenom blod kommer i dagen och som tillfogas i brottslig afsikt, men ej dödar - Blodvätska, anat. Se Blod - Blodåderbråck, patol., blodådrors (veners) utvidgning - Blodådror brukas i samma betydelse som vener (se d. o.) - Blodöfverföring l. Transfusion, en kirurgisk operation - Blodörn (Blodig örn). Omtalas i flera isländska sagor - Bloemaert. 1. Abraham B., holländsk målare och kopparstickare - Bloemaert. 2. Hendrik B., holländsk målare - Bloemaert. 3. Cornells B., holländsk kopparstickare - Bloemen l. Blommen. 1. Peeter van B., kallad Standaert, flamsk målare - Bloemen. 2. Jan Frans van B., kallad Orizzonte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
exemplet därpå är den blånad (det s. k. blåmärke),
som uppkommer, då ett slag eller en stöt träffar
huden utan att sönderslita den. Brustna kärl
i underhudsväfven gifva då anledning till en
blodutådring, som med en blåaktig färgton skimrar
igenom huden. Blånadens bekanta färgskiftningar
bero på kemiska förändringar i det utgjutna
blodfärgämnet. I rättsmedicinskt hänseende äro sådana
blodutådringar af stor vikt. Om t. ex. medelst ett
slag hufvudskålen krossas på en lefvande eller
på en död, blifva de företeelser, som bero på
blodkärlens bristning, i bägge fallen helt olika.
Jhm.*
Blodvallning. Se Blodträngning.
Blodvatten, fysiol. Se Blod och Serum.
Blodvite, sår, hvarigenom blod kommer i dagen och
som tillfogas i brottslig afsikt, men ej dödar.
Blodvätska, anat. Se Blod.
Blodåderbråck, patol., ett mindre godt uttryck för
blodådrors (veners) utvidgning. Svullna blodkärl
(varices) förekomma mest på de undre extremiteterna
och i bäckenets yttre organ. Blodåderbråcken äro
mycket vanliga hos personer, som gå eller stå mycket,
och hos äldre personer höra de snarare till regeln än
till undantagen. Man ser de förstorade kärlen såsom
blåa, mer eller mindre slingrade, tjocka strängar
förlöpa på underbenen, mest vadorna, insidan af
låren o. s. v. I allmänhet äro åderbråcken tämligen
oskadliga. De kunna borttagas genom operationer, men
återkomma lätt på samma eller andra ställen. Det
bästa medlet, om ej att bota, så åtminstone
att oskadliggöra åderbråcken är ett metodiskt, lagom
starkt tryck, utöfvadt med bindor eller elastiska
strumpor. Rsr. (I. Å.)
Blodådror borde egentligen vara namnet på alla
blodförande rör i människo- eller djurkroppar, men
brukas i samma betydelse som vener (se d. o.). Denna
inskränkning i betydelsen härleder sig från den tiden,
då man ansåg artärerna icke föra blod, utan luft,
emedan man hos döda människor och djur funnit blod
endast i venerna, hvaremot artärerna voro tomma
och gapande. G. v. D.*
Blodöfverföring l. Transfusion (lat. transfusio),
en kirurgisk operation, som består däri att blod från
en individ öfverföres till en annan. Den företages
i syfte att ersätta blodförluster samt då blodet
blifvit otjänligt till lifvets underhåll, såsom
vid förgiftningar. Operationen daterar sig från
midten af 1600-talet. Den visade sig dock mycket
otillförlitlig och rent af farlig, hvarför den snart
nog kom ur bruk. I 19:e årh. upptogs den åter, och
i sammanhang därmed har frågan om blodöfverföring
blifvit experimentellt behandlad. Det har härvid
visat sig, att blod från ett species ej kan ersätta
blodet hos ett annat, och att det i många fall
t. o. m. verkar som ett gift hos det species, i
hvars blodmassa det blifvit öfverfördt. Den förr
använda transfusionen af lammblod på människa måste
därför anses alldeles otillåten. Direkt öfverförande
af blod medför lätt koagulation med åtföljande
tromb-bildning och emboli. Defibrineradt blod är
därför att föredraga. Efter uttappandet och vid
koagulationen undergår blodet en del förändringar,
och transfusion af dylikt blod har i flera fall
medfört mycket svåra följder. För att undvika dessa
olägenheter har man på senare tider föreslagit att
använda 1/2 procents koksaltlösning i st. f. blod
eller också att inspruta blodet ej direkt i
kärlsystemet, utan endast under
huden. Se vidare Hemolys.
J. E. J–n.
Blodörn (Blodig örn). Att rista blodörn omtalas i
flera isländska sagor och bestod däri, att man genom
delinkventens rygg bröt ut hans refben, hvarigenom
dessa fingo likhet med blodiga vingar, strödde salt
i såren och utslet de inre delarna. Denna grymhet
kan dock icke bevisas hafva verkligen blifvit
utförd. Lodbrokssönerna sägas hafva ristat blodörn
på kung Ella, men denne föll i slaget vid York 867,
och Torf-Einar berättas i sagan sålunda hafva dödat
Halfdan Hafot, Harald Hårfagres son, men Einars
egna visor förklara att Halfdan stupade i striden.
B–e.
<b>Bloemaert/b [blomart]. 1.Abraham B., holländsk målare
och kopparstickare, f. 1564 i Gorkum, där fadern
var bildhuggare och arkitekt, d 1651 i Utrecht,
elev af Gerrit Splinter och Joos de Beer i Utrecht
samt af Jean Bassot och Jeronimus Francken i Paris,
var verksam i Amsterdam och Utrecht. B., som
var mycket produktiv och l mångsidig
(historiemålning, genre, landskap, djur o. s. v.), grundlade
den inflytelserika målarskolan i Utrecht, ur hvilken,
förutom hans söner, utgingo G. van Honthorst,
H. Terbrugghen, J. van Bijlert, J. G. Cuijp
och C. van Poelenborch, af hvilka ett par sedan, i
Italien, mottogo starkt inflytande af naturalisten
Caravaggio, bestämmande intryck, som återverkade
på B:s konst, hvilken, ehuru den sålunda befruktades
af en friskare konstriktning, fortfor att vara hvad
den varit: "akademiskt" nykter i uppfattningen,
kall i färgen och hård i teckningen – ännu halft
manieristisk och helst behandlande mytologiska
ämnen. B:s taflor förekomma talrikt i offentliga och
privata samlingar. Nationalmuseum har af honom tre
taflor,Neptuns triumf, Gubbe (1635) och Gumma (1636).
2. Hendrik B., den föregåendes son,
holländsk målare, f. 1601 i Utrecht, d.
där 1672, var troligen elev af sin far, hvars spår
han följde såsom historiemålare. Nationalmuseum
eger af honom en signerad genretafla, Karl,
som bär en höna.
3. Cornells B., den föregåendes broder, holländsk
kopparstickare, f. 1603 i Utrecht., d. efter 1680
i Rom, elev af Crispin de Passe. O. G–g.
<b>Bloemen [blomen] l. Blommen. 1. Peeter van B., kallad
Standaert, flamsk målare, f. 1657 i Antwerpen, d. där
1720, var lärjunge af Simon van Douw och vardt redan
1674 mästare i Antwerpens S. Lukasgille. Han begaf
sig sedermera till Rom, där han lefde i flera år och
ännu befann sig kvar 1688. Han målade framför allt
hästtaflor af alla slag, fältläger, ryttarfäktningar,
hästmarknader, ridskolor och dylikt, med italiensk
lokalfärg. Taflor af honom finnas i de flesta
gallerier, bl. a. i nationalmuseum, där af sex bilder
fem äro signerade, och i Stockholms högskolas samling.
2. Jan Frans van B., kallad Orizzonte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
