Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 823-824 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blödning - Blötdjur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvilkets osmotiska förhållanden orsaka detsammas
inpressande i kärlen, ur hvilka det i sårytan
framträder. De närmare detaljerna vid själfva
förloppet äro ännu ej fullt klara; dock känner
man, att temperaturen är af stor betydelse, liksom
ock närvaron af fritt syre. Anmärkningsvärdt är,
att blödningen upphör vid kloroformering. Den
är därjämte underkastad periodiska växlingar,
dels dagliga, så att den vanligen är rikligast
på förmiddagarna, dels årliga, hvarvid den är
starkast på våren. Denna "vårblödning" är allmänt
och lätt iakttagen hos åtskilliga träd, såsom lönn,
björk, bok o. s. v. Den saft, som vid denna tid
framkommer ur sårnader på nämnda och andra växter,
är synnerligen rik såväl på askbeståndsdelar som på
organiska ämnen, såsom ägghvitämnen, asparagin och
kolhydrat (framför allt socker). Så innehåller den
hos t. ex. amerikanska sockerlönnen (Acer saccharinum
L.) 2–3 proc. socker, och ett träd kan lämna mellan
2 och 3 kg. sådant, hvarför det också hos denna art
tekniskt tillgodogöres. Orsaken till den rikliga
vårblödningen är att söka i den omständigheten
att rötterna under vintern och den tidiga våren
alltjämt upptaga vatten, hvarigenom stora mängder
vatten inpressas i kärlen, redan innan det genom
löfsprickningen kan komma till användande, på samma
gång som, omedelbart före och i samband med denna,
omvandling af reservnäring af olika slag till socker
och andra inom växten lätt transporterbara föreningar
eger rum. G. A.*

Blötdjur, Mollusca, zool., en af djurrikets
hufvudgrupper, inneslutande några af de högsta
typer, till hvilka de ryggradslösa djurformerna förmå
höja sig. Kroppen är oledad och af mycket växlande
form, utan några ledade bihang, således ock utan
egentliga extremiteter. Huden är mjuk, slemmig,
ej sällan beklädd med cilier. Undre kroppsväggen är
ofta ombildad till en muskulös, än skiflik, än platt
s. k. fot, hvilken tjänstgör som rörelseorgan. Hos
en del blötdjur har den främre kroppsdelen utbildats
till hufvud med ögon och tentakler. I allmänhet
är en del af kroppshuden ombildad till ett veck:
manteln, som omsluter en större eller mindre del af
kroppen. Af manteln alstras det eller de skal, som
hos flertalet blötdjur omgifva en större eller mindre
del af kroppen. Tarmkanal med magsäck, spottkörtlar
och lefver äro väl utbildade. I munhålan finnes
hos alla blötdjur, med undantag af musslorna,
en muskulös ansvällning, som är tätt besatt med
fina, bakåt riktade kitintaggar, hvilka tjänstgöra
vid födans sönderdelande. Som flertalet blötdjur
lefva i vatten, äro andedräktsorganen gälar, hvilka
utgöras af utskott från kroppsväggen och vanligen
äro belägna i en af manteln bildad, säcklik hålighet
(gälhålan). Hos vissa blötdjur (lungsnäckorna)
saknas gälar, och gälhålan har ombildats till
en s. k. lunga; hos andra saknas särskilda
andedräktsorgan fullständigt. Blodomloppsorganen äro
jämförelsevis väl utvecklade; dock är kärlsystemet
ej slutet, utan blodet flyter delvis genom springor
och håligheter mellan kroppens öfriga organ. Hjärtat
består af ett, två eller fyra förmak, i hvilka det
från andedräktsorganen kommande blodet träder in,
samt af en hjärtkammare, som mottager blodet från
förmaket, och hvarifrån det föres ut till kroppens
skilda organ. Nervsystemet utgöres i allmänhet af
tre genom nervsträngar förenade
gangliepar, af hvilka hvarje står i förbindelse med
sitt sinnesorgan. Ett par, hjärnganglierna, ligger
vid svalgets sida och motsvarar maskarnas öfre
svalgganglion; det står i förbindelse med ögonen och
tentaklerna. Ett annat par, fotganglierna, ligger
i foten och förser hörselorganet med nerver. Det
tredje paret, inälfsganglierna, ligger närmare
buksidan, och i dess närhet finnes en som luktorgan
tydd bildning. De lägsta blötdjurens nervsystem
ansluter sig till vissa maskars. Njurarna, motsvarande
ringmaskarnas segmentalorgan, äro slingrande kanaler
eller säckar, som vanligen äro försedda med en
öppning utåt och en annan, som mynnar in i den
s. k. hjärtsäcken. En del blötdjur äro samkönade,
andra skildkönade. Flertalet genomgår under sin
individuella utveckling ett slags förvandling
(metamorfos). De
flesta blötdjuren lefva i hafvet, några ock i
sötvatten; ett ej obetydligt antal snäckor äro
landtdjur. Redan de äldsta fossilförande geologiska
aflagringarna innehålla rester af blötdjur.

Fig. 1.

Blötdjuren kunna indelas i följande klasser:
Amphineura, urmollusker; Gastropoda, snäckor;
Lamellibranchiata, musslor; och Cephalopoda,
hufvudfotingar.

Fig. 2. Något förenklad bild af Chiton, sedd från buksidan. m mun, f fot, k gälar, g könsöppning, n njurarnas utmynningsställe, a analöppning.

I. Amphineura (Placophora), urmolluskerna, äro
de enklast organiserade och helt säkert ock de
ursprungligaste bland alla blötdjur. De skiljas från
snäckorna, med hvilka de förr förenats,
genom sitt föga utbildade hufvud, kroppens bilateralt
symmetriska byggnad och skalets egendomliga
beskaffenhet. Skalet består af åtta kalkplåtar,
som betäcka den svagt hvälfda ryggsidan, vanligen
taktegellikt, och hvilkas rörlighet medgifver, att
djuret kan rulla ihop sig (fig. 1). En del hithörande
(eller närstående) former, de s. k. Solenogastres,
hvilka hafva ett mera masklikt utseende, sakna skal;
ryggsidan är beklädd med taggar. Å buksidan finnes den
breda skifformiga foten (fig. 2 f); hos Solenogastres

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>