Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 825-826 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blötdjur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är foten försedd med en ciliebeklädd fåra. Manteln
omger i form af ett svagt veck kroppen ofvanför foten
och betäcker de fjäderlika gälarna (fig. 2 k),
hvilka sitta i en rand längs kroppssidorna. Hos
Solenogastres kunna både mantel och gälar vara
rudimentära. Äfven nervsystemet är ursprungligare
byggdt än hos snäckorna, i det att två från
fotganglierna utgående starka nervstammar äro
förenade genom talrika tvärsträngar. Hithörande
former äro hafsdjur. Af släktet Chiton (fig. 1)
förekomma flera arter vid Sveriges kuster.

II. Gastropoda, snäckor. De vanliga snäckornas byggnad
förstås lättast, ifall man tänker sig att ryggpartiet
af en Chiton (se ofvan) är snedt utdraget till en
mer eller mindre lång säck, vid hvars främre rand
mantelfåran blifvit starkt fördjupad, hvarigenom en
fickformig hålighet, mantelhålan, uppkommer (fig. 3
k). Detta säckformiga parti, som vanligen är beklädt
med ett skal, omsluter större delen af inälfvorna
(tarm, lefver, könsorgan o. s. v.), hvarför det ock
benämnes "inälfssäcken"; dennas undre gräns bildas
af mantelranden. I motsats till förhållandet hos
urmolluskerna är hufvudet vanligen väl utbildadt. Det
bär ett par tentakler och ett par ögon, hvilka stundom
sitta på tentakelliknande stjälkar. Foten är vanligen
en plattad, kontraktil skifva, som upptar kroppens
hela undersida. – Det öfvervägande antalet snäckor
är utrustadt med ett kalkhaltigt, i allmänhet
spiralvridet skal, som omsluter den tungväggiga
inälfssäcken, och inom hvilket oftast hela djuret kan
dölja sig. Skalets spiralvindningar beröra hvarandra
nästan alltid, och oftast är spiralen så utdragen,
att vindningarna
bilda en mer eller mindre utdragen spets, den
s. k. spiran. Ofta hafva vindningarna ett sådant
förlopp, att det innanför dem uppstår en mot spirans
spets gående fördjupning eller en så kallad nafvel
(fig. 4 n). Den af snäckans sidor, kring hvilken
skalet är vridet, bildar den i axelns riktning gående
spindeln (fig. 4 s). Då djuret drager sig in i skalet,
kan mynningen ofta tillslutas medelst baktill på
fotens öfversida fäst horn- eller kalkartadt lock
(fig. 3 op). Inälfssäcken ligger tämligen fritt
inom skalet; i allmänhet är den fastare förenad med
skalet blott där, hvarest spindelmuskeln (fig. 3 mu)
fäster sig på spindeln; denna muskel, hvilken utgår
från fotmuskulaturen, förmår att draga snäckkroppen
in i skalet. Hos somliga snäckor ligga skalets
alla vindningar i samma plan, och skalet får då en
skifform (t. ex. Planorbis, fig. 5). Hos andra saknar
skalet på grund af inälfssäckens ringa utbildning
vindningar och har formen af en skål (t. ex. Patella,
fig. 6).

Fig. 3. Förenklad bild af en snäcka (skalet ej återgifvet). a analöppning, f fot, k mantelhåla, o mun, op lock, mu spindelmuskel. Dessutom synes en del af det centrala nervsystemet.

Endast få former äro såsom urmolluskerna bilateralt
symmetriska; genom vridning af inälfssäcken ha
nästan alla de inre organen blifvit mer eller mindre
osymmetriska. Tarmkanalen bildar mer eller mindre
komplicerade slyngor, omgifna af den stora lefvern;
analöppningen är belägen osymmetriskt vanligen å högra
sidan i eller invid mantelhåligheten (fig. 3 a). Hos
ett stort antal snäckor finnes en, sällan två gälar,
belägna i mantelhålan. Ingången till mantelhålan är
en bred springa vid inälfssäckens bas; genom en del
af denna springa (å vänstra sidan) intränger vattnet
till gälarna. Hos lungsnäckorna (se nedan) saknas
gälar, och mantelhålan har blifvit ombildad till lunga
därigenom, att ett fint blodkärlsnät utbildats å dess
vägg. Hos en del skallösa hafssnäckor, hvilka sakna
mantel-(gäl-)hålighet, fungera hudutskott af olika
form, hvilka sitta på ryggsidan, som andedräktsorgan;
andra sakna särskilda andedräktsorgan. Hjärtat utgöres af
en kammare och ett förmak; finnas två gälar,
äro ock två hjärtförmak för handen. Det centrala
nervsystemet utgöres af flera gangliepar, förenade med
hvarandra genom nervsträngar (fig. 3). Af särskilda
sinnesorgan finnas syn-, hörsel- och luktorgan väl
utbildade. Vanligen förekommer en, sällan två njurar;
njurens ena utförsgång mynnar ut i hjärtsäcken,
den andra antingen i mantelhålan eller vid sidan om
analöppningen. Somliga snäckor äro skildkönade, andra
hermafroditer. Könsöppningen utmynnar nästan alltid
å högra sidan, vanligen i analöppningens närhet.

Fig. 4. Skal af en snäcka (Paludina), af hvars ena vägg en del är borttagen. n nafvel, s spole.

Fig. 5. Planorbis.

Fig. 6. Patella.

Hos landtsnäckorna afläggas de stora, hårda, skaliga
äggen i fuktig jord. Hos flertalet vattensnäckor
undergår det unga djuret en metamorfos: det är försedt
med ett segelliknande organ (velum), förmedelst
hvilket det simmar i vattenytan, medan foten på det
tidigaste stadiet är svagt utvecklad.

Man kan indela snäckorna i följande fyra ordningar:

1. Opisthobranchiata. Dithörande djur ansluta
sig i så måtto närmast till urmolluskerna (se
ofvan), att kroppen i mycket högre grad än hos
3:e–5:e ordningen har bibehållit den ursprungliga
bilaterala symmetrien. Hjärtats förmak, som i regeln
ligger bakom hjärtkammaren, mottager blodet från
de bakom densamma belägna gälarna, hvilka ofta
hafva en egendomlig form. En del saknar särskilda
andedräktsorgan. Flertalet saknar skal och därmed ock
egentlig inälfssäck och mantelhåla; hos andra finnes
ett skal, och äfven de nakna formerna äro som larver
utrustade med mantel och skal. Alla äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>