Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boije, svensk-finsk adlig ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finska riddarhuset. Släkten har utgreningar i Ryssland.
1. Nils B. till Dalkarby och Gennäs, d. 1575, var
konung Erik XIV:s förtrogne samt riksråd och lagman.
2. Göran B. till Gennäs och Kulla, d. 1615, innehade
flera gånger högt befäl under Johan III:s regering,
blef 1585 lagman och 1602 riksråd.
3. Karl Gustaf B., af släktens östgötagren, politisk
partigängare, f. 1698, d. 1769 som öfverstelöjtnant.
Såsom en af hattarnas ifrigaste anhängare tillhörde
han sekreta utskottet vid riksdagarna 1738–39,
1740–41 och 1746–47 samt arbetade våldsamt för
förändringen i rådet 1739 och kriget med Ryssland
1741. År 1761 tillhörde han emellertid mössorna och
genomdref Pechlins utvotering från riddarhuset.
1755–56 års riksdag tilldelade honom 14,000 dal. smt
för hans arbete Den genom många års egna försök
förfarna svenska landthushållaren (1756, 2:a
uppl. 1794). B. utgaf äfven (1757) sin svärfaders,
A. L. Lewenhaupts, själf biografiska berättelse
under den rafflande titeln "Enväldets
skadeliga påföljder och Aggets bittra
frugter".
4. Erik Gustaf B., den föregåendes kusin,
f. 1699, d. 1751, hofjägmästare, var liksom
brodern Hans Henrik (se B. 5) röstvärfvare och
penningutdelare på mössornas sida 1743–47.
5. Hans Henrik B., den föregåendes broder,
friherre, politiker och militär, f. 1714. deltog
i finska kriget 1741–43 och blef slutligen
öfverstelöjtnant. Han tillhörde det sämsta slaget
af frihetstidens riksdagspolitiker. Efter att vid
riksdagarna 1738–39 och 1742–43 ha gjort sig känd som
våldsam hatt, öfvergick han före nästa riksdag till
motpartiet och blef en af de förnämste utdelarna af
ryska och engelska mutor, af hvilka han säkert behöll
åtskilligt själf. Därefter återknöt han förbindelsen
med hattledarna, försökte förgäfves locka mössornas
ledare till förrädiska steg samt tjänstgjorde såsom
spion på de ryske diplomaterna och deras svenske
anhängare, samtidigt med att han afgaf rapporter till
ryska regeringen och bearbetade sinnena i Finland.
Till stor del genom hans åtgörande blef häradshöfding
Wijkman röjd och afrättad 1751. Trots sitt dåliga
anseende blef B., som tillhörde sekreta utskottet
vid riksdagarna 1755–56, 1760–62 och 1769–-70,
af ständerna 1761 befordrad till landshöfding i
Nylands och Tavastehus län; 1769 lär han ha varit
påtänkt till plats på riksrådsförslag, och
1771 blef han friherre samt 1772 – efter att
ha tillvunnit sig Gustaf III:s gunst – president i
statskontoret samt sedermera medlem af deputationen
för kronobrännerierna. Han hade småningom med
olika medel förvärfvat en stor förmögenhet och
arbetade ifrigt för användningen af vattenfallet vid
Tammerfors; men en arrendering af en del af kronans
brännerirättighet medförde hans ruin; 1778 gjorde
han konkurs och måste lämna sitt ämbete. Död 1781.
6. Adam Ludvig B., f. 1730, son till B. 3,
vicekorpral (major) vid lifdrabantkåren och en
af Gustaf III:s medhjälpare vid statshvälfningen
1772, efter hvilken han erhöll öfverstelöjtnants
fullmakt. Dödsår obekant.
7. Johan Ludvig Johansson B., sonson till
B. 4, friherre, jurist, riksdagsman, f. 1768,
blef 1785 hofrättsauskultant, 1798 förste
expeditionssekreterare och 1802 revisionssekreterare.
Vid riksdagen 1789 tillhörde han rojalisterna. Under
riksdagarna 1812 och 1815 ådrog han sig en icke
obetydlig uppmärksamhet såsom medlem af oppositionen
på riddarhuset. Före och under riksdagen 1815 utgaf
B. ett par skrifter om penningnöden och om nyttan af
opposition, hvilka, troligen på kronprinsens anmodan,
besvarades af den bekante Grevesmöhlen i ett par
skarpa broschyrer. När så B. på riddarhuset talat
för inskränkningar i judarnas rättigheter, bemötte
Grevesmöhlen honom åter i häftiga skrifter, och då
B. häremot försvarade sig i starkt personlig ton,
utslungade Grevesmöhlen smädeskriften "Likbegängelse
efter baron L. J:son Boijes moraliska stoft",
hvilken hade till ändamål att göra honom omöjlig
såsom offentlig man genom att blotta felen i hans
enskilda lif. Anfallets grofhet gjorde dock, att
den angripne vann allmänhetens sympatier, måhända
i högre grad än han förtjänade. B. lät anställa
rättegång mot Grevesmöhlen. Denne blef förklarad
ärelös och biltog, men B. själf dömdes för ohöfviskt
skrifsätt till ett års fängelse på Vaxholm. Sedan han
återfått friheten, blef han förklarad tjänstledig,
men fick bibehålla sin lön. B. uppträdde därefter
vid riksdagarna som regeringens trogne anhängare
och försvarare. Hans kvickhet i debatten och hans
fyndighet i svar gjorde "nötknäpparen" – ett spenamn,
som hans egendomliga utseende ådragit honom – till
en ganska bemärkt personlighet i de rojalistiska
och konservativa leden. Bl. a. uppträdde han med
skärpa emot lagkommitténs reformvänliga förslag och
insattes af regeringen efter riksdagen 1834–35 i
den s. k. "tablåkomitén", som skulle uppställa
jämförelsetablåer mellan den gamla lagen och
lagförslaget; men det visade sig, att han ej kunde
samarbeta med de båda öfrige ledamöterna, hvarför
han särskildt utgaf sina jämförelsetablåer, som
ansågos obrukbara. Då Karl Johan – emot statsrådets
enhälliga afstyrkande – 1841 insatte honom i den
af riksdagen begärda lagberedningen, vägrade först
den gamla lagkommitténs ledamöter (Richert och
Staaff) att däri ingå liksom samtliga de samtidigt
med honom kallade, och det visade sig icke möjligt
att få lagberedningen fulltalig förrän han aflidit,
sommaren 1841. Af B. är det bekanta slagordet, då man
förebrådde honom ombyte af åsikter: "Jag tackar Gud
att jag blir klokare med hvar dag". Se H. Wieselgren,
"Lars Johan Hierta" (1881), O. Sjögren, "Karl August
Grewesmöhlen" (1882), och H. G. Trolle-Wachtmeister,
"Anteckningar och minnen", II (1889).
8. Fredrik B. af Gennäs, den föregåendes syssling,
friherre, militär, kopparstickare och litteratör, f. 7
juli 1773 i Stralsund, där fadern då var postdirektör,
blef 1789 löjtnant vid Västgöta regemente, 1810 major
och 1814 öfverstelöjtnant. Under sin tjänstetid
bevistade han bl. a. fälttåget i Tyskland 1813–14
och deltog därunder i slagen vid Gross-Beeren och
Dennewitz samt i Lybecks intagande. 1816 utnämndes han
till kammarherre vid Karl XIII:s hof, tog afsked ur
krigstjänsten 1820 och dog i Stockholm 8 febr. 1857. –
B. gjorde sig mest känd genom sin artistiska och
litterära verksamhet. Bland hans arbeten, till hvilka
han mestadels själf etsade planscherna, må nämnas den
på sin tid mycket spridda och omtyckta illustrerade
tidskriften <i>Konst- och nyhetsmagazin för medborgare
af alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
