- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
923-924

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boije, svensk-finsk adlig ätt - Boije af Gennäs. Se Boije - Boilader. Se Bojar - Boileau-Depréaux [bwalå-däpreå], Nicolas - Boilly [bwaji], Louis Léopold

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klasser</i> (1–5 arg., 1818–22), fortsatt under titeln
Magazin för konst, nyheter och moder (årg. 1823
–44), det af honom och kaptenen och målaren
A. C. Wetterling utgifna Kongl. svenska museum,
samling af contur-teckningar med en analytisk och
critisk beskrifning öfver hvarje ämne
(1–3 hftn,
1821–23), Riksdagshistoria från 1627–1823, med
landtmarskalkarnas porträtt (I, II, 1825–27) samt
hans Målare-lexikon, til begagnande såsom handbok
för konstidkare och taflesamlare. Med 28 porträtter
och 250 monogrammer
(1833), ett visserligen mycket
bristfälligt arbete, men det första försöket i sitt
slag i Sverige.

Boije af Gennäs. Se Boije.

Boilader. Se Bojar.

Boileau-Despréaux [bwalå-däpreå], Nicolas,
fransk skald och kritiker, f. 1636 i Paris,
d. därstädes 1711, bestämdes af sin fader för
juridiken, men som han icke hade den ringaste lust
för detta ämne, inträdde han i stället i kyrkans
tjänst. Han trifdes likväl icke heller där, och
när han efter sin faders död kommit i besittning af
en förmögenhet, som var tillräcklig för hans
uppehälle, lämnade han ecklesiastikstaten och lefde
som privatman. 1677 utnämndes han af Ludvig XIV
till historiograf, och 1684 blef han genom samme
konungs bemedling invald i franska
akademien. I sin ungdom hade han ifrigt studerat de
klassiske författarna, särskildt Horatius (i synnerhet
dennes satirer), samt därigenom utbildat sin smak och
lärt att vinnlägga sig om ett vårdadt språk och en
fulländad stil. I likhet med nyssnämnde romerske skald
började han med att skrifva satirer (Sur l’homme,
Á son esprit
m. fl., 1660–68). Snart öfvergaf
han denna diktart och började i stället skrifva
skaldebref (épîtres, 1669–77). Såsom en afslutning
af hans skaldeverksamhet kunna betraktas hans båda
större dikter, L’art poétique (1674) och Le lutrin
(1674–83). Den förstnämnda af dessa är en lärodikt,
i hvilken B. framlade sin teori om diktkonsten; den
senare är ett komiskt epos öfver ett uppträde, som lär
hafva egt rum i "La sainte chapelle" med anledning
af en tvist om sångpulpetens rätta plats. – B.,
som egde stor själfkritik, var såsom skald aldrig
synnerligen produktiv; hans verksammaste period såsom
sådan omfattar åren 1667–74. För öfrigt efterlämnade
han en del kortare kritiska och satiriska uppsatser
på prosa samt en mängd bref, förnämligast till Racine
och Brossette (de senare utgifna 1858). Hans prosastil
anses dock betydligt underlägsen hans poetiska
framställningssätt. – Inom den franska litteraturen
intager han en mycket framstående plats. Han egde
nämligen i hög grad just de egenskaper, som vid
denna tidpunkt behöfdes för en reformator inom den
poetiska världen i Frankrike. Med en sund och säker
uppfattning förenade han en hänsynslös skärpa och en
ovanlig förmåga att kort och lättfattligt forma sina
omdömen, hvilket hade till följd, att de bättre bland
dessa slogo an på och bevarades
af den stora allmänheten. Han bemödade sig att
inpränta riktiga begrepp om de kraf, som man borde
ställa på en skald, och sökte oförtrutet att till
deras rätta halt reducera de många medelmåttor,
som trängdes på den franska parnassen. I synnerhet
anföll han den smaklösa vidlyftighet och den brist på
välde öfver formen, som vidlådde det stora flertalet
af samtida författare. Däremot uppmuntrade han och
hyste verklig vänskap för dem, hvilkas skaldskap
han gillade. Särskildt med Racine, Molière och La
Fontaine lefde han i förtroligt umgänge. Dessa fyra
män bildade tillsammans under några år ett litterärt
kotteri, där skämtet och löjet hade sitt hemvist. –
Om språkets rykt och ans inlade B. stora förtjänster,
i synnerhet om den metriska behandlingen däraf. Han
utvecklade och stadfäste de regler, som framställts af
Malherbe och hvilka med få förändringar iakttagits i
Frankrike intill senaste tider, ehuru först romantiken
och sedermera i ännu högre grad flera litterära skolor
vid 1800-talets slut brutit detta regeltvång. Som
poetisk lagstiftare hade B. visserligen den
förtjänsten, att han klart och bestämdt framhöll
obestridliga sanningar, hvilka på hans tid ännu ej
voro lifligt erkända; men de angå nästan uteslutande
formen. B. var oförmögen af en känslofull stämning
och hindrades till följd däraf att vinna en djupare
inblick i poesiens väsende.

I Frankrike har B. alltid varit flitigt studerad. De
olika upplagorna af hans Oeuvres complètes uppgå till
inemot 400, bland hvilka den sista af honom själf
ombesörjda (1701; ånyo utg. 1894) och den af Berriat
Saint-Prix (1830 ff.; ånyo 1860) utgifna anses vara
de bästa. En praktupplaga utgafs 1890 af Brunetière.

Äfven inom Sveriges litteratur kan man lätt skönja
spåren af B:s litterära verksamhet. Den satiriska
riktning, som utmärker den svenska poesien under
1700-talet, till hvilken S. v. Triewald gaf uppslaget
och som därefter vann sin högsta fulländning genom
Kellgren och Leopold, kan nämligen ledas tillbaka till
B., hvars förnämsta dikter ("L’art poétique", "Le
lutrin" samt satirer och epistlar) utgåfvos 1721–22
i svensk öfversättning af Joakim von Düben. Af den
5:e satiren, "Om adelskapet". utkom 1770 ytterligare
en öfversättning af Roland Martin, och 1817 utgafs af
"L’art poétique" "en öfversättning med förändringar"
af G. Snoilsky.

Namnet Despréaux, hvarmed B. alltid kallades
under sin lifstid, tros han hafva tagit efter
en liten jordegendom, som familjen egde i
närheten af Paris. Hans broder Gilles däremot,
som likaledes var en berömd kritiker och tidigt
invaldes i franska akademien, förekommer i
samtida källor alltid under namnet Boileau. Se
monografier af Morillot (1891) och Lanson (2:a
uppl. 1900) samt Heisler, "B. als politischer
schriftsteller" (1897), och E. Dreyfus-Brisac,
"Un faux classique. Nicolas B." (1901).
P. A. G.

Boilly [bwaji], Louis Leopold, fransk målare,
f. 1761 i La Bassée (dep. Nord), d. 1845 i Paris,
var i sina oljemålningar, akvareller och teckningar
en representant för hvardagsgenren i en tid, då denna
konstart ej stod i högt anseende. Hans många bilder ur
lifvet i Paris under revolutionen och kejsardömet ha
större kulturhistoriskt än rent måleriskt intresse,
utförandet är petigt och ängsligt» men framställda
personer och händelser träda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 12 12:23:39 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbc/0496.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free