Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boström, en från den vidt utbredda norrländska släkten Læstadius härstammande gren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den spekulativa teologien, vetenskapen om
den absoluta personen eller Gud, motiverar
B. systemets princip något närmare. Där
framhålles först och främst, att den själfständiga
verkligheten med nödvändighet måste vara andlig
och såsom sådan ett själfständigt medvetande eller
själfmedvetande. Endast detta är nämligen enkelt. Och
då det sammansatta förutsätter det enkla, måste
själfmedvetandet anses såsom den yttersta principen
för all verklighet. Detta själfmedvetande, hvilket
B. visar vara identiskt med lifvet, får således ej
fattas såsom fäst vid ett substrat eller en substans,
utan är fastmer just det första och ursprungliga i
allt. B. redogör vidare för de bestämningar, genom
hvilka det individuella själfmedvetandet eller
personen konstitueras. I motsats mot den hegelska
världsåsikten – enligt hvilken ett ursprungligen
abstrakt (innehållstomt) medvetande genom den
sinnliga världen (naturen och människolifvet i
alla dess former) medelst en aktualisationsprocess
utvecklas till fullt medveten och bestämd (konkret)
ande – framhåller B., att den absoluta personen måste
tänkas vara ursprungligen och af evighet fullt bestämd
(ega sina förnimmelser för sig fullt närvarande)
och således ej för denna sin fullständiga bestämdhet
behöfva en ofullkomlig värld; och långt ifrån att
något uteslutningsförhållande eller någon motsättning
kan tänkas ega rum mellan Guds förnimmelser
(idéer), råder fastmer mellan dem såsom sådana den
fullständigaste samstämmighet, så att man ej kan
tänka vare sig Gud eller någon af dem fullständigt
utan att äfven tänka de öfriga fullständigt. B. har
därmed visat, att den absoluta verkligheten är ett
fullständigt system, en andlig organism i strängaste
bemärkelse. Då nu inom hvarje organism organen måste
(relative) ega det helas karaktär, så följer däraf,
att Guds idéer äro, äfven de, personliga eller
förnimmande väsenden. I och för Gud, såsom hans organ,
äro visserligen dessa väsenden absolut fullkomliga;
men i och för sig själfva, såsom förnimmande väsenden,
äro de behäftade med en viss inskränkning eller
ofullkomlighet, just emedan de hafva sitt sanna
lif och själf med vetande ej i sig själfva, utan i
Gud. För dem framträder därför den sanna verkligheten,
Guds egen värld, utan hvilken intet finnes, under
en lägre form, såsom en för hvart och ett af dem
egendomlig fenomenvärld. Tänkt med afseende på dessa
väsenden, är Gud å ena sidan något mer än de alla
tillsammans eller någon viss för dem alla gemensam
sida eller egenskap han är ett själfständigt och
fullt konkret väsende; men å andra sidan är han dock –
till följd af det fullkomligt organiska sammanhang,
som råder inom den absoluta världen – utan minsta
hinder för deras eget själfständiga lif, i dem helt
och hållet närvarande. Därmed är motsägelsen löst
mellan det ändliga och det oändliga. Det oändliga är,
med fullt bibehållande af sin oändlighet (således ej
genom något sitt "anderssein" e. d.), närvarande i
det ändliga. Gud är på en gång en transcendent och en
immanent grund till den ändliga världen och såvidt
i denna värld, såsom ofullkomlig, en utveckling
förefinnes, är han denna utvecklings grund, lag
och ändamål, den ändliga världens skapare och
upprätthållare, dess försyn och saliggörare. I
sammanhang därmed utvecklar B. en teodicé, i hvilken
läres, att all ofullkomlighet och
allt ondt uteslutande bero på de ändliga väsendena,
under det Gud såsom det fullkomliga väsendet icke
kan vara grund till annat än dessa väsendens eviga
lif och salighet.
Den spekulativa etnologien, vetenskapen om de
organiska enheterna inom mänskligheten – nationen,
folkstammen, rasen, släktet –, hvilka B. anser hafva
sin grund i ändliga förnuftsväsenden af annat slag
än vi, är ej af honom utförd och bearbetad.
I den spekulativa antropologien läres, att människan
är till sitt sanna väsende person och såsom sådan en
evig idé i Gud. Detta det gudomliga (förnuftiga)
hos människan får, enligt B., ej fattas såsom
något abstrakt och för alla gemensamt, utan så,
att människan är, liksom Gud, ett förnuftigt
individuum och således individuellt odödlig,
enär det förnuftiga såsom sådant är fritt från
växling och förgängelse. Det förnuftiga lifvet hos
människan röjer sig teoretiskt i hennes medvetande
om en öfversinnlig värld, praktiskt närmast i det
oafvisliga pliktbudets obestridliga faktum. Genom
dessa bestämningar, hvilka ej kunna förklaras ur det
sinnliga, är människan höjd öfver naturen, d. ä. den
sinnliga (för sinnena gifna) verkligheten. Men å
andra sidan vet hon sig tillhöra denna. Naturen är
nämligen ingenting annat än sammanfattningen af alla
människans ofullkomliga förnimmelser (den för henne
egendomliga fenomenvärlden). Denna är visserligen
i den bemärkelsen tillfällig, att den ej är i och
genom sig själf nödvändig; men å andra sidan är
den dock relativt nödvändig såsom den form, under
hvilken människan i detta lifvet, på grund af sitt
egendomliga väsende, måste uppfatta den förnuftiga
världen. Naturen är väl ett fenomen, men ett
phænomenon bene fundatum. Däraf den regelmässighet
och lagbundenhet, som röjer sig i naturen. Sin
allmännaste karaktär eger denna natur däri, att
den är till i tiden och rummet. Såsom tillhörande
en verklighet i tiden är människan verksam. Med
sin verksamhet kan hon åsyfta att vinna antingen en
högre grad af klarhet och själfmedvetenhet eller en
högre grad af själfständighet och samstämmighet. I
förra fallet är hon teoretiskt, i det senare praktiskt
verksam. Den senare arten af verksamhet måste till sin
art och riktning bestämmas af en syftemålsförnimmelse
(ett motiv), d. ä. ett innehållsmoment hos människan,
med afseende på hvilket hon bestämmer och ordnar det
öfriga innehållet. När människan uppnått ett visst
utvecklingsstadium, fortgår denna verksamhet med
frihet, d. v. s. människan eger förmåga af val vid
bestämmandet af verksamhetens riktning. Så tendera de
sinsemellan stridiga sinnliga begären att, hvart och
ett på sitt sätt, bestämma människans viljelif. Den
djupaste motsatsen förefinnes dock mellan de
båda hufvudarterna af innehåll hos människan: det
förnuftiga och det sinnliga.
I den praktiska filosofien visas först och främst,
att människans högsta goda består i "Guds rikes
tillkomst på jorden", d. v. s. däri, att i och genom
hennes fria vilja den förnuftiga världen förverkligas
i det timliga lifvets alla förhållanden. Närmast
har visserligen hvarje människa att förverkliga sitt
eget förnuft, men då detta lefver sitt sanna lif i och
genom andra förnuftiga väsenden och ytterst genom Gud,
måste äfven dessa väsenden bringas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
