Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boston-vals - Bostra. Se Bosra - Bostrichus, zool., dets. som Tomicus. Se Barkborrar - Bostrix, bot. sicksackknippe. Se Blomställningar - Boström, en från den vidt utbredda norrländska släkten Læstadius härstammande gren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europa och rör sig i mycket långsam valstakt med
glidande steg och graciösa, omväxlande figurer samt
innefattar fyra korta turer om fyra takter hvar. Denna
dans säges härleda sig från menuettens tidehvarf
(midten af 1700-talet).
Bostra. Se Bosra.
Bostrichus, zool., dets. som Tomicus. Se
Barkborrar.
Bostrix, bot., sicksackknippe. Se Blomställning,
sp. 765.
Boström, en från den vidt utbredda norrländska släkten
Læstadius härstammande gren. Namnet B. upptogs af
borgaren i Piteå Kristofer B., som var fader till
Kristofer Jakob B. (se B. 1) och till häradshöfdingen
i Roslags domsaga, lagmannen Erik Samuel B. (f. 1804,
d. 1854). Medlemmar af släkten innehafva som
fideikommiss de stora egendomarna Östanå i Roslagen
och Tynnelsö i Södermanland, förvärfvade genom Erik
Samuel B:s giftermål med Elisabet Gustava Fredenheim,
en ättling af släkten Hebbe, hvars medlemmar stiftat
fideikommissen.
1. Kristofer Jakob B., Sveriges själfständigaste
tänkare, f. i Piteå l jan. 1797, upptogs vid
9 års ålder såsom fosterson af en morbroder,
skeppsbyggmästaren Erik Nordlund. Efter att hafva
genomgått Härnösands gymnasium, där hans håg för
filosofien väcktes af lektorn N. M. Berlin, tog
han 1815 studentexamen i Uppsala, där Biberg och
Grubbe blefvo de lärare, hvilkas undervisning han
företrädesvis begagnade. 1824 promoverades han till
filosofie magister (primus). Därefter egnade han
sig en kort tid åt teologiska studier, men återtog
snart de filosofiska och kallades 1827 till docent
i praktisk filosofi. 1833–37 var han lärare för
Sveriges och Norges arffurstar och återvände
sistnämnda år till universitetet såsom adjunkt
i filosofi. 1838 fick han professors namn, heder
och värdighet, och 1840 förordnades han att förestå
den efter Grubbe ledigblifna professuren i praktisk
filosofi samt utnämndes 1842 till ord. innehafvare
af denna plats. Han blef emeritus 1863 och afled
22 mars 1866. B. var en ovanligt själfständig och
karaktärsfast man, lågande af vetgirighet och kärlek
till sanningen samt genomträngd af ett aldrig slappadt
intresse för allt i bästa mening mänskligt. Den
omständigheten att han var mer benägen för det
muntliga än för det skriftliga framställningssättet
var visserligen mindre fördelaktig för hans
läras spridning, men gaf honom så mycket större
anledning att träda i närmare förhållande till sina
lärjungar. Också blef hans inflytande på dem både
djupt och omfattande. I sin polemik mot olika tänkande
kunde han väl stundom vara skarp och hänsynslös –
han var t. ex. icke sparsam på beskyllningar för
okunnighet och tanklöshet –, men själf genomträngd
af kärlek till det ideella och upphöjda, sökte han
ej dåliga bevekelsegrunder bakom andras handlingar.
Också flyttades striden af honom aldrig till de
enskilda motivens område. B. ansåg, att människans
viljeriktning och moralisk-religiösa karaktär är det
enda, som bestämmer hennes människovärde, och hans
ofta skarpt ironiska anmärkningar uteslöto därför ej
den största personliga välvilja för motståndarna.
Enligt B. är filosofien i sin sanning det till form,
innehåll och omfattning fullkomliga förnimmandet
eller vetandet och följaktligen identisk med Guds
eget all vetande. Filosofien i och för människan
däremot är människans förnimmande, såvidt det är
identiskt med eller ett deltagande i detta Guds
allvetande, d. ä. hennes fullt klara och tydliga
(till formen fullkomliga) förnimmande af den (till
innehållet) sanna (absoluta) verkligheten. Den
första uppgiften för en sådan vetenskap måste
blifva att angifva denna verklighets allmännaste
begrepp. Af det sätt, på hvilket B. löste denna
uppgift, beror karaktären af hans filosofi. Själf
betecknar han denna senare såsom det konsekventa
genomförandet af den rationella idealismens princip,
d. v. s. principen för den världsåsikt, enligt hvilken
den sanna och ursprungliga verkligheten är fri från
alla de inskränkningar, som vidlåda det i rummet och
tiden varande (nämligen begränsning och delbarhet,
förgängelse och växling), såsom sådan andlig och evig
samt, i och genom sitt eget osinnliga innehåll och
ej genom växlande och ofullkomliga bestämningar,
fullständigt bestämd eller fullt verklig. Denna
sin världsåsikts grundtanke har B. gemensam med
Platon. Men sistnämnde tänkare, som stod på hednisk
grundval, stannade vid idéerna, eller människans
fullkomliga förnimmelser, såsom det yttersta och
absoluta och fick ej blicken öppen för det väsende,
hos hvilket de äro förnimmelser; B. däremot visade,
att all andlig verklighet nödvändigt hänvisar på
själfmedvetandet såsom sin princip, och han framhåller,
att den sanna verkligheten är personlig och filosofien
följaktligen vetenskapen om personliga väsenden såsom
sådana, emedan endast i abstraktionen någonting
finnes, som är blott och bart själfmedvetande,
under det allt verkligt är individuellt eller fullt
bestämdt själfmedvetande (medvetande om något),
eller m. a. o. förnimmande väsende eller person. Med
en opersonlig verklighet kan filosofien sysselsätta
sig, endast såvida denna verklighet tänkes såsom en
bestämning (förnimmelse) hos ett personligt väsende
och får sin förklaring ur detta.
Med afseende på de olika sätt, på hvilka dessa
väsenden tänkas vara till för människan och bestämma
hennes verksamhet, indelar B. filosofien i teoretisk
filosofi, vetenskapen om dessa väsenden, tänkta
såsom bestämmande människans teoretiska förmåga,
d. v. s. tänkta såsom det i alla afseenden sant
och ursprungligt varande, och praktisk filosofi,
vetenskapen om dessa väsenden, tänkta såsom
bestämmande människans praktiska förmåga (vilja),
d. v. s. tänkta såsom det, hvilket ovillkorligen
och under alla omständigheter bör vara. Efter de
olika slagen af personliga väsenden, som äro oss
bekanta, indelas vidare den teoretiska filosofien i
spekulativ teologi, spekulativ etnologi och spekulativ
antropologi, den praktiska i religionsfilosofi,
filosofisk rättslära och etik (filosofisk sedelära),
hvilka motsvara indelningslederna inom den teoretiska
filosofien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
