Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bourbon, släkt - Bourbon, 1. Karl af - Bourbon, 2. Karl af, den äldre kardinalen af - Bourbon, 3. Ludvig (Luis) Maria af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som f. n. (1905) är konung af Spanien. Ferdinand VII:s
broder don Carlos, d. 1855, gjorde 1833, på grund af
saliska lagen, anspråk på tronen, och till följd däraf
uppstod ett blodigt krig i de norra provinserna. Äfven
hans son, don Carlos, grefve af Montemolin, f. 1818,
d. 1861, organiserade ett insurrektionskrig, men blef
slagen och måste skriftligen afsäga sig all rättighet
till Spaniens tron; men hans brorson don Carlos Maria
Juan Isidor, f. 1848, fortsatte upproret, först
1872 och sedan 1873–76, hvarefter han måste lämna
Spanien. Han är fortfarande spansk tronpretendent och
räknas af sina anhängare, karlisterna, som landets
rätte konung. Hans son don Jayme, f. 1870, rysk
officer, är dessas tronföljare.
Den neapolitanska linjen. Den förste bourbon, som bar
den neapolitanska kronan, var Karl III (se ofvan),
hvilken regerade från 1739 till 1759, då han fick
spanska tronen och lämnade Neapels åt sin son,
Ferdinand, hvilken såsom konung af Neapel kallade
sig Ferdinand IV och såsom konung öfver det därmed
förenade Sicilien Ferdinand III. Han var äfven hertig
af Parma, Piacenza och Guastalla och antog 1816
titeln "konung af båda Sicilierna" under namn af
Ferdinand I. Han efterträddes 1825 af sin son,
Frans I, och denne efterträddes 1830 af sin son
Ferdinand II, hvilken 1859 fick till efterträdare sin son,
Frans II. Efter ett års regering miste denne sitt
rike, hvilket 1860 införlifvades med konungariket
Italien. Vid hans död, 1894, blef halfbrodern
Alfons, f. 1841, arftagare af den neapolitanska
linjens tronanspråk och hufvudman för ätten. Han bär
provisoriskt titeln grefve af Caserta.
<i>Den parmesanska linjen</sp>. 1748 fick Filip, yngste
sonen af Filip V af Spanien, hertigdömet Parma. Hans
sonsons son Karl Ludvig Ferdinand blef 1803 konung
af Etrurien, men förlorade 1807 sina besittningar
till fransmännen. 1815 blef han hertig i Lucca, men
afträdde det 1847 till Toscana. S. å. fick han efter
exkejsarinnan Marie-Louises död hertigdömena Parma
och Piacenza, men abdikerade 1849 till förmån för
sin son Karl III. Denne mördades 1854, och sonen
Robert, f. 1848, som efterträdde honom, fördrefs
af Viktor Emanuel, hvarefter hertigdömena (1860)
införlifvades med konungariket Italien. Han är
f. n. (1905) pretendent till de forna hertigdömena
Parma och Piacenza.
Litt.: Achaintre, "Histoire chronologique et
généalogique de la maison royale de Bourbon’* (2 bd,
1825), Dussieux, "Généalogie de la maison de Bourbon"
(2:a uppl. 1872), och Depeyre, "Les ducs de Bourbon"
(1897).
Bland den bourbonska släktens öfrige medlemmar märkas:
1. Karl af B., andre son till Gilbert af B., grefve
af Montpensier, hertig af Bourbon, f. 17 febr. 1470,
d. 6 maj 1527. Han är mest känd i historien såsom
"konnetabeln Karl af B." Genom sitt giftermål med
Suzanne af B. (se ofvan) var han en af Frankrikes
rikaste herrar och utmärkte sig särdeles under Ludvig
XII:s krig. Tack vare sin lysande seger vid Marignano
(1515) öfver de dittills såsom oöfvervinneliga
ansedde schweizarna blef han af Frans I utnämnd till
konnetabel af Frankrike och
guvernör i Milano. Konungens moder, Louise af
Savojen, sökte efter Suzannes död (1521) förgäfves
vinna hans hand och egendomar och förmådde därför
sin son att konfiskera B:s gods. Förbittrad slöt
denne i hemlighet förbund med Karl V af Tyskland
och Henrik VIII af England, hvilka lofvade honom
besittningen af de franska provinserna Provence och
Dauphiné. I förening med de bourbonska arfländerna
(Auvergne och Bourbonnais) skulle dessa utgöra
ett nytt konungarike för konnetabeln B., som skulle
gifta sig med Karl V:s syster Eleonora, hvaremot det
öfriga Frankrike skulle delas mellan de två öfrige
förbundsmedlemmarna. Frans I, som fått vetskap om
dessa planer, erbjöd B. förgäfves försoning mot
löfte att återlämna hans gods. B. flydde förklädd
till Italien 1523 och fördref följande år såsom
kejserlig befälhafvare fransmännen ur detta land genom
slaget vid Romagnano. Han inbröt därpå tillsammans
med markisen af Pescara i Provence och belägrade
Marseille, men kunde intet uträtta mot invånarnas
tappra försvar under den italienske condottieren Renzo
da Ceris skickliga ledning. I slaget vid Pavia 1525,
där Frans I blef tillfångatagen, kämpade B. med stor
tapperhet i spetsen för en af honom själf värfvad tysk
legohär. Sedermera åtföljde han den fångne konungen
till Madrid, men blef alltmer föremål för kejsarens
misstro och fordrade ständigt förgäfves uppfyllandet
af de löften, som man gifvit honom. Af Karl V sänd
till Lombardiet, beslöt han att på egen hand skapa
sig ett rike, för att därefter i
förbund med Frankrike hämnas på kejsaren.
I spetsen för 25,000 tyska landsknektar, som
uthungrade och roflystna slöto sig till honom,
ryckte han därpå mot Rom, som kort förut af slutit
ett vapenstillestånd med kejsaren. Staden intogs
med storm, men genast vid dess början blef konnetabeln
skjuten till döds. Hans soldater, som i början
höllos i okunnighet om sin anförares öde, läto Rom
undergå en två månader varande grundlig plundring,
hvarefter de aftågade med sin afhållne ledares
lik och begrafde det i Gaëta. Jfr Schwarzenau,
"Der connétable Karl von B." (1852), och Mignet,
"Rivalité de François I et de Charles-Quint"
(3:e uppl., 2 bd, 1886).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
