Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 1431-1432 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brahmin ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framkallat månggudadyrkan. – Hans efterföljare,
Debendranâth Tagore, förde reformen ett steg
längre och lät samfundet förklara, att veda ej är
ofelbar, och uppsätta en trosbekännelse till det
enda, eviga brahman, som skall älskas och tjänas
och då ger lycka i detta och kommande lif. – Keʃab
Chunder Sen, en ung man med fin bildning och lysande
vältalighet, uppträdde från 1861 som reformator inom
brahma-samfundet. Han förkastade åtskilliga afgudiska
ceremonier och yrkade kastväsendets fullständiga
upphäfvande. Dessa djärfva reformsträfvanden
framkallade en söndring inom samfundet. Längre
fram inträdde ännu en splittring i följd af Keʃabs
maktfullkomlighet. – Keʃab, som tillegnat sig mer
af kristendomen än sina föregångare, uttalade sin
hyllning af Kristus i föredrag, som väckt uppseende
äfven i Europa. Sedan upptog han indiska rituella
bruk och tillät en hyllning af sin egen person, som
innebar ett förgudande. Han dog 1884. – Samfundets
olika grenar verka genom skolor. De häfda alla tron
på en Gud.

^{N. S.}

Brahmin (Bramin). Se Brahman.

Brahms, Johannes,
tysk tonsättare, f. 7 maj 1833 i Hamburg, d. 3
april 1897 i Wien, erhöll af Marxsen i Altona
undervisning i pianospel och komposition samt
företog vid tjugo års ålder en konstresa, hvarunder

han väckte den lifligaste beundran hos Joachim,
Liszt och Schumann. Den sistnämnde fäste genom
en förordande artikel allmänhetens uppmärksamhet
på den unge tonsättaren, hvilken dock ingalunda
vann odeladt bifall hvarken såsom kompositör eller
pianist. Oförtrutet fullkomnande sig i sin konst och
aldrig smickrande opinionen, förde B. emellertid ett
oberoende lif och åtog sig endast för kortare tider
dirigentbefattningar. Först öfver hans Deutsches
requiem (1868; introduceradt i Stockholm 1886) räckte
hans beundrare och vedersakare hvarandra handen i
erkännandet af hans storhet. Nämnda verk äfvensom
hans ungerska dansar, orkester-serenader, sånger och
kammarmusik banade honom småningom väg jämväl till
utlandet. Hans kompositioner uppgå till omkr. 120
opus-tal, däribland för orkester två uvertyrer och
fyra symfonier; för kammarmusik sextetter, kvintetter,
kvartetter, trior, med eller utan piano; stycken för
violin, violoncell, klarinett; konserter, sonater,
ballader, intermezzi, etyder m. m. för piano; stycken
för orgel; flera häften solosånger (t. ex. Magelone,
med ord af Tieck); körerna Ave Maria, Begräbnisgesang,
Marienlieder samt de större kör- eller kantatverken
Rinaldo, Schicksalslied (i Stockholm 1881), Rhapsodie
(med ord ur Goethes "Harzreise"), det redan nämnda
"tyska requiem" (till sammanställda bibelspråk),
Nänie, Gesang der parzen och slutligen Triumphlied
(1872, med anledning af Tysklands seger, till ord ur
Uppenbarelseboken; introd. i Stockholm 1898). B. var
sedan 1862 mestadels bosatt i Wien, där han 1871–74

ledde konserterna i Gesellschaft der musikfreunde. Han
blef hedersdoktor vid universiteten i Breslau och
Cambridge, hedersborgare i sin födelsestad och medlem
af konstakademien i Berlin samt valdes 1896 till
ledamot af franska institutet.

Om B. än långt ifrån var någon "Messias" – såsom hans
förgudare påstått –, hörde han likväl obestridligen
till samtidens främste tonsättare och hade i sällsynt
grad sammansmält forntida kontrapunktisk konst med
modern romantik. Sin i början otyglade fantasi hade
han genom stränga studier luttrat ända därhän, att
förebråelsen för ett reflekteradt och monotont
skrifsätt ej är alldeles oberättigad. B. var
en utprägladt konstnärlig individ, och ehuru
tillräckligt mångsidig att gifva uttryck åt olika
stämningar, lutar hans individualitet företrädesvis
åt ett inåtvändt grubbleri, som likväl äfven
kan lämna rum för en folklig gemytlighet. Hans
teknik är diger, men systematisk. Melodien närmar
sig ofta folktonen, särskildt den äldre kyrkliga;
harmonien har icke det kromatiska och enharmoniska,
som är egendomligt för wagnerismen; fastmer rör den
sig i diatoniska treklanger, ehuru modulationen
är rask. Rytmen växlar ofta. – Karakteristiker
eller biografier öfver B. ha skrifvits af Deiters
(1880–98), Reimann (1897), Dietrich (1898), Widmann
(s. å.), Kahlbeck (1904) m. fl. Tematisk förteckning
öfver hans verk utgafs af Simrock (1887–97; ny
uppl. 1901). Staden Wien upplät en hedersgraf åt B:s
stoft. En bronsbyst af honom restes i Meiningen 1899.

^{A. L.}

Brahui, en till dravidafolken hörande stam, som sedan
urminnes tider har sitt hemvist i Belutsjistan,
hvars härskande folk den utgör. Förr bodde den i
västra delen af landet, nu hufvudsakligen i den östra,
särskildt området kring Kelat. Den består af duktiga
jordbrukare och boskapsskötare. Jfr Belutsjistan.

^{J. F. N.}

Braid [brei’d], James, engelsk läkare,
f. 1795. d. 1860, bosatt i Manchester, var
grundläggare af den vetenskapliga förklaringen af
hypnotismen (se d. o.) eller, såsom den en tid
kallades, braidismen. Han började sina
studier öfver denna företeelse 1841 samt utgaf bl. a.
Neurypnology (1843),
Magic, witchcraft, animal magnetism, hypnotism and electrobiology (3 uppl. 1852),
The physiology of fascination and the critics criticised (1855) m. m.

^{R. T–dt.}

Braidismen. Se Braid.

Braij [bräj]. 1. Salomon de B., holländsk figurmålare,
f. 1597 i Amsterdam, d. 1664 i Haarlem, där han var
bosatt från 1615. Han var katolik och försökte sig,
utom som målare, äfven som poet och arkitekt. Hans
förnämsta målning i ’t Huis ten Bosch i Haag,
den s. k. Joyeuse entrée (dat. 1648), i en utsökt
komposition med varm färgton framställande ett
festligt tåg med flöjtblåsande barn, som marschera
framför en käckt hållen fanbärare till häst,
ådagalägger ett blandadt inflytande af Utrecht-skolan
och Rubens. De tidigare arbetena Bondflicka med
halmhatt och Bekransad ung herde, båda från 1635 och i
Dresdens museum, äro själfständigare. I nationalmuseum
är B. icke representerad, men på Boo i Närke ses af
hans hand en 1655 daterad tafla: Josef mottagande
sin far och sina bröder.

2. Jan de B., den föregåendes son och lärjunge,
holländsk figurmålare, d. 1697 i Haarlem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>