förord tillstånd att under några år studera vid Karolinska institutet och Serafimerlasarettet. Ehuru redan öfveransträngd till kropp och själ, blef han småningom genom gymnastik, kallbad och den strängaste lefnadsordning mindre sjuklig och utnämndes 1839 på den döende Lings förord till dennes efterträdare såsom föreståndare för gymnastiska centralinstitutet, hvilken befattning han bibehöll till 1862. År 1837 fick han professorstitel. Död 27 mars 1881 i Stockholm. -- B:s lifsgärning är egentligen sjukgymnastikens närmare utveckling. Genom mångåriga försök, trefvande i djupaste mörker och under svårigheter, hvilka de nuvarande handhafvarna af sakens olika grenar ej mera kunna rätt tydligt inse, lyckades Ling att efter hand framställa de första erfarenhetslagarna, som bestämma valet och formen, bereda enkelhet och s. k. "individualisering". Ännu fullständigare och formsträngare bestämde B. valet i sjukgymnastiken. I det tekniska ansågs han öfverdrifva noggrannheten. Emellertid utredde han tydligare än Ling den länge och ifrigt bestridda grundläran för hela gymnastiken, att många aktiva och passiva rörelser hafva en framstående "specifik" verkan, att den bestämmande principen för valet och för rörelsernas indelning icke hvilar på yttre, godtycklig schematisering, icke på redskap, ej heller på ledernas förmåga af flera eller färre "kombinationer", icke ens på "muskellifvet" ensamt o. s. v., utan förnämligast på utvägarna att verka "genom kärl och nerver", medelbart eller omedelbart, tillförande eller frånförande, aktivt eller passivt. Detta hans åskådningssätt mötte starkt motstånd och ansågs innebära en öfverdrift. Läkarnas meningar därom voro mycket delade i flera afseenden. Från 1849 uppträdde flera, som ansågo hans förklaringsgrund ohållbar och spådde dess snara undergång. Den tyske fysiologen Ludwigs och den holländske läkaren Mezgers (jfr Massage) nyare erfarenheter tala dock annorlunda, öfverallt, hvarest sjukgymnastik förekommer, följas samma förråd af rörelser och samma grunder för dess användning, som begagnades af B.; endast namnen afvika litet. Äfven den tekniska noggrannheten ansågs med tiden vara så väsentlig, att man på 1860-talet uppfann maskiner i afsikt att öka den "vetenskapliga korrektheten". B:s på erfarenhet grundade sträfvan efter bestämdhet och enkelhet i valet och formen har äfven inverkat på de andra gymnastikgrenarna, och man har i flera länder redan utmönstrat en massa godtyckliga rörelser. B. framställde ej själf sin metod i utgifna skrifter; senare ordnade och utgaf emellertid Hjalmar F. Ling Delar af L. G. Brantings efterlemnade handskrifter (3 bd, 1882--85). Bland B:s lärjungar ha tvenne läkare, tysken Neumann och engelsmannen Roth, utförligast redogjort för metoden. -- B. var äfven musikaliskt bildad och komponerade sånger i strängt flerstämmig stil, bl. a. till ord af Stagnelius och Ling. H. F. L. (Lvn.) 2. Anna Matilda Charlotta B., född Jäderin, den föregåendes sonhustru, författarinna, f. 19 nov. 1855 i Stockholm, gift 1877 med löjtnant G. V. von Kræmer, skild 1883 och omgift 1884 med Hj. Branting (se nedan). Hon har under signaturen René lämnat journalistiska och vittra bidrag till många periodiska publikationer och är sedan 1892 teaterkritiker i Stockholmstidningen. Utom ströskriften Kultur och alkohol (1902) har fru B. i bokform utgifvit Lena (1893), Sju martyrer från den husliga härden (1894) och Staden (1901). Samtliga dessa arbeten äro utprägladt realistiska nutidsskildringar och ha sin tyngdpunkt i återgifvandet af kvinnors karaktärer och lifsförhållanden. Fru B. är orädd i motivvalet och genomför den novellistiska idén med käckhet och följdriktighet. Både i dessa berättelser och framför allt i de kritiska samt kåserande tidningsuppsatserna är stilen rask och pikant, uttryck för en vaken iakttagelse och ett lifligt, för satir lagdt lynne. R--n B. 3. Karl Hjalmar B., den förstnämndes son, socialdemokratisk partiledare, publicist, f. 23 nov. 1860 i Stockholm, utgick 1877 som student från beskowska skolan därstädes. Han hade då redan börjat frivillig tjänstgöring på Stockholms observatorium under ledning af astronomerna Gyldén och Backlund. Vid Uppsala universitet studerade B. därefter i fem år de fysisk-matematiska vetenskaperna och tjänstgjorde dessemellan flera gånger samt ånyo 1882--83 som amanuens vid Stockholms observatorium. Redan som student hade han börjat lifligt intressera sig för politiska och ekonomiska tidsfrågor, och sedan han genom studier och resor ytterligare fördjupat detta intresse samt alltmera afgjordt omfattat radikala idéer, lämnade han en lefvande vetenskaplig bana för att helt egna sig åt det arbete, som gjort honom till den svenska socialdemokratiens främste representant. Genom en gåfva af 3,000 kr., hvarmed han, då Stockholms arbetarinstitut 1881 förvägrades anslag af stadsfullmäktige, tryggade dess då hotade tillvaro, hade B. tidigt lagt i dagen riktningen af sitt hufvudintresse. 1884 blef han medarbetare i K. P. Arnoldsons tidning "Tiden", hvilken B. 1885 räddade från att nedläggas och sedan väsentligen på egen bekostnad såsom utgifvare redigerade i samklang med den då i vårt land, efter impulser från en begynnande socialistisk agitation, framväxande ekonomisk-fackliga arbetarrörelsen. Sedan "Tiden", som antagits till organ för fackföreningarna i Stockholm, måst nedläggas 1886, blef B. utgifvare af den året förut uppsatta "Socialdemokraten" och stod därmed helt inom socialismens läger. Med undantag för åren 1892--96 har han sedan alltjämt varit hufvudredaktör för detta det socialdemokratiska partiets och de fackligt organiserade arbetarnas hufvudorgan i Sverige. I egenskap af ansvarig utgifvare för "Socialdemokraten" blef B. 1888 för aftryckande af två uppsatser, hvilka