och sedermera vidtagna förändringar, konstitutionellt monarkisk. Regenten bär titeln "hertig af B. och Lüneburg". Högsta ledningen af statsförvaltningen handhafves af ett kollegialt statsministerium. Folkrepresentationen ("die landesversammlung") sammanträder hvart annat år. Den består af en kammare, som räknar 48 ledamöter, valda för 4 år dels direkt af den högre intelligensen och de högst beskattade, dels indirekt af det öfriga folket. -- Statsbudgeten för 1904--05 upptog i inkomster 16,195,520 mk och i utgifter 16,526,226 mk. Statsskulden var vid 1903 års slut 55,5 mill. mk, statens tillgångar s. å. 40,01 mill. mk. B:s matrikularbidrag belöpte sig 1904-05 till 1,959 mill. mk. -- För rättskipningen finnas en "oberlandesgericht" och en "landgericht" i staden B. samt 24 "amtsgerichte". -- För förvaltningen är landet deladt i 6 kretsar. -- I Tyska rikets förbundsråd har B. 2 röster och sänder till tyska riksdagen 3 ombud. -- Enligt 1886 ingången militärkonvention med Preussen hafva B:s förut uppställda truppdelar ingått som omedelbara beståndsdelar af preussiska hären. -- Hertigdömets vapen är en hoppande häst, silfver, i rödt fält. Hertigens vapen är en klufven sköld: högra fältet, rödt, visar två gyllene leoparder öfver hvarandra, vänstra fältet, guld, beströdt med röda hjärtan, ett blått lejon. Omkring skölden ett rödt band med inskriften Immota fides (orubblig trohet); nedtill ett blått band: Nec aspera terrent (vidrigheter afskräcka ej). Landsfärgerna: ljusblått och gult. Orden: Henrik Lejonets orden, med 5 klasser och 2 klasser förtjänstkors. Det i Schlesien belägna mediatiserade furstendömet Oels tillhör hertigen af B., men står ej i någon förbindelse med hertigdömets regering. J. F. N. Historia. De braunschweigska länderna voro ursprungligen en del af det gamla hertigdömet Sachsen och tillhörde som allodialgods den welfiska släkten, hvilken på 1100-talet innehade den sachsiska hertigvärdigheten. När Henrik Lejonet 1180 förlorade denna, fick han likväl behålla sina familjegods, och dessa gingo sedan i arf till hans söner: Henrik, Otto (såsom tysk kejsare Otto IV) och Vilhelm, och delades dem emellan, men samlades åter i den sistnämndes son Otto Barnets (1213--52) hand. Denne blef af kejsar Fredrik II upphöjd till hertig af B. och Lüneburg. Af hans bägge söner, som 1267 skiftade arfvet efter fadern, blef den ene, Johan, stamfader för den äldre lüneburgska linjen (hertigdömet Lüneburg samt städerna Hannover och Celle), och den andre, Albrekt den långe, för den äldre braunschweigska linjen (hertigdömet B., Kalenberg, Göttingen m. m.). Den förra utdog 1369, hvarefter ett häftigt krig uppstod om dess kvarlåtenskap. Den andra linjen hade delat sig i tre grenar: Grubenhagen (utdöd 1596), Göttingen (utdöd 1463) och Wolfenbüttel. Det nyssnämnda kriget, det s. k. lüneburgska arfföljdskriget, bragte den äldre lüneburgska linjens besittningar i den wolfenbüttelska grenens ego. Denna gren klöfs 1409 i: mellersta huset B. och mellersta huset B.-Lüneburg. Det förra, som till 1584 var deladt i grenarna Braunschweig-Kalenberg och Braunschweig-Wolfenbüttel, riktades med det nyssnämnda göttingska och, för en tid, med det grubenhagenska husets besittningar, men utdog 1634. Det mellersta huset Lüneburg delades 1569 på tvenne linjer: den nya linjen Braunschweig-Lüneburg, från hvilken hertigarna af Lüneburg, kurfurstarna och konungarna af Celle och Hannover samt den till 1901 i England regerande dynastien härstamma, och Braunschweig-Lüneburg-Dannenberg. Från denna linje, som 1635 fick det utslocknade mellersta huset B.-Wolfenbüttels hertigdöme, härstammar det nya huset Braunschweig-Wolfenbüttel, hvilket den till 1884 regerande hertigliga linjen tillhörde. Stiftaren af denna linje var August, kallad "senex divinus" (den gudomlige gubben), en utmärkt regent och grundligt bildad man. Han dog 1666 vid 87 års ålder. Hans två äldre söner och deras ättlingar regerade till 1735, då B. tillföll den af hans tredje son Ferdinand Albrekt (d. 1687) stiftade bilinjen Braunschweig-Bevern. Den förste regenten af denna linje, Augusts sonsons son Karl I (1735--80), som 1753 förlade residenset till Braunschweig och stiftade "collegium carolinum", sänkte, genom sitt slöseri och genom försök att realisera en mängd vidlyftiga planer, landet i stor skuld, från hvilken dock hans son, den bekante fältherren Karl II Vilhelm Ferdinand (1780--1806), till en del lyckades befria det (se vidare Karl, tyska furstar), men efter hans död införlifvades landet enligt Tilsitfreden (1807) med det nybildade konungariket Westfalen. Den sistnämndes son Fredrik Vilhelm, som 1805 ärft det schlesiska furstendömet Oels, återinsattes 1813 i sin faders hertigdöme, men stupade redan 1815 i slaget vid Quatrebras. Han efterlämnade två omyndiga söner. Den äldre, Karl III (1815--30), stod under förmynderskap af dåv. prinsen-regenten i England (sedermera Georg IV), men själen i den mycket patriarkaliska styrelsen var grefve Münster, hvilken liksom förmyndaren uppehöll sig i London. 1820 återställdes dock landständer-författningen; men ehuru denna stod långt efter sin tid, erkändes den icke af den 1823 myndigvordne Karl, hvilken fortfor att regera på det gamla tyska furstemaneret. Detta framkallade 1830 ett uppror, hvarvid hans residens stormades och stacks i brand och han själf grep till flykten. Hans broder Vilhelm (1830--84) öfvertog styrelsen först provisoriskt, men hyllades 1831 såsom hertig af B. och stiftade med landständerna den ännu gällande grundlagen af 12 okt. 1832. Flera viktiga reformer vidtogos; stora anslag beviljades till järnvägsbyggnader (den 1838 öppnade linjen B.-Wolfenbüttel var den första statsbanan i Tyskland), och 1844 inträdde B. i tyska tullföreningen. 1848 kunde, till följd af regeringens tillmötesgående, flera viktiga lagförändringar vidtagas utan svårare konflikter. Det stadgades då, att domstolsförhandlingarna skulle ske muntligt och offentligt, att jury skulle döma i brottmål, hvarjämte pressfrihet infördes och förbudet mot giftermål mellan judar och kristna upphäfdes m. m. Själen i regeringen 1830--56 var statsministern frih. v. Schleinitz. Under tyska kriget 1866 sökte hertigen i början hålla sig neutral, men slöt sig snart till Preussen. S. å. inträdde B. i Nordtyska förbundet, och sedan 1871 är det en lem af Tyska riket. Som man hade anledning misstänka, att den preussiska regeringen ej skulle erkänna det af densamma detroniserade kungl. huset i Hannover, hvilket efter Vilhelms död enligt lagarna skulle ärfva B:s tron, stiftades 16 febr. 1879 en regentskapslag, enligt hvilken ett