(longitud) utgör bredden ett s. k. "koordinatsystem",
hvarför angifvandet af dessa båda kvantiteter är
behöfligt och tillräckligt för bestämmandet af en
orts läge på jordytan. - 2. En orts
geocentriska bredd är den vinkel, som en från orten till
jordens medelpunkt dragen rät linje bildar med
ekvatorns plan. Den geocentriska bredden är vid
ekvatorn och polerna lika med den geografiska
(d. v. s. 0° och 90° n. eller s.), men vid alla andra
ställen mindre. Geocentrisk bredd har betydelse
endast såsom hjälpkvantitet i astronomiska och
nautiska räkningar. - 3.
Astronomisk bredd, en
stjärnas vinkelalstånd från
ekliptikan. Detta afstånd mätes med en genom ekliptikans
poler och den ifrågavarande himlakroppen lagd
storcirkelbåge. Bredden är 0° för en stjärna,
som befinner sig i ekliptikan (således alltid för
solen), och 90° för en stjärna i någon af dess
poler. Stjärnornas bredd kallas nordlig eller
sydlig, allt efter som de befinna sig på nordpols-
eller sydpols-sidan om ekliptikan. Bredden och
längden (longituden) bilda ett koordinatsystem
för bestämmandet af en stjärnas läge på himmelen.
E. J.
Bredd (
Fartygsbredd),
skpsb. Bredden af ett fartyg
mätes, vare sig det är byggdt af trä eller järn, på
insidan af bordläggningen, på det spant, där fartyget
är bredast. Detta spant kallas
nollkryss-spant
eller, vanligast,
noll-spant. Om bredden mätes på
det ställe, där spantet är bredast, får man fartygets
"största bredd", och om mätningen sker i vattenlinjen,
får man fartygets s. k. "bredd i vattenlinjen". (Jfr
Hufvuddimensioner.) Största breddlinjen, äfven kallad
högsta bredden, är en dubbelböjd kroklinje, som går
genom de punkter, i hvilka spanten hafva sin största
bredd. Å äldre fartygsritningar finnes denna linje
uppdragen i både profil-, plan- och spantritningarna.
J. G. B.*
Breddindex, ett af A. Retzius föreslaget, i
antropologien mycket användt uttryck för hufvudets
relativa bredd, vanligen ett tal, som angifver
förhållandet mellan längden och bredden, när
den förra sättes = 100. Är t. ex. en hufvudskål
185 mm. lång och 148 mm. bred, blir index 185/148 =
100/x d. v. s. 80. Fullkomligt runda hufvudskålar,
eller sådana, hvilkas breddindex uppgår till 100 eller
t. o. m. däröfver, förekomma dels hos nordamerikanska
indianer, dels hos några indianstammar i Syd-Amerika,
men bero alltid på artificiell sammanpressning af
hufvudskålen. Ytterligheterna anses vara 58 och 98,
men vanligen varierar breddindex mellan 71 och
87. Efter storleken af breddindex betecknar man
de olika människoraserna som
brakycefala, när
breddindex är 80 l. däröfver, som
mesocefala, när den
ligger mellan 80 och 75, och som
dolikocefala, när den
är mindre än 75. Vid mera omfattande undersökningar
lättas användningen af breddindcx genom indextabellcr
beräknade för alla förekommande värden af hufvudets
längd och bredd, upprättade af bl. a. Welcker och
Bogdanov.
Bredero (
Brederoo),
Gerbrant Adriaanszoon,
holländsk lustspelsdiktare, f. 1585 i Amsterdam,
d. 1618 därstädes, egnade sig först åt målarkonsten,
men kom såsom medlem af Amsterdams "rederijkamer"
i beröring med de bäste samtida skalder och uppträdde
snart i deras led.
Folklighet och sångbar form utmärkte hans lyriska dikter
Boertigh, amoreus en aendachtigh groot liedboeck
(saml. 1622), och hans popularitet ökades genom de tre
farserna
Van de koe (1612),
Symcn sonder soetigheydt
och
Van den Molenaer (1613) samt de tre märgfulla
komedierna
Moortje (1615).
De spaanschen Brabander
Ierolimo (1618) och
De stommen ridder (s. å.). Dessa
pjäser bäras af en frisk humor; scenerna äro lifliga,
karaktärerna natursanna och folkliga. B. upptog
med god verkan de lägre folkklassernas dialekt,
som han träget studerade på torg och krogar. Mindre
väl lyckades han i den allvarliga genren med några
numera onjutbara tragikomedier. Oaktadt sin förtidiga
bortgång står B. ännu ouppnådd på lustspelets område
i Holland. Hans samlade arbeten utgåfvos bl. a. 1885
-90, i 3 bd. Jfr Jan ten Brink, "G. A. Bredero,
historisch-aesthetische studie" (1859; nv uppl. 1888).
</img>
</img>
Brederode. 1. Henrik van B., grefve, nederländsk
statsman och frihetshjälte, f. i Bruxelles 1531,
d. 1568, landsflyktig, i Kecklinghausen i Tyskland. I
spetsen för 300 adelsmän öfverlämnade han 5 april
1566 till ståthållarinnan Margareta en böneskrift,
i hvilken petitionärerna anhöll o om inkvisitionens
afskaffande. Då Margaretas minister Barlaimont
med anledning däraf kallade honom och hans politiska
vänner för tiggare (gueux], torde det ha varit B.,
som föreslog sitt parti att upptaga detta ord som
ett hedersnamn. Se vidare Geuser.
2. Reinoud van B., herre till Veenhuizen, den förres
halfbrors son, svensk friherre, holländsk diplomat,
son till Lancelot B., en naturlig son till Reinoud
III af B., föddes 1567, sändes 1615 jämte Albert
Joachimi och Amsterdamborgmästaren Dirk Bas
(hvilken 1611 förgäfves skickats att medla mellan
Sverige och Danmark) till Ryssland för att medla
i dess då pågående krig med Sverige och bidrog
i väsentlig mån genom sin opartiska medling till
fredsunderhandlingarnas afslutande i Stolbova 1617
på ett för Sverige fördelaktigt sätt. Af tacksamhet
utnämnde Gustaf II Adolf honom 1616 till friherre
till Wesenberg (Estland), hvars slott och köping med
alla därunder bortförlänta gods 1631 gåfvos honom
och hans bröstarfvingar. Joachimi blef riddare och
adelsman, Bas adelsman (han fick 1629 bref på sköld
och vapen). I aug. 1616 var ambassaden tillbaka i
Holland och öfverlämnade 17
