bildar med Tämta, Vänga och Sandhult ett konsistoriellt pastorat i Skara stift, Ås kontrakt. Bredaryd, socken i Jönköpings län, Västbo härad. 7,927 har. 1,561 inv. (1903). Annex till Forsheda, Växjö stift, Västbo kontrakt. B. är rikt på fornlämningar. Bredarör. Se Kiviksmonumentet. Bredberg, Bengt Gustaf, kemist och metallurg, f. 6 juni 1797 på Underås vid Göteborg, blef 1810 student i Uppsala, där han 1815 tog hofrättsexamen och 1816 bergsexamen. 1817 blef han bergsvärdie i Sala och erhöll 1824 bergmästartitel med tur och befordringsrätt. Från sistnämnda år till 1831 hade han flera förordnanden som lärare vid Falu bergsskola. 1836-49 var han bergmästare i Nya kopparbergets distrikt. 1835-42 var han, i egenskap af s. k. aktieegande direktör, ledamot i Göta kanals direktion, och under en del af 1840 var han ordförande i direktionen samt vid de viktiga bolagsstämmor, då Motala verkstad skildes från kanalverket. 1831 valdes han till ledamot af Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg och 1842 till ledamot af Vetenskapsakademien. Död i Valdemarsvik 4 dec. 1873. - B. förvärfvade sig ett särdeles framstående namn i metallurgien, i synnerhet hvad beträffar tillgodogörandet af de hos oss s. k. ädla metallerna (silfver, koppar, nickel). Han var den förste, som i Sverige med allvar tillämpade den kemiska teorien vid dessa malmers smältning. Under sin tjänstgöring i Sala gjorde han flera viktiga förbättringar i silfversmältningen, särskildt genom sina undersökningar af slaggernas sammansättning. Äfven genom undersökningen af vaskningsförlusterna, bekantgjord i afhandlingen "Om aftersortering", gjorde han denna process viktiga tjänster och förvärfvade ett välförtjänt anseende jämväl vid de tyska bergverken på Harz och i Sachsen. Under den tid B. var bergmästare i Nya kopparberget, återupptogos (1838) till följd af hans initiativ de sedan många år ödelagda Ljusnarsbergs koppargrufvor, och koppartillverkningen sattes åter i gång, till stor båtnad för bergslaget. Sin största ryktbarhet förvärfvade emellertid B. genom sina åtgöranden vid Åtvidabergs kopparverk, där han 1844-50 var anställd för att sköta smältningarna. Genom ett fullständigare utbringande af den i malmen befintliga kopparn, men framför allt genom tillgodogörande af de svafvelmetaller (s. k. skumnas), hvilka funnos i de gamla slaggvarpen, lyckades han inom kort uppdrifva koppartillverkningen från 4,000 till 12,000 ctr om året (l ctr = 42,B kg.). Angående den B. genom kontrakt tillförsäkrade högst betydliga vinsten af den ökade koppartillverkningen började egaren af Åtvidaberg mot honom en process, som på den tiden väckte mycken uppmärksamhet, men som genom kompromiss afgjordes till B:s fördel. - Redan under vistelsen på Åtvidaberg inköpte B. Valdemarsviks kopparverk och Fångö grufvor, på hvilka han dock genom dåliga konjunkturer och olyckliga affärsförbindelser förlorade sin förmögenhet. Under 1850- och 1860-talen biträdde han dessutom med smältningarna såväl vid Klefva nickelverk som vid Gustafs och Karlbergs kopparverk. Under de sista tio åren af sin lefnad var han hufvudsakligen sysselsatt med utgifvandet af sina Metallurgiska anteckningar (1863-69), i hvilka han redogör för sina förbättringar i de olika metallernas tillgodogörande. Af de öfriga skrifter, som B. utgaf, äro de flesta införda i Vet.-akad:s handl., näml. Försök att bestämma den kemiska sammansättningen hos de vid smältprocesser i stort bildade slagger (1823), Försök att bestämma den kemiska sammansättningen hos de vid smältprocesser i stort bildade metalliska sva/velföreningar (1828)., Om kiselsyrans användande vid koppargarning (1842) och Om nickelprocessen vid Klefva (i öfversikten af nämnda handlingar för 1851). I järnkontorets "Annaler" för 1827 finnes den af B. författade afhandlingen Om aftersortering. De flesta af dessa skrifter äro i öfversättning införda i åtskilliga utländska tekniska tidskrifter: Erdmanns "Journal für chemie", Poggendorffs "Annalen", Karstens "Archiv", Hartmanns "Journal" m. fl. C. A. D.* Bredberg. 1. Henrik Vilhelm B., ämbetsman, f. 15 april 1819 i Stockholm, blef student i Uppsala 1837, tog juris kandidatexamen 1843, tjänstgjorde sedan dels i juridiska ämbetsverk, dels såsom amanuens i konstakademien (1844-48), såsom öfverintendentsämbetets sekreterare (1846-58) och såsom sekreterare och kamrerare vid kommittén för uppbyggandet af nationalmuseum (1846-50). 1852 var han adjungerad ledamot i Svea hofrätt och befordrades s. å. till kopist i justitierevisionsexpeditionen. 1856 blef han expeditionschef i finansdepartementet. 1860 utnämndes han till konsultativt statsråd. En länge sväfvande och på diplomatisk väg ofta behandlad fråga, huruvida någon del af den statsskuld, som Sverige på 1700-talet åsamkade sig i Nederländerna, återstode att betala, fick genom B:s utredning sin lösning. Vid alla riksdagarna under sin statsrådstid hade han, jämlikt 46 § i riksdagsordningen, konungens förordnande att ombesörja de meddelanden, hvilka riksdagens utskott ega att begära af ämbetsmän eller allmänna verk. Alla Karl XV:s trontal lära vara författade eller öfverarbetade af honom. Äfven för officiösa tidningsuppsatser anlitade regeringen ofta hans skickliga hand. 1874 utnämndes han till president i kammarrätten. Samma och nästföljande år deltog han såsom ordförande i den s. k. löneregleringskommitténs arbeten beträffande hofrätterna och kammarkollegium. 1875 blef han ordförande i direktionen för civilstatens pensionsinrättning och 1876 ordförande i direktionen öfver seminarium för bildande af lärarinnor samt ledamot i nya elementarskolans direktion. Särdeles i sina yngre år framträdde B. stundom som lycklig författare i bunden stil. Efter en längre tids svår sjukdom afled han i Stockholm 10 dec. 1877. 2. Vilhelmina B., den föregåendes dotter, målarinna. Se Carlson. Bredblekning. Se Appretera, sp. 1253. Bredd, Latitud. l. En orts geografiska bredd eller polhöjd är den vinkel, som lodlinjen, d. v. s. en mot den ideella jordytan vinkelrät linje, bildar med ekvatorns plan. Bredden kallas nordlig eller sydlig, allt efter som orten är belägen norr eller söder om ekvatorn. Benämningen polhöjd har uppkommit därigenom att den geografiska bredden är lika med världspolens höjd öfver horisonten, hvarför endast en mycket enkel astronomisk observation är nödig för bestämmandet af bredden. Tillsammans med geografisk längd