B:s namn förekommer i historien, nämligen under formen Bremun (lat. Brema), första gången 787, hvilket år Karl den store där upprättade ett biskopsstift (se nedan). 1186 utfärdades det första kejs. privilegiet för staden, och 1246 fastställdes sättet för val af stadens råd och dess befogenhet. Trots beroendet af biskopen erhöll den småningom en tämligen själfständig ställning, slöt handelsfördrag, förvärfvade privilegier i England och Norge m. m. och inträdde i hanseförbundet (1285--1358 och 1427--33 var den dock utesluten därur). Under 1400-talet löstes den från nästan allt beroende af biskopen och började anses som en fri riksstad. Reformationen fann gynnsamt mottagande (1618 förklarades reformerta läran för statsreligion), och staden kämpade tappert för både sin religiösa och sin politiska frihet. Den senare bragtes dock i fara, sedan det omgifvande biskopsstiftet i början af 1600-talet råkat i starka händer och genom westfaliska freden (1648) kommit i Sveriges ego. Enär staden saknade hemul för sin egenskap af fri riksstad -- först 1646, vid ryktet om stiftets afträdande till Sverige, hade den för 100,000 fl. (175,000 kr.) utverkat ett kejserligt frihetsbref åt sig --, blef förhållandet mellan B. och svenska kronan oklart och spändt. Sverige, som ej erkände frihetsbrefvet, hade visserligen i nämnda fred förbundit sig att lämna B:s gamla kyrkliga och politiska fri- och rättigheter oantastade, men gjorde dock sedermera anspråk på en viss öfverhöghet (det fordrade bl. a. hyllning och att få inlägga en besättning i staden). När B. likväl uppträdde som själfständig riksmedlem (trots Sveriges protester fick det 1654 en representant på tyska riksdagen), uppstodo tvister ("första bremiska kriget"), som till en början bilades genom recessen i Stade 28 nov. 1654, enligt hvilken B. förband sig att gifva hyllning m. m., men där frågan om riksomedelbarheten uppsköts till framtida underhandling. B:s vägran att hylla Karl XI och dess pretenderade riksomedelbarhet m. m. ledde 1665 till en krigsförklaring af Karl XI:s förmyndarregering. Svenskarnas mening var dock icke så mycket att betvinga B. som att skaffa sig en antaglig förevändning att i Tyskland hålla en stridsfärdig här -- som ett lockbete för subsidiebringande allianser -- under en tidpunkt af diplomatiska förvecklingar. Också kom det ej till någon egentlig träffning i detta för den svenska ledningen föga hedrande krig, hvilket i historien är kändt under namnet (andra) bremiska kriget och 15 nov. 1666 fick sin afslutning genom traktaten i Habenhausen. Enligt denna af stod B. till 1700 från att låta sig representera på tyska riksdagen och från säte och stämma i nedersachsiska kretsen, hvaremot de af svenskarna å stadens område uppförda befästningarna slopades och Sverige förband sig att vid möjliga tvister med staden ej skrida till fientligheter. Utgången af "kriget" var ett gifvet nederlag för Sverige (se K. A. Lundquist, "Sveriges krig med staden B. och politik i samband dermed åren 1665--66", 1893). Tvistefrågorna mellan staden och Sverige blefvo icke fullt lösta. Men huset Hannover, till hvilket Sverige 1719 afträdt hertigdömet Bremen, erkände 1741 stadens riksomedelbarhet. 1803 blef B. fri riksstad, men blef 1810 af Napoleon införlifvadt med franska riket och gjordt till hufvudstad i depart. Wesermynningarna. 1815 förklarades det af kongressen i Wien för fri riksstad och medlem af Tyska förbundet, 1867 ingick det med sitt område i Nordtyska förbundet, och sedan 1871 tillhör det Tyska riket. 3. Fordom ärkebiskopsstift, sedan hertigdöme. Det omgafs af Nordsjön, Elbe, Lüneburg och Verden, braunschweigska amtet Thedinghausen och fria riksstaden B. Ytinnehållet var 5,176 kvkm. Numera utgör detta land en del af preussiska prov. Hannover och bildar jämte stiftet Verden och landet Hadeln regeringsområdet Stade (375,000 inv. 1900). Stiftet B. upprättades 788 af Karl den store för det af honom eröfrade landet. 846 öfvertogs det af Ansgarius (se d. o.), sedan dennes eget ärkebiskopssäte, Hamburg, blifvit förstördt af danskarna. 849 förenades det återupprättade Hamburgs ärkestift med B:s stift; men som ärkebiskopen af Hamburg fortfor att residera i B., blefvo de förenade stiften med tiden kallade B:s ärkebiskopsstift. Ärkebiskoparna af B., bland hvilka den berömdaste var Adalbert (se d. o.), d. 1072, innehade primatet öfver de tre skandinaviska länderna, ända till dess ärkebiskopsstolen i Lund upprättades (1104), och verkade med mycket nit för de nordiska folkens kristnande. Reformationen, som redan 1522 vunnit insteg i stiftet, infördes, fullständigt efter 1566, men stiftet fortfor att administreras af styresmän under titeln ärkebiskopar, utsedda af det dåmera protestantiska domkapitlet bland protestantiska lekmän, helst furstesöner. Den på grund af 1629 års restitutionsedikt inbrytande katolska reaktionen slogs tillbaka af svenskarna, hvilkas trupper 1632--35 höllo stiftet besatt. Den siste ärkebiskopen var danske konungen Kristian IV:s andre son, Fredrik, som valdes 1634, men förjagades af svenskarna, hvilka 1645 under Königsmarck togo stiftet i besittning och sedan behöllo det. Under fredsmäklingarna i Osnabrück framkastades -- antagligen af ambassadören Johan Oxenstierna -- det förslaget, att stiftet skulle som furstligt län öfverlåtas åt Axel Oxenstierna och hans ätt, men genom freden (1648) sekulariserades det och tillföll, under titeln hertigdöme, den svenska kronan. På en landtdag i B. 1651 kommo Sveriges drottning och hertigdömets ständer öfverens om hvilken ställning de borde intaga till hvarandra, och 1652 ordnades den för B. med inbegrepp af amtet Thedinghausea (= Halland), hertigdömet Verden (= Öland) och amtet Wilshausen ( = en medelstor svensk kyrksocken) gemensamma styrelsen. Ständerna (representanter för ridderskapet och städerna) samlades till "landtdag" (Verden hade dock sin egen landtdag) och egde bl. a. rätt att bevilja (nya) sammanskott, skatter och acciser samt att utse vissa "landtråd", med hvilka regeringen kunde rådgöra i viktiga ärenden. I spetsen för regeringen, hvars sätevar Stade, stod (general)guvernören, som var högste befälhafvare öfver krigsmakten och president i regeringsrådet (1 "kansler" och 2 "regeringsråd", den ene af svensk börd, den andre infödd adelsman), som handlade ärendena kollegialt. Till ett "justitiekollegium" ("kanslern" och 4 "justitieråd"), 1663 ombildadt till en hofrätt, vädjades, från landets domstolar och från detta till tribunalet i Wismar. Ett "konsistorium" (generalsuperintendenten, 1 prost, 2 assessorer samt, i viktigare fall, superintendenterna i Bremen och Verden) handlade ärenden rörande kyrkan och