Bretholz, Bertold, märisk historieskrifvare, f. 1862 i Freiberg, studerade historia och juridik i Wien och fick 1892 efter Dudik af Mährens "landesausschuss" i uppdrag att skrifva Mährens historia. 1899 utnämndes han till landsarkivarie. B. har utgifvit bl. a. Geschichte Mährens (del 1-2, till 1197; 1893-95), Die vertheidigungskampf der stadt Brunn gegen die schweden 1645 (1895), Urkunden, briefe und aktenstücke zur geschichte der belagerung der stadt Brunn 1643 und 1645 (s. å.) och Die tataren in Mähren und die moderne mährische urkundenfälschung (1897). Brétigny [bretinji], by i franska depart. Eure-et-Loir, 9 km. s. ö. om Chartres, bekant genom den där 8 maj 1360 slutna freden mellan England och Frankrike, hvarvid sistnämnda land afträdde Calais, Guines, Gascogne, Guienne, Poitou, Saintonge, Limousin och Rouergue såsom suverän besittning till England och lofvade att betala 3 mill. guldstycken för konung Johans frihet, hvaremot konung Edvard III afsade sig alla anspråk på Frankrikes tron och på Normandie. Bretislaus, bömisk hertig. Se Břetislav. Břetislav l (Bretislaus), kallad "den bömiske Akilles", hertig af Böhmen 1035-55, var till en början furste af Mähren och fick 1035 Böhmen i förläning af kejsar Konrad II. 1039 gjorde han sig till härskare i Polen, men blef 1041 tvungen att afstå detta land. Han dog 1055 efter att hafva om tronföljden uttalat den önskan att dynastiens äldste medlem städse skulle inneha tronen (den s. k. "senioratslagen"; se Böhmen). Bretland, "britternas land", i de nordiska fornskrifterna namnet på Wales och andra af britter bebodda västliga trakter i England. Breton [bre'tn], Kap. Se Cape Breton. Breton [bratå'], Jules Adolphe Aimé Louis, fransk målare, f. i Courrières (Pas-de-Calais) 1827, har utmärkt sig såsom skildrare af bönderna och i synnerhet bondkvinnorna i Frankrike, såväl i deras arbete ute på fältet som vid deras landtliga fester. Efter hans första mogna verk, Skördefältens välsignande (1857), följde Axplockerskorna ropas hem (1859; båda i Luxembourg) samt Aftonen (1861) och Slutet på dagen (1865). Af hans följande arbeten må nämnas Potatisplockande kvinnor (1868), Bretagnisk "Pardon" (1869), den ståtliga, i naturlig storlek målade La glaneuse (1877, Luxembourg) och Lärkan. B. målar landtlifvets poesi ej utan idealisering och förfining af typerna, med lyrisk känsla och musikaliska färgharmonier. Det är en snart sagdt religiös ton i hans hymner till naturens lugn och dess milda harmonier. Han har själf yttrat, att han "söker idealet i det sanna - söker den synliga skönhetens essens". Det är kärleken till hembygden, som gifvit hans konst dess karaktär. Bretagniska motiv äro arbetet på åkern, hvilostunden i skuggan af lummiga träd, flickornas dans kring midsommarbålet, processionen genom åkrarna af hela bygdens befolkning med prästen i spetsen - grödan skall enligt gammalt bruk välsignas, innan den skördas -, den unga flickan, som sjungande går till arbetet öfver fältet i den friska, klara morgonstunden. Ännu som gammal har han blifvit sin ungdoms ideal trogen, har bevarat sin känslas renhet och skärhet. B. har äfven uppträdt som författare och dels utgifvit poesier, Les champs et la mer (1876) och Jeanne (1880), dels tecknat sin egen lefnad i Vie d'un artiste (1890) och Un peintre paysan. Souvenirs et impressions (1896). Hans senaste litterära verk är La peinture (1904). 1898 utgaf M. Vachon ett illustreradt praktverk om B. och hans verksamhet. - Hans broder, Émile Adelard B., f. 1831, är en gedigen och förtjänstfull landskapsmålare (När bladen falla, Luxembourg). C. R. N. (G-g N.) Breton de los Herreros, Manuel, spansk skald, f. 1796 i Quel (Logrono), d. 1873 i Madrid, invaldes 1837 i spanska akademien, hvars ständige sekreterare han var till sin död, var 1843-47 hufvudredaktör för den officiella tidningen "La gaceta" och blef 1847 överbibliotekarie vid nationalbiblioteket i Madrid. B. är en af spanska språkets förnämste mästare, hvarpå hans 1831 utgifna diktsamling är ett bevis. Men det är på det dramatiska området, som han framför allt var betydande, och han var under mer än 30 år allhärskande på den spanska scenen. Under ett enda år, 1828, lämnade han till teatern 37 stycken, och inalles uppgå hans dramatiska arbeten till 175, hvaraf 103 äro original och 72 öfversättningar från franskan. B. odlade alla former af dramatik, mest och bäst sede- och karaktärskomedien, där han i en glänsande versifikation godlynt och kvickt tecknat samtiden, företrädesvis medelklassen. Bland hans arbeten märkas: Á la vejez viruelas (1824), Los dos sobrinos (1825), Á Madrid me vuelvo (1828), La falsa ilustración (1830), Marcela, ó cual de los tres? (1831), Un tercero en discordia (1833), Un novio para la niña (1834), Todo es farsa en este mundo (1835), El amigo martir (1836), Muerte y verás... (1837), Un dia de campo (1839), El pelo de la dehesa (1840), La batelera de Pasajes (1842), Quién es ella? (1849), La escuela de matrimonio (1852), Entre dos amigos (1860), Maria y Leonor (1863) och Los sentidas corporales (1867) m. fl. B:s arbeten ha utkommit i många upplagor, af hvilka en i Paris 1853 med företal af Eugenio Hartzenbusch och den sista i Madrid 1883-84 i 5 bd torde vara de bästa. Jfr de Molins' "Breton de los Herreros, recuerdos de su tiempo y de sus obras". Ad. H-n. Bretoner (kymr. breiziz), bretagnare. Se Bretagne och Kelter. Bretonne [br9tårn], fr., egentl, bretagnisk kvinna; regnkappa, som har sitt namn efter landskapet Bretagne. Bretonne [br9tå'n], Nicolas Edme Rétif dela. Se Rétif de la Bretonne. Bretonneau [brotånnå'], Pierre, fransk läkare, f. 3 april 1778 i S:t Georges-sur-Cher, blef "officier de santé" och bosatte sig såsom praktiserande läkare i Tours, där han snart tillvann sig ett så stort anseende, att han 1815 fann sig föranlåten att taga medicine doktorsgraden, hvarefter han utnämndes till öfverläkare vid allmänna sjukhuset i Tours. En nervfeberepidemi (1816-19) föranledde honom att sysselsätta sig med nervfeberns patologiska anatomi. Han beskref i Des inflammations spéciales du tissu muqueux (1826) den af honom med namnet difteritis benämnda, svåra sjukdomen. För öfrigt idkade han själf endast en föga omfattande litterär verksamhet och öfverlämnade åt sina lärjungar att offentliggöra hans rön och iakttagelser. Död 18 febr. 1862 i Passy, vid Paris. R. T-dt. Bretonska klubben. Se Jakobiner.