Bretonska romanerna l. Artursagorna (fr. romans bretons, romans d'Arthur, romans de la table ronde, cycle breton) kallas en särskild grupp af episka dikter i den fornfranska litteraturen. Redan under medeltiden indelade man i Frankrike riddardikten i trenne grupper, nämligen: dikter med nationellt ämne (matière de France), med ämne från antiken (matière de Rome) och med keltiskt ämne (matière de Bretagne). Den sista gruppen är den här åsyftade. Omkr. 1150 hade man börjat tröttna på den nationella cykeln, sagorna om Karl den store och hans hjältar, hvilka återspeglade sederna från en rå och krigisk tid. Samhället hade småningom kommit till ro och välmåga. Kännedomen om antikens litteratur var i starkt stigande. Beröringen med orientalerna under korstågen och med den Provensalska litteraturen i söder utvecklade ett förfinadt lif vid hofven och på borgarna i norra Frankrike. "Corteisie", det höfviska sinnelaget, utträngde de forna råa sederna. Riddaren, som förut lefvat krigarens lif i fält, blef nu hofman, och kvinnan, som dittills spelat en underordnad roll, blef medelpunkten i det sällskapliga lifvet. Under dylika förhållanden förändrade äfven riddardikten karaktär: den kom att gifva en idealiserad bild af det medeltida riddarlifvet af fester, torneringar och djärfva äfventyr, i hvilka en högromantisk eller galant kärlek till en dam äfven spelar en icke obetydlig roll. Det är just de bretonska romanerna, i hvilka denna nya anda först uppenbarar sig och som utgöra blomman af den höfviska epiken (epopée courtoise). Samtidigt förändrar äfven den episka dikten form. Under det att den äldre hjältedikten sönderfallit i långa oregelbundna strofer (laisses) med verser på 10-12 stafvelser och med genomgående assonanser, så förändras nu versen till 8-stafvig och rimmas parvis, den blir på detta sätt lättare att behandla och smyger sig bättre efter de rikare ämnena. Namnet på denna diktart har uppkommit däraf, att i alla dessa dikter spela vissa bretonska hjältar och sagor en större eller mindre roll. Konung Artur och riddarna af runda bordet förekomma i alla dessa romaner. Artur är ursprungligen en walesisk hjälte, för första gången omtalad i litteraturen i den s. k. Nennius' latinska krönika, troligen från 900-talet. Han framställes där såsom walesarnas anförare i de strider, som de under loppet af 400- och 500-talen utkämpade mot angelsaxerna. För öfrigt är intet historiskt bekant om honom. (Nennius har äfven åtskilligt att berätta om trollkarlen Merlin.) Efter Englands eröfring af normannerna 1066 uppflammade emellertid det länge undertryckta keltiska nationalmedvetandet, och man började ånyo sysselsätta sig med de gamle hjältarna och då äfven med Artur, hvars namn gaf anledning till nya sagobildningar. Särskildt betydelsefull blef den utförliga berättelse om honom, som förekommer i Galfreds af Monmouth (d. 1154) "Historia regum Britanniae" omkr. 1135. Galfred har begagnat Nennius' krönika, men dessutom upptagit muntliga traditioner om Artur, icke minst från Bretagne. Han berättar, huru Artur, Uterpendragons son, först befriade walesarna från de omgifvande folkens förtryck och sedan eröfrade halfva Europa och samlade kring sig de ypperste riddare i världen. I spetsen för dessa drog han äfven till Italien, och han hade redan lyckats besegra romarna, då han måste begifva sig tillbaka till sitt land, emedan hans nevö Mordred, som han insatt till riksföreståndare under sin frånvaro, förmält sig med hans gemål Guanhumara. I ett väldigt slag föll Mordred, men äfven Artur sårades dödligt och bortfördes på mystiskt sätt till ön Avalon, feernas rike. Galfreds arbete väckte stort uppseende och öfversattes under den närmaste tiden flera gånger till franska. Den berömdaste af dessa öfversättningar är Robert Waces "Roman de Brut" (romanen om Brutus, i sagorna Englands grundläggare) omkr. 1155. I denna dikt har åtskilligt nytt lagts till de gamla sagorna; så t. ex. är det här, som för första gången talas om la table ronde, det runda bordet, kring hvilket Artur och hans hjältar togo plats (vid det vanliga rektangulära bordet funnos högsäte och hedersplatser; vid det runda bordet ansågos däremot alla platser lika, och följaktligen antydes härmed att alla hjältarna voro lika tappra). Det var Galfred och hans franske öfversättare, som gjorde Artursagorna berömda i Frankrike. Sagorna kommo på modet, och skalderna började välja keltiska ämnen till sina dikter. Men därtill inskränker sig i det stora hela dessa krönikors betydelse för de bretonska romanerna. Ty de sagor, som förekomma i dessa senare, äro andra än de Galfred berättar, och Artur själf har en helt annan karaktär. I krönikorna framstår han såsom en walesisk nationalhjälte, i de bretonska romanerna däremot är han en sagokonung i allmänhet. De keltiska element, som finnas i de bretonska romanerna, visa därför endast indirekt tillbaka till Wales; sin typiska karaktär hafva de efter allt att döma erhållit hos bretagnarna, som å ena sidan stodo i förbindelse med sina stamförvanter i England och å den andra kunde meddela sig med de kringboende fransmännen. De ursprunglige bretagnarna hade visserligen tidigt romaniserats, men under striderna med angler och saxare under 400- och 500-talen hade stora skaror af kelter flytt öfver kanalen och slagit sig ned i Bretagne (Armorica l. Bretagne la meneur, som det kallades under medeltiden, i motsats till Stora Britannien). Hemlandets sagor utbildades af dem alltjämt vidare. Därunder försvann småningom det speciellt kymriska i Arturs gestalt, och han omstöptes till en sagokung i allmänhet och sattes i förbindelse med en hel serie af bretagniska sagor (t. ex. om ön Avalon, fen Morganao. s. v.). Äfven den franska dikten har under detta stadium inverkat- på sagobildningen: Artur har ärft flera af de drag, som i den franska hjältedikten tillhört Karl den store. Som nu bretagniska conteurer ständigt ströfvade ikring på det franska området och läto höra sina lais och berättelser, hade dessa bretonska traditioner redan erhållit spridning i Frankrike. När därför Galfreds arbete gjorde dessa sagor berömda, började de franske skalderna låna dessa ämnen från de bretonske conteurerna. Det är således i Bretagne, som den egentliga utbildningen af de sagor egt rum, hvilka återfinnas i de bretonska romanerna, såsom Förster och Zimmer visat, däremot ej i England, såsom G. Paris velat häfda. Detta hindrar dock ej, att enskilda keltiska drag i sagorna kommit från England. De bretonska romanerna få icke heller (såsom Paris velat det) uppfattas såsom rena öfversättningar eller bearbetningar af keltiska original (de keltiska