sig yttrandet, att "Europas blickar voro fästade å borgarståndet", hvilket sedermera ofta skämtsamt citerades som exponent för borgarståndets förment öfverdrifna uppfattning om sin vikt och betydelse. Död i Stockholm 14 nov. 1861. V. M. Brinckman, Karl Gustaf von, skriftställare. Se Brinkman. Brinckman, John, lågtysk författare, f. 1814 i Rostock, d. 1870 i Güstrow, var lärare på skilda orter i sin hembygd och vistades äfven en tid i New York. B. skref den ypperliga berättelsen Kaspar Ohm un ik (1854), hvars hufvudfigur är en motsvarighet till Reuters "onkel Bräsig". Vidare skref han Peter Lurenz bi Abukir (1868) och Uns' hergot up reisen (1869) m. fl. noveller. Ett urval föreligger i Ausgewählte plattdeutsche erzählungen (1876-87; ny uppl. 1895). Diktsamlingen Vogel Grip (1859) är påverkad af Groth. Se monografi öfver B. af W. Thoene (1901). Brindaban [brindäWn], stad i brittisk-indiska Nordvästprovinserna, divisionen Agra, distriktet Muttra, vid Jumna. En af hinduernas heligaste vallfartsorter, med många tempel. Omkr. 22,000 inv. Brindisi, it. (troligen af ty. bring' dir's, jag öfverlemnar det till dig), skål; dryckessång. Brindisi, romarnas Brundisium l. Brundusium, befäst kretsstad i italienska prov. Lecce, vid Adriatiska hafvet och järnvägarna Bologna-Otranto och B.-Taranto. Omkr. 22,000 inv. Ärkebiskopssäte. B:s hamn, den enda goda naturliga hamnen på Italiens östkust, har 7-11 m. djup, så att de största fartyg kunna lägga till vid stadens kajer. Efter öppnandet af Sues-kanalen har B. blifvit ändstation för ångbåtslinjerna till Öst-Asien, hvilka där mottaga den engelska och tyska öfverlandsposten, och står genom österrikisk-ungerska, italienska, grekiska, engelska och tyska postångare i regelbunden förbindelse med Trieste och Fiume, med italienska hamnar, med Grekland, Konstantinopel, Smyrna och Alexandria samt Öst-Asien och Australien. Den egentliga godstrafiken är dock fortfarande obetydlig. 1900 inlöpte 1,276 fartyg om l,1 mill. ton och utgingo 1,275 om 1,3 mill. ton, men varuinförseln steg blott till 172,806 ton (mest kol och petroleum), utförseln till 45,947 ton (vin, sydfrukter, olja, korallarbeten m. m.). B., som 244 f. Kr. blef romersk koloni, var af stor betydelse som öfverfartsort till Grekland och orienten. Det spelade en betydande roll under krigen mellan Pompejus och Cæsar, och år 40 f. Kr. slöts där en fred mellan Octavianus och Antonius. Ännu i 13:e årh. räknade B. 60,000 inv., men det förstördes alldeles genom en jordbäfning 1456 och har först i nyare tid tagit sig igen.

</img>
Brindley [bri'ndli], James, engelsk vattenbyggare,
f. 1716 i Tunstead (Derbyshire), d. 1772, anlade
bl. a. Bridgewater-kanalen och förvärfvade sig
därigenom ett sådant anseende, att han sedermera
städse 
anlitades   vid   alla   viktigare   vattenbyggnadsarbeten
i England.

</img>
Brinell, Johan August, framstående metallurg och
stålexpert, f. 21 juni 1849 i Bringetofta socken
i Jönköpings län. Efter att hafva genomgått de
fem lägre klasserna i Jönköpings allmänna läroverk
fortsatte han sina studier vid Borås tekniska skola
och utexaminerades därifrån 1871. Efter anställning
såsom ritare hos ingenjör V. Wennström i Västerås,
vid Nydqvist & Holms verkstäder i Trollhättan samt
vid Finspångs styckebruk erhöll han 1875 anställning
såsom ingenjör vid Lesjöfors bruk, hvilket verk denna
tid leddes af en bland vår järnhandterings stormän,
brukspatron G. Ekman. Från Lesjöfors flyttade B. 1882
som öfveringenjör till Fagersta järnverk och utbytte
1903 detta verksamhetsfält mot den s. å. inrättade
öfveringenjörsbefattningen vid järnkontoret. Han
har sedan 1904 ock varit en af redaktörerna för
"Järnkontorets annaler". - B. har genom ett flertal
uppsatser i svenska och utländska tekniska tidskrifter
gjort sig känd såsom en af samtidens främste kännare
af stålberedning och af stålets egenskaper. Sålunda
väckte hans 1885 publicerade afhandling Om ståls
texturförändringar under uppvärmning och avkylning
ett mycket stort uppseende, särskildt måhända
utomlands. Genom planmässigt anordnade försök hade
B. påvisat järnets s. k. kritiska temperaturer och
angaf med ledning af denna upptäckt de hufvudorsaker,
som betingade stålets varierande kornbyggnad. Denna
upptäckt, hvilken B. gjort utan användning af
finare vetenskapliga hjälpmedel, endast på grund
af beundransvärdt skarpsinniga iakttagelser och
härledningar, konstaterades snart af utländska
forskare och har utgjort det för den metallografiska
vetenskapen grundläggande rönet. B. fortsatte
emellertid sina undersökningar öfver ståls förhållande
vid upphettning och afsvalning. En del af de vunna
resultaten framlades vid Stockholmsutställningen 1897,
men fullständigades och utvidgades ytterligare samt
utställdes vid världsutställningen i Paris 1900,
där de bland representanterna för järnhandteringen
väckte det största uppseende och belönades med
den högsta utmärkelsen, "grand prix". En del af
de utställda undersökningarna, en af B. uppfunnen
hårdhetsbestämningsmetod, belönades s. å. af svenska
teknologföreningen med dess Polhemsmedalj. Förutom
denna nya profningsmetod och dess användbarhet
omfattade B:s meddelanden vid Parisutställningen en
utredning af ståls sträckhållfasthetsegenskaper efter
olika slag af värmebehandling och härdning samt ståls
förmåga att motstå stötpåkänningar efter olika art
af behandling och såväl vid vanlig temperatur som i
köld. Dessutom lämnades en på mångåriga iakttagelser
fotad framställning om sambandet mellan ståls kemiska
sammansättning och de erhållna götens täthetsgrad,
hvilken redogörelse lämnade full klarhet i detta
bland metallurger -