betydelse (1884), Kyrkans handlande såsom objekt för den praktiska teologien (1885), Förmaningsord till ungdomen (7:e uppl. 1893), Ett hus som tjenar Herren (4:e uppl. 1891, öfvers. på finska). Dessutom har B. utgifvit flera strödda predikningar och tal samt en mängd uppsatser i tidningar och tidskrifter. B. blef 1897 professor emeritus. 6. Johan Kristofer B., den föregåendes broder, diakonissanstaltföreståndare, f. 6 april 1829 i Össjö, Skåne, blef student i Lund 1847, aflade 1852 prästexamen och anställdes s. å., sedan han blifvit prästvigd, såsom vice pastor i Tullstorps församling, hvilken befattning han innehade till 1862, då han kallades till föreståndare för diakonissanstalten i Stockholm. B., som 1859 aflagt pastoralexamen, blef 1873 tjänstgörande e. o. hofpredikant och 1891 ord. hofpredikant samt ledamot af hofkonsistorium. Under B:s varmt nitiska och insiktsfulla trettiosexåriga ledning utvecklade sig diakonissverksamheten i vårt land på ett betydande sätt, och såsom ett yttre erkännande af detta hans för kyrkan och samhället gagnande arbete tilldelades honom teol. doktorsvärdigheten vid jubelfesten i Uppsala 1893. Han afled på diakonissanstalten (Ersta) 4 juli 1898. Alltifrån 1863 utgaf B. diakonissanstaltens organ, "Olivebladet'', samt från 1888 julkalendern "Febe" och författade flera smärre skrifter af pastoral karaktär, hvilka utgått i flera upplagor, såsom För våra sjuka (1889-91, 1900), Några drag i kärlekens bild (1872), Om ett rätt umgående med Guds ord (1870) o. s. v. Efterlämnade vittnesbörd om B:s omfattande homiletiska verksamhet äro predikosamlingen Vid Jesu fötter {1898), Minnen från andaktsstunder vid diakonissanstalten (1876-81, 1897), Minnesord för confirmander (1876) äfvensom ett större antal strödda predikningar, bl. a. i den af samfundet "Pro fide et christianismo" utgifna och af B. under 4 år redigerade ''Söndagsvännen". Åtskilliga af B:s skrifter hafva öfversatts på norska, finska och tyska. Se R. T. Kihlberg, "J. C. Bring, en minnesteckning", och G. Billing, "Johan Christoffer Bring" (i Febe för 1899). 5 o. 6. J-P- Bringbär, bot., i några landskap namn på hallon. De kallas i Jämtland brännbär (värml. brinnbär), emedan hallon bäst frodas på svedjeland. Bringetofta, socken i Jönköpings län, Västra härad. 11,751 har. 1,547 inv. (1903). B. bildar med Norra Ljunga och Hylletofta ett konsistoriellt pastorat i Växjö stift, Västra härads kontrakt. Brink, Jan ten, holländsk författare, f. 1834, blef teol. doktor i Utrecht 1860 och tillbragte som informator tvenne år på Java, hvarifrån hans reseskildring Op de grensen der Preanger (1861) härleder sig. Han var därefter gymnasielärare i Haag och utnämndes 1884 till professor i nederländsk litteraturhistoria vid Leidens universitet. Död 1901. B. vann anseende både som litteraturhistoriker och som skönlitterär författare. Af hans arbeten på det förra området må nämnas G. A. Bredero, historisch-æsthetische studie (prisbelönad, 1859; ny uppl. 1888), Vondel bekroond (1868), en monografi öfver Bulwer (1873), Letterkundige schetsen (2 bd, 1874-75), en studie öfver Zola (1879), de biografiska skisserna Onze hedendaagsche letterkundigen (21 dlr, 1882 -87; ny uppl. under titeln "Geschiedenis der noord-nederlandsche letteren in de XIX. eeuw", 1902), Causericn over moderne romans (1884), De roman in brieven (1889) och De oude garde e de jongste school (2 bd, 1891). Som kritiker har B. en ledig stil och uppträder skarpt mot de moderna riktningarna. Bland hans noveller och romaner må erinras om Oostindische dames en heeren (1866; teckningar af lifvet i de holländska kolonierna) och Het vuur dat niet wordt uitgeblusscht (1868; "En eld, som aldrig slocknar", 1880). Hans romaner och noveller utgåfvos i 13 bd 1885, hans kritiska skrifter i 17 bd 1882-88. Brink, Bernhard Aegidius Konrad ten, tysk språkforskare, f. 1841 i Amsterdam, docent vid akademien i Münster 1866, professor i moderna språk vid universitetet i Marburg 1870 och i engelsk filologi i Strassburg 1873. Död 1892. B. egnade sig i all synnerhet åt undersökning af skalden Chaucers arbeten och öfver hufvud åt litteraturhistorien. Hans förnämsta skrifter äro Chaucer. Studien zur geschichte seiner entwicklung und zur chronologie seiner schriften (bd I, 1870), Chaucers sprache und verskunst (1884, 2:a uppl. 1899) och Geschichte der englischen literatur (fullbordadt endast till reformationstiden; bd I, 1877, 2:a uppl. 1899, II, l, 1889; II, 2, utg. af A. Brandt, 1893), det första mera djupgående arbetet på detta område, Beiträge zur englischen lautlehre (i tidskr. "Anglia", I, 1878), Dauer und klang. Ein beitrag zur geschichte der vokalquantität im altfranzösischen (1879), Beowulf. Untersuchungen (1888) och Über die aufgabe der literatur geschichte (1890). Sedan 1874 utgaf B., först tillsammans med W. Scherer, sedermera med E. Martin och E. Schmidt, "Quellen und forschungen zur sprach- und kulturgeschichte der germanischen völker". En bibliografi öfver B:s vetenskapliga arbeten finns i Kölbings "Englische studien", bd 17. Brinkebergs kulle, slusstation på den del af Göta kanal, som kallas Karls graf, s. om Vänersborg. B. har vadmalsstamp samt en kanalbolaget tillhörande kvarn.

</img>
Brinkman (Brinckman), Karl Gustaf von, skriftställare,
f. 25 febr. 1764 på Nacka vid Stockholm. Hans
uppfostran fick redan från början en strängt
religiös riktning, och fadern, som ämnade honom till
missionär, skickade 1775 sin elfvaårige son till
den klosterlika herrnhutska uppfostringsanstalten
i Niesky (Sachsen). Där vistades han till slutet
af 1782 under ett ifrigt studium af de klassiska
språken och flyttades därifrån till evangeliska
brödraförsamlingens seminarium i Barby, hvarest han
tillbragte nära tre år, sysselsatt med teologiska och
andra studier. Under hela den tid han tillbragte på
dessa anstalter var han underkastad ett tvång, som
var nära att störta honom i förtviflan. 1786 gjorde
han ett besök hos sin fader, som icke ville lyssna
till hans böner att få välja en annan bana