och som därför nödgade honom att i juli 1787 återvända till Barby. Där kom han emellertid nu till full klarhet med sig själf, bröt fullständigt med fadern och begaf sig till Halle för att studera filosofi samt stats- och språkvetenskap. 1789 besökte han universiteten i Wittenberg, Jena, Leipzig, Weimar och Berlin. I sistnämnda stad, där vid denna tid en nyvaknande entusiasm för litteraturen börjat gripa alla samhällsklasser, infördes han i de förnämsta litterära kretsarna och spelade själf en framstående roll. På hösten 1790 reste han tillbaka till fäderneslandet och blef 1791, efter att hafva i Uppsala aflagt kansliexamen, utnämnd till andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefväxlingen. Ehuru hans ställning hemma var ganska tillfredsställande, längtade han att återse vännerna i Berlin och fick denna önskan uppfylld, då han i maj 1792 utnämndes till legationssekreterare i nämnda stad, under envoyéen v. Carisien, efter hvars död (1794) han förestod legationen till 1796. Under dessa år studerade han flitigt tillsammans med Gentz, bröderna Humboldt m. fl. och gjorde bekantskap med den unga, älskvärda och snillrika Rahel Levin, som då utgjorde medelpunkten för Berlins hela förnäma och litterära värld. Med henne förenades han genom en förtrolig och oupplöslig vänskap, och de underhöllo länge en flitig brefväxling. Genom de filosofiska studier han 1796 idkade i sällskap med Fr. Schleiermacher (som varit hans skolkamrat i Niesky och Barby och med hvilken han redan då blef förbunden genom en innerlig vänskap) lyckades B. snart arbeta sig ifrån det religionsgrubbel, i hvilket han redan som barn blef försänkt. 1797 utnämndes han till legationssekreterare i Paris, under Staël v. Holstein, egentligen för att kontrollera denne och neutralisera verkan af hans franska sympatier. Efter ministerns återkallande öfvertog han ensam vården om legationens angelägenheter. Hans diplomatiska ställning i Paris var emellertid osäker och obehaglig, hvadan hemkallandet, dec. 1799, var kärkommet. 1801 sändes han åter till Berlin, som var den plats, där han trifdes bäst. Om hans kärlek till Tyskland och dess folk vittnar bl. a. ett bref till L. Tieck (1835), i hvilket han kallar Tyskland sin andes och sitt hjärtas rätta fädernesland. I Berlin blef han efter v. Engeströms återkallande, 1803, chargé d'affaires. Under denna tid inträffade de förvecklingar mellan Sverige och Preussen, hvilka icke bilades förrän genom båda makternas deltagande i kriget mot Frankrike. Han entledigades från sin befattning 1805 i följd af denna tvist, men gjorde sedan på enskild väg flera försök att bilägga den. B. lämnade Berlin för alltid 1806 och utnämndes året därpå till envoyé vid det preussiska hofvet, som nyss förut hade flyktat till Memel. I det olyckliga preussiska konungahuset betraktades han nästan som medlem af familjen och var under denna tid ett slags lärare för de kungliga barnen; konungafamiljen stod också ännu efter 30 år i vänskaplig brefväxling med honom. Genom skoningslösa yttranden om Napoleon och Alexander blef B. emellertid föremål för Frankrikes misshag, preussiska regeringen tvingades därför att utvisa honom, hvarvid han dock skarpt och modigt sökte häfda Sveriges värdighet. I maj 1808 återkom han från Königsberg till Stockholm, upphöjdes i adligt stånd och afgick i sept. som minister till London, hvarifrån han återvände 1810. S. å. blef han kammarherre, förordnades sedermera upprepade gånger att under Wetterstedts frånvaro förestå hofkanslersämbetet och var 1813--40 ledamot i rikets allmänna ärendens beredning. 1814 invaldes han i Vitterhetshistorie- och antikvitets-akademien, blef 1828 en af de aderton i Svenska akademien, 1835 friherre, 1836 ledamot af Vetenskapsakademien och 1839 filosofie hedersdoktor i Uppsala. Han dog ogift i Stockholm på juldagsmorgonen 1847. Det var under vistelsen i Halle, som B. första gången offentligen uppträdde som skald. Redan då väckte han samtidens uppmärksamhet genom sitt noggranna iakttagande af metrikens lagar. Framdeles blef han ock en mästare i verskonsten, särskildt i behandlingen af hexametern. Hans bekantskap med och kärlek till den äkta antiken väckte hos honom afsmak för den franska skolans pseudo-klassicism, på samma gång de höllo honom fri från inflytande af romantiken, med hvars förnämste målsmän han för öfrigt under sin vistelse i Berlin stod i nära beröring. 1789 utgaf han, under pseudonymen Selmar, ett band Gedichte, hvilka, till följd af språkets och versbyggnadens förtjänstfulla behandling, ådrogo sig bl. a. Klopstocks uppmärksamhet. 1799 lät han i Paris trycka Elegien, abdruck für freunde, och 1804 utkom, med dedikation till Goethe, Gedichte von Carl Gustav v. Brinckmann. Erstes bändchen. Af hans Philosophische ansichten utkom första delen 1806. (Anteckningar till detta arbetes andra del finnas i det s. k. Brinkmanska arkivet.) Såsom diktare på sitt modersmål uppträdde han egentligen först 1821, då han vann Svenska akademiens stora pris för skaldestycket Snillets verld. Detta poem finnes i något omarbetadt skick intaget i hans Vitterhetsförsök (1842), hvilkas egentliga kärnpunkt utgöres af hans Tankebilder (4 böcker). Själf har han dock riktigt karakteriserat sig såsom snarare en poetisk människa än en skald, snarare läsare än författare. -- B. var en mångsidigt bildad man; i synnerhet hade han ovanliga språkkunskaper. Genom sina vidsträckta intressen, sin opartiskhet och fördomsfrihet, förenad med stor välvilja och optimism, blef han en synnerligen afhållen sällskapsmänniska och tillhörde bl. a. Karl XIV Johans närmare umgängeskrets. -- Ett märkligt drag är B:s stora beundran för Gustaf IV Adolfs karaktär. -- Sin utomordentligt rikhaltiga och dyrbara boksamling (omkr. 20,000 band) skänkte han till Uppsala universitet. Hans stora handskriftsamling, det s. k. Brinkmanska arkivet, kom genom testamente till grefve Trolle-Wachtmeister på Trolle-Ljungby, där den ännu förvaras. Denna samling innehåller bl. a. en otrolig mängd bref från och till ut- och inländska statsmän, skalder och vetenskapsmän samt vittra fruntimmer och väninnor. Till Tegnér, som bland de svenske skalderna var den, till hvilken B. kände sig mest dragen och till hvilken han också stod i den vänskapligaste förbindelse, finnas 221 bref, till en grefvinna af Ugglas 124, till Rahel Levin 97 och slutligen till "Stella" (friherrinnan M. v. Schwerin) ej mindre än 3,349. Af G. Andersson utgafs en del af samlingen under titeln "Handlingar ur v. Brinkmanska arkivet på Trolle-Ljungby" (I. 1859, II. 1865). Se minnesteckningar öfver B. af B. v. Beskow i Vet.-akad:s handl. (1847) och af J. Börjesson i Sv. akad:s handl., XXXIII, samt H. G.