blad och uppträdde som medlem af den piemontesiska kammaren häftigt emot Cavour, mot hvilken hans politiska satir Il Tartufo politico (1859) var riktad. B. skref äfven en Storia del Piemonte (1849-52), memoarerna I miei tempi (1858-61) samt flera skådespel (bl. a. Vitige, re dei goti) och krigshymnen Delle spade il fiero lampo, som kallats Italiens marseljäs. Broghill. Se Boyle 3. Broglie [bråj], ursprungligen Broglio l. Broglia, gammal piemontesisk familj, hvilken 1643 bosatte sig i Frankrike och där 1660 förvärfvade herrskapet Dormans (dep. Marne), som 1671 upphöjdes till markisat. - 1. François Marie, hertig de B., marskalk, f. 1671 i Paris, deltog från 1689 med utmärkelse i Frankrikes fälttåg i Nederländerna, Tyskland och Italien samt steg därunder raskt i de militära graderna. 1724-31 var han fransk minister i London och afslöt förbundsfördraget af 1725. Under polska successionskriget ledde han framgångsrikt de franska vapnen i Italien och utnämndes 1734 till marskalk af Frankrike och 1739 till guvernör i Strassburg. Under österrikiska successionskriget (1741-48) föll han i onåd, emedan han mot hofvets vilja hade återfört den försvagade hären till franska gränsen. Kort förut, 1742, blef han hertig. Död 1745. 2. Victor François, hertig de B., den förres son, marskalk, f. 1718, vann 1759 en seger öfver hertig Ferdinand af Braunschweig vid Bergen (nära Frankfurt a. M.) - en bragd, som den tyske kejsaren belönade med att göra hertigen till tysk riksfurste. Efter marskalk Contades nederlag vid Minden s. å. blef han marskalk och öfverbefälhafvare. Till följd af hofintriger afsattes han emellertid 1762 och förvisades till sina gods. Vid revolutionens utbrott (1789) blef han krigsminister; men då truppernas affall gjorde det omöjligt för honom att hålla Paris i tygeln, utvandrade han. Under fälttåget 1792 trädde han i spetsen för en afdelning emigranter. Sedan ingick han först i engelsk och därefter i rysk tjänst. Död i Münster 1804. 3. Charles François, grefve de B., den föregåendes broder, f. 1719, egnade sig åt den militära banan, men utnämndes 1752 till ambassadör i Warschau med hemligt uppdrag af konung Ludvig XV att, ministären ovetande, verka för prinsens af Conti val till polsk konung efter August III med utestängande af det sachsiska huset. Därmed inträdde B. i den först af Conti ledda s. k. hemliga diplomatien. B. lyckades skapa ett starkt franskt parti i Polen, men öfvergaf snart tanken på Contis val och föreslog i stället en allians mellan sachsiska huset (Polen-Sachsen) och Frankrike, som, redan i förbund med Preussen, skulle i förening med dessa land, Sverige, Danmark och Turkiet bilda en fruktansvärd koalition mot Ryssland och Österrike. Efter Preussens "affall" till England 1756 yrkade han på en allians med Österrike, hoppades på Preussens styckning, konung Augusts tillfredsställande med spillrorna af denna monarki och beredvillighet att - afstå Polens krona åt Conti. Men denne drog sig snart tillbaka. Emellertid arbetade B. i antirysk riktning för upprätthållande af ett franskt, ett "patriotiskt", parti i Polen, men det sjönk ihop genom Frankrikes militära motgångar i sjuåriga kriget samt B:s hetsiga uppträdande och stötande sätt. Han återkallades 1758, men på konungens befallning meddelades honom bakom ministärens rygg innehållet af de officiella depescherna till och från sändebuden såväl i Warschau som i Konstantinopel, Haag och Stockholm samt diplomatiska eller konsulära ämbetsmän på andra ställen (Petersburg, London, Polen, Wien, Neapel). På grund af depescherna gaf han särskilda förhållningsorder på samma lönnliga väg till dem, och på kammartjänarvägen stod B. i förbindelse med konungen. Detta dubbelspel är hvad man kallat Ludvig XV:s hemliga diplomati eller "le secret du roi", och B. var nu dess chef efter Conti, till och med då han såsom sin broder marskalkens generalstabschef låg ute i fält (1758-62) och då han jämte brodern genom markisinnan Pompadours tillskyndelse var förvisad till sitt gods i Normandie (1762-64). Utrikesministern Choiseul var detta spel på spåren, men kände det ej i hela dess omfattning. Efter Choiseuls fall (1770) sökte B., ehuru förgäfves, att blifva chef äfven för det officiella utrikesdepartementet, som i stället öfverlämnades åt Aiguillon. Denne upptäckte en intrig, som gick ut på att störta honom, och misstänkte som dess hufvudman B., hvilken, ehuru främmande för saken, konungen var nog svag att förvisa till hans gods (1773), ehuru han anmodade honom att fortsätta med den hemliga korrespondensen. Vid Ludvig XVI:s uppstigande på tronen året därpå skyndade B. att upplysa honom om den hemliga korrespondensens tillvaro och erbjuda sina tjänster, men fick ett kärft afböjande svar. Sedermera gafs honom åter tillträde till hofvet, och hans handhafvande af den "hemliga diplomatien" granskades 1775 af Vergennes (en af dess agenter) och de Muy, hvilka berömde B:s nit och trohet. Det "hemliga kabinettet" upplöstes. B. afled 16 aug. 1781. Boutaric var den förste, som (1866) spred ljus öfver den hemliga diplomatien, hvilken närmare utredts af hertig V. de Broglie i arbetet "Le secret du roi" (1879), refereradt af Th. Westrin i "Hist. bibliotek" (VII, 1880). 4. Claude Victor, hertig de B., Victor François de B:s son, f. 1757, slöt sig till revolutionen och blef general vid Rhen-armén. Då han icke ville erkänna dekreten af 1792, genom hvilka konungen förklarades tills vidare afsatt, blef han afskedad och giljotinerades 1794.

</img>
5.    Achille Charles Léonce Victor, hertig de B.,
pär, den
föregåendes son, f. 1785 i Paris, användes af Napoleon
I i åtskilliga diplomatiska uppdrag, bl. a. 1813
såsom Narbonnes attaché vid kongressen i Prag. Han
kom snart på mycket vänskaplig fot med Talleyrand
och blef såsom varm vän af den engelska friheten en
ifrig anhängare af Ludvig XVIII:s "konstitutionella
karta", hvarför han trots sin ungdom vid den första
restaurationen 1814 utnämndes till pär. Det oaktadt
visade han sig