Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brockfågel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blad och uppträdde som medlem af den piemontesiska
kammaren häftigt emot Cavour, mot hvilken hans
politiska satir Il Tartufo politico (1859) var
riktad. B. skref äfven en Storia del Piemonte
(1849-52), memoarerna I miei tempi (1858-61) samt
flera skådespel (bl. a. Vitige, re dei goti) och
krigshymnen Delle spade il fiero lampo, som kallats
Italiens marseljäs.
Broghill. Se Boyle 3.
Broglie [bråj], ursprungligen Broglio l. Broglia,
gammal piemontesisk familj, hvilken 1643 bosatte sig i
Frankrike och där 1660 förvärfvade herrskapet Dormans
(dep. Marne), som 1671 upphöjdes till markisat. -
1. François Marie, hertig de B., marskalk, f.
1671 i Paris, deltog från 1689 med utmärkelse i
Frankrikes fälttåg i Nederländerna, Tyskland och
Italien samt steg därunder raskt i de militära
graderna. 1724-31 var han fransk minister i London
och afslöt förbundsfördraget af 1725. Under polska
successionskriget ledde han framgångsrikt de franska
vapnen i Italien och utnämndes 1734 till marskalk af
Frankrike och 1739 till guvernör i Strassburg. Under
österrikiska successionskriget (1741-48) föll han i
onåd, emedan han mot hofvets vilja hade återfört den
försvagade hären till franska gränsen. Kort förut,
1742, blef han hertig. Död 1745.
2. Victor François, hertig de B., den
förres son, marskalk, f. 1718, vann 1759 en seger
öfver hertig Ferdinand af Braunschweig vid Bergen
(nära Frankfurt a. M.) - en bragd, som den tyske
kejsaren belönade med att göra hertigen till tysk
riksfurste. Efter marskalk Contades nederlag
vid Minden s. å. blef han marskalk och
öfverbefälhafvare. Till följd af hofintriger
afsattes han emellertid 1762 och förvisades
till sina gods. Vid revolutionens utbrott (1789)
blef han krigsminister; men då truppernas affall
gjorde det omöjligt för honom att hålla Paris
i tygeln, utvandrade han. Under fälttåget 1792
trädde han i spetsen för en afdelning emigranter.
Sedan ingick han först i engelsk och därefter
i rysk tjänst. Död i Münster 1804.
3. Charles François, grefve de B., den föregåendes
broder, f. 1719, egnade sig åt den
militära banan, men utnämndes 1752 till ambassadör i
Warschau med hemligt uppdrag af konung Ludvig XV att,
ministären ovetande, verka för prinsens af Conti val
till polsk konung efter August III med utestängande
af det sachsiska huset. Därmed inträdde B. i den
först af Conti ledda s. k. hemliga diplomatien.
B. lyckades skapa ett starkt franskt parti i
Polen, men öfvergaf snart tanken på Contis val
och föreslog i stället en allians mellan sachsiska
huset (Polen-Sachsen) och Frankrike, som, redan
i förbund med Preussen, skulle i förening med
dessa land, Sverige, Danmark och Turkiet bilda en
fruktansvärd koalition mot Ryssland och Österrike.
Efter Preussens "affall" till England 1756 yrkade
han på en allians med Österrike, hoppades på Preussens
styckning, konung Augusts tillfredsställande
med spillrorna af denna monarki och beredvillighet att
- afstå Polens krona åt Conti. Men denne drog sig
snart tillbaka. Emellertid arbetade B. i antirysk
riktning för upprätthållande af ett franskt,
ett "patriotiskt", parti i Polen, men det sjönk ihop
genom Frankrikes militära motgångar i sjuåriga
kriget samt B:s hetsiga uppträdande och stötande
sätt. Han återkallades 1758, men på konungens
befallning meddelades honom bakom ministärens rygg
innehållet af de officiella depescherna till och från
sändebuden såväl i Warschau som i Konstantinopel,
Haag och Stockholm samt diplomatiska eller konsulära
ämbetsmän på andra ställen (Petersburg, London,
Polen, Wien, Neapel). På grund af depescherna gaf
han särskilda förhållningsorder på samma lönnliga
väg till dem, och på kammartjänarvägen stod B. i
förbindelse med konungen. Detta dubbelspel är hvad
man kallat Ludvig XV:s hemliga diplomati eller "le
secret du roi", och B. var nu dess chef efter Conti,
till och med då han såsom sin broder marskalkens
generalstabschef låg ute i fält (1758-62) och då
han jämte brodern genom markisinnan Pompadours
tillskyndelse var förvisad till sitt gods i
Normandie (1762-64). Utrikesministern Choiseul var
detta spel på spåren, men kände det ej i hela dess
omfattning. Efter Choiseuls fall (1770) sökte B.,
ehuru förgäfves, att blifva chef äfven för det
officiella utrikesdepartementet, som i stället
öfverlämnades åt Aiguillon. Denne upptäckte en intrig,
som gick ut på att störta honom, och misstänkte
som dess hufvudman B., hvilken, ehuru främmande för
saken, konungen var nog svag att förvisa till hans
gods (1773), ehuru han anmodade honom att fortsätta
med den hemliga korrespondensen. Vid Ludvig XVI:s
uppstigande på tronen året därpå skyndade B. att
upplysa honom om den hemliga korrespondensens
tillvaro och erbjuda sina tjänster, men fick ett kärft
afböjande svar. Sedermera gafs honom åter tillträde
till hofvet, och hans handhafvande af den "hemliga
diplomatien" granskades 1775 af Vergennes (en af
dess agenter) och de Muy, hvilka berömde B:s nit och
trohet. Det "hemliga kabinettet" upplöstes. B. afled
16 aug. 1781. Boutaric var den förste, som (1866)
spred ljus öfver den hemliga diplomatien, hvilken
närmare utredts af hertig V. de Broglie i arbetet
"Le secret du roi" (1879), refereradt af Th. Westrin i
"Hist. bibliotek" (VII, 1880).
4. Claude Victor, hertig de B., Victor
François de B:s son, f. 1757, slöt sig till
revolutionen och blef general vid Rhen-armén.
Då han icke ville erkänna dekreten af 1792, genom
hvilka konungen förklarades tills vidare afsatt,
blef han afskedad och giljotinerades 1794.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
