öfverföres från en kraftmaskin. - Pronys bromsdynamometer, som allmänt användes, är en friktionsvåg, hvarmed den arbetande kraften uppväges vid ett visst hvarfantal hos axeln. Dess elementer visas i fig. Två bromsklossar (bb) af trä pressas mellan två bommar medelst skrufbultar mot en på axeln a fäst slätsvarfvad hjulskifva. Den ena bommen är förlängd till en arm, försedd med vågskål och så anordnad, att belastningen p sträfvar att vrida skifvan och axeln i motsatt led mot deras rotation.

</img>
Genom tillskrufning af klossarna och
anbringande af ett passande antal vikter i vågskålen
bringas bromsarmen att balansera vid det åsyftade
hvarfantalet. Friktionen vid skifvans omkrets
förbrukar därvid allt det genom axeln fortledda
arbetet under värmeutveckling, och friktionskraften
motväges af vikterna. - Vid tillgång till elektriska
anordningar användes ofta för samma ändamål den
elektromagnetiska bromsdynamometern. 
Denna utgöres af ett två- eller flerpoligt
magnetfält, som är fast, samt en utanför detta
roterande järnring, hvilken med rem drifves från
den maskin, som skall undersökas. Det mekaniska
arbetet omsattes i ringen till hvirfvelströmmar
och bortgår som värme till omgifningen. Genom olika
magnetisering kan erhållas olika stora bromskrafter.

A. E—m

Bromsgrove [brå'msgråuv], stad i engelska
grefsk. Worcester, vid Salwarp, 22 km. s. v. om
Birmingham. 8,416 inv. (1901). Järnindustri. I
grannskapet finnas betydande saltverk.

Bromshjul, maskinb. Se Broms.

Bromskloss, maskinb. Se  Broms.

Bromsilfver. Se Brom.

Bromsilfvergelatin [-jelatin], gelatin, hvari
ljuskänsligt bromsilfver finnes ytterst fint
fördeladt. Med bromsilfvergelatinemulsion öfverdrages
glasplåtar, films och papper för fotografiskt ändamål
(se Fotografi).

Bromsskifva, maskinb. Se  Broms.

Bromssko, järnv., en flyttbar inrättning, som lägges
på skenorna för att å bangårdar dels hindra vagnar,
som under växling satts i rörelse, att löpa ut längre,
än som är lämpligt, dels hindra vagnar från att bliva vinddrifna.

H.L.

Bromsten, ett hufvudsakligen af kroppsarbetare bebodt
"villasamhälle" i Spånga socken, Stockholms län,
vid station på Stockholm-Västerås järnväg, omkr. 3
km. n. v. om Sundbyberg. Samhället utgör bortåt
hundra bebyggda lägenheter på från herrgården Bromsten
afsöndrad mark. Folkmängden beräknas 1905 till öfver
1,000 personer.

Bromsvagn, med bromsinrättning försedd vagn i ett
järnvägståg. I blandade tåg och godståg är endast
ett visst antal vagnar bromsvagnar. 

H.L.

Bromus L., bot., växtsläkte af fam. Gramineæ. Det
eger inom Skandinavien 10 arter, af hvilka en,
B. secalinus L. (råglosta, losta, faxe), är ett
på rågåkrar besvärligt ogräs, hvilket stundom
tar öfverhand öfver rågen. Från sistnämnda
omständighet förskrifver sig troligen den flerstädes
bland allmogen gängse åsikten att rågen i vissa
fall förvandlas till losta. B. brizæformis,
B. macrostachys och B. patulus odlas ofta och användas
i s. k. makartbuketter. B. arvensis 
(åkerlosta) odlas ganska mycket i ett-års vallar.

F. R. K.
(G. L-m.)

Bromvätesyra, kem. Se Brom.

Bromö, ö i östra delen af Vänern, tillhörande Torsö
socken, Skaraborgs län, skild från den östligare
Torsön genom Bromö sund, hvilket passeras af
fartyg söderifrån till Göta kanal och upplyses
af tvenne fyrar, ön, som är kuperad och skogig,
är bekant för sitt nu nedlagda stora glasbruk. Den
såldes 1803 af bruksegaren Bengt v. Hofsten till
landshöfdingen Sam. af Forselles och grosshandlaren
i Göteborg K. Bagge, som med anledning af öns stora
skogstillgång ditflyttade sitt taffelglasbruk vid
Göteborg. 1813 sålde de bruket och egendomen till
kommerserådet B. H. Santesson, som 1836 afyttrade
2/3 till B. bruks intressenter.

Bronchitis (lat.), patol.  Se Bronkit.

Brondolo, ö med fort uti italienska prov. Venezia,
s. om Chioggia, vid mynningen af Brenta, som där
bildar en hamn (Porto l. Conca di B.), hvilken ofta
omnämnes i sammanhang med Venezias strider med Genova
under medeltiden.

Brong. och Brogn., i naturvetenskapliga namn
förkortning för Alex. Brongniart eller Ad. Brongniart.

</img>
Brongniart [brånjär]. 1. Alexandre Théophile
B., fransk geolog (son af arkitekten
A. T. Brongniart), f. 1770 i Paris, blef 1797
professor i naturhistoria vid "École centrale",
1800 direktör för porslinsfabriken i Sèvres,
1818 öfverbergverksingenjör och 1822 professor i
mineralogi vid naturhistoriska museet i Paris. Död
1847. B. var en af 1800-talets flitigaste och
skarpsinnigaste naturforskare. Hans största förtjänst
var, att han började använda de i berglagren
inneslutna försteningarna som medel att bestämma
de geologiska formationernas relativa ålder. I
förening med Cuvier utgaf han Description géologique
et mineralogique des environs de Paris (1811, 3:e
uppl. 1835), hvilket arbete är af stor betydelse
såsom den första framställningen af de tertiära
bildningarnas egendomligheter. De viktigaste bland
hans öfriga arbeten äro Classification des reptiles
(1805), Traité élémentaire de minéralogie (1807),
Sur les caractères zoologiques des formations avec
rapplication de ces caractères à la détermination
de quelques terrains de craie (1821), ett verk af
största betydelse för kunskapen om den paleontologiska
karakteristiken, vidare Essai d'une classification
minéralogique des roches mélangées (1813) och
Tableau des terrains qui composent l'écorce du globe
(1829). Porslinsfabriken i Sèvres har till stor del
B:s styrelse att tacka för sitt rykte. 1827 grundade
han därstädes ett keramiskt museum och ett institut
för glasmåleri. I