årstiden. I svårare fall äro symtomen hufvudsakligen desamma, ehuru stegrade. Äfven dessa svårare fall gå dock merendels snart öfver under lämplig vård. Ej sällan händer likväl, att den akuta bronkialkatarren, vare sig att den från början varit af lindrigare eller svårare art, drager ut på längden och blir kronisk. Äfven den kroniska bronkiten är mycket vanlig hos oss. Den är en mycket envis och svårbotlig sjukdom samt kvarstannar ofta för beständigt. Men oaktadt symtomen blifva svårare år för år, kan den sjuke stundom uppnå mycket hög ålder. Ofta uppkomma genom den kroniska bronkiten utvidgningar af bronkerna, s. k. bronk-ektasier, samt emfysem och andra sjukliga förändringar i lungorna. Under det att sjukdomen sålunda vanligen i de akuta fallen är af ringa betydelse och, äfven om den blifvit kronisk, endast undantagsvis omedelbart hotar lifvet, äro vissa former af densamma redan i sig själfva af allvarsammare betydelse. Om t. ex. katarren griper öfver på de finaste förgreningarna af luftrören eller i stor utsträckning uppträder hufvudsakligen i dessa, är den ofta vida betänkligare. I synnerhet gäller detta, om barn angripas af en sådan s. k. kapillär bronkit. En obehaglig form är den putrida bronkiten (bronchitis foetida), då sekretet i bronkerna sönderdelas af förruttnelsebakterier. Vid fall af bronk-ektasier föreligger särskildt denna fara. - För behandlingen af bronkiten fordras i främsta rummet, att den sjuke ej utsattes för sådana skadligheter, som underhålla och förvärra sjukdomen, sålunda att han framför allt undviker förkylningar, inandning af kall luft o. s. v. Den sjuke bör därför, om han under vintern ådragit sig en akut bronkit, hålla sig inne och, om sjukdomen är svårare, ligga till sängs. Svettkurer, turkiska bad o. d. användas ofta för att häfva en akut katarr i dess första skede. Nyttan af sådana medel är stundom obestridlig, men de böra icke försökas utan läkares råd. Den medikamentösa behandlingen är för olika former af sjukdomen mycket växlande, och några allmänna regler därför kunna här ej uppställas. Äfven om symtomen äro lindriga, bör man ej underlåta att rådfråga läkare, enär en vanskött lungkatarr lätt blir kronisk eller förorsakar andra svårare följdsjukdomar och för öfrigt endast den sakkunnige kan afgöra huruvida en enkel luftrörskatarr är för handen eller ett djupare lidande, en börjande lungsjukdom e. d. Den kroniska bronkiten fordrar ofta en mycket långvarig behandling; ett fullkomligt ändradt lefnadssätt, vistelse under vintern i varmare luftstreck, brunns- och badkurer o. s. v. blifva ofta nödvändiga. P. W.* Bronkofoni (af grek. bronchos, luftrör, och fone, ljud), "luftrörsljud", den vid auskultering af sjuka lungställen inträffande företeelsen, att den sjukes stämma förnimmes lika tydligt, som komme den direkt ur munnen, hvilket beror därpå, att den lufttomma, sjuka lungväfnåden har bättre ledningsförmåga än den luftfyllda, friska. Bronkolit (af grek. bronchos, luftrör, och lithos, sten), lungsten. Bronkopneumoni (af grek. bronchos, luftrör, och pneumon, lunga), patol., ett slags lunginflammation, hvilken i patologisk-anatomiskt hänseende utmärkes däraf, att inflammationen från och omkring de minsta luftrörsgrenarna i till en början ärt- eller bönstora samt först småningom sammanflytande härdar angriper lungväfnaden. Härigenom skiljer sig sjukdomen från den vanliga akuta eller s. k. krupösa lunginflammationen, hvilken har benägenhet att på en gång angripa större partier af lungan, vanligen minst en hel lunglob på en gång och därför ock kallas lobär, hvaremot bronkopneumonien på grund af sin till mindre lungpartier inskränkta utbredning äfven benämnes lobulär. På grund af nu nämnda förhållanden är det lätt förklarligt, att bronkopneumonien har benägenhet att uppstå i sammanhang med djupt ned i lungan spridda luftrörskatarrer, särskildt hos späda barn samt hos ålderstigna eller af sjukdom nedsatta individer, hos hvilka upphostningen är bristfällig. Bronkopneumonien benämnes därför ock katarral pneumoni. Sjukdomen uppstår äfven lätt, om i luftrören från munhålan aspirerats främmande kroppar, t. ex. mat vid felaktig sväljning, under medvetslöst tillstånd uppkräkta massor o. s. v., och kallas då aspirationspneumoni. Bronkopneumonien eger, till skillnad från den krupösa lunginflammationen, icke något typiskt feberförlopp med s. k. kris samt är i allmänhet äfven långvarigare än nämnda sjukdom. Den är ock en synnerligen farlig komplikation vid s. k. lungkatarrer efter influensa o. d. hos äldre eller svaga individer samt antager ett olika häftigt förlopp alltefter virulensen hos de många olika bakterier, som äro verksamma vid dess uppkomst. - Af särskild vikt vid bronkopneumoniens behandling är dels att genom en kraftig föda uppehålla den sjukes krafter, dels att underlätta upphostningen. Något specifikt verksamt medel är ännu ej kändt. I. H. Bronkoskop [-skåp; af grek. bronchos, luftrör, och skopein, se], en rörformig belysningsapparat till undersökning af de gröfre luftrören. Den nedföres antingen genom munhålan eller genom en förut gjord öppning i luftstrupens främre vägg, efter ett s. k. luftrörssnitt. E. St-g. Bronkostenos (af grek. bronchos, luftrör, och stenosis, sammanträngning), förträngning i luftrören. Bronkotomi (af grek. bronchos, luftrör, och temnein, skära), med kirurgiskt instrument företagen öppning af luftrören. Jfr Laryngotomi. Bronn, Heinrich Georg, tysk naturforskare, f. 1800 i Ziegelhausen (vid Heidelberg), d. 1862, blef 1828 professor i naturvetenskap och teknologi i nämnda stad, dit hans föreläsningar inom kort lockade en mängd utlänningar. B. gjorde sig högt förtjänt i synnerhet om paleontologien. Bland annat formulerade och bevisade han den satsen, att man med nästan matematisk noggrannhet kan afgöra en formations ålder efter dess större eller mindre procenthalt af recenta arter. Hans förnämsta verk äro System der urweltlichen konchylien (1824), System der urweltlichen pflanzenthiere (1830), Lethæa geognostica (1836-38; 3:e uppl. 1852-56), Geschichte der natur (1841-49), Allgemeine zoologie (1850) och Untersuchungen über die entwickelungsgesetze der organischen welt während der bildungszeit unserer erdoberfläche (1858; prisbelönt af franska vetenskapsakademien). I det stora verket "Neue encyklopädie für wissenschaften und künste" bearbetade han den zoologiska delen (1850). Af största vikt är hans Klassen und ordnungen des thierreichs, wissenschajtlich dargestellt in wort und