tillsats borttager den för vissa ändamål onödigt stora hårdhet, som åtföljer den rena bronsen. Vid vissa tillfällen tillsättes ock bly, hvilket ökar legeringens gjutbarhet och bearbetbarhet; detta får dock ej ske, om bronsen utsattes för större påkänningar, enär en blytillsats gör legeringen sprödare. Maskinbronser pläga hafva följande sammansättning: <table r> <td> <td> <td c>koppar <td c>tenn <td c>zink <td l>brons till <td>kranar, ventiler o. d.<td>88 <td>12 <td>-- <td c> »<tab>» <td l>excenterringar <td>86 <td>12 <td>2 <td c> »<tab>» <td l>lokomotivlager <td>82 <td>10 <td>8 <td c> »<tab>» <td l>tätningsringar <td>88,5 <td>3 <td>8,5 </table> Sträckhållfastheten hos maskinbrons är 40--20 kg. / mm.² Särskilda inom maskintekniken använda arter af bronser äro manganbrons, fosforbrons och aluminiumbrons (se d. o.). ^{G. D.} 2. Tekn. Se Bronsfärg. Bronsart von Schellendorf [brås<over>a</over>r fånn]. 1. Hans B., tysk musiker, f. 1830 i Berlin, elev af Dehn och Liszt, konserterade såsom pianist i Paris, Petersburg och Tyskland, ledde 1860--62 Euterpe-konserterna i Leipzig, 1865--66 "gesellschaft der musikfreunde" i Berlin, blef 1867 k. teaterintendent i Hannover, 1887 hofteaterintendent i Weimar och afgick 1895 med titeln excellens. Han har komponerat pianosaker, kammarmusik, kantaten Christnacht, Frühlingsphantasie för orkester, två symfonier m. m. -- Sedan 1862 är B. gift med den framstående pianisten och kompositrisen Ingeborg Starck, f. 1840 i Petersburg af svenska föräldrar, elev af Henselt och (1858) Liszt. Hon har konserterat jämte sin man och komponerat piano- och violinstycken, sånger samt operorna Jery und Bätely (1873), Hjarne (1891), Manfred (1901) och den ouppförda Die göttin zu Sais. ^{A. L.} 2. Paul B., den föregåendes broder, preussisk general och statsman, f. 1832 i Danzig, vann 1849 officersbefordran och öfverfördes 1861 såsom kapten till generalstaben, där han 1867 blef major och 1870 öfverstelöjtnant. Under kriget 1870--71 tjänstgjorde B. såsom afdelningschef i stora högkvarteret och inledde såsom parlamentär de underhandlingar, som efter slaget vid Sedan ledde till franska arméns kapitulation och kejsar Napoleon III:s tillfångatagande. Efter kriget stabschef vid gardeskåren, blef B. 1875 generalmajor, 1881 generallöjtnant och divisionschef samt öfvertog 1883 krigsministerportföljen, hvilken han med stor skicklighet skötte till 1889, då han, som året förut utnämnts till general af infanteriet, öfvertog befälet öfver 1:a armékåren. Död 1891. B. var en officer af ovanlig duglighet och en framstående skriftställare, hvarom framför allt hans grundliga arbete Der dienst des generalstabs (1875--76, 4:e uppl., utg. af hans son, 1904) vittnar. 3. Walter B., den föregåendes broder, preussisk militär, f. 1833 i Danzig, blef 1852 officer, öfverfördes 1862 såsom kapten till generalstaben, anställdes 1870 såsom stabschef vid 9:e armékåren, befordrades 1873 till öfverste, 1880 till generalmajor och 1884 till generallöjtnant. 1888 blef B. chef för 3:e, 1890 för 10:e armékåren, 1889 general af infanteriet och tog i jan. 1893 afsked, men förmåddes s. å. att öfvertaga krigsministerportföljen, hvilken han innehade till 1896. ^{C. O. N.} Bronsera, gifva föremåls yta bronsartadt utseende. Metaller bronseras i olika nyanser genom galvanisk utfällning, upphettning (se Anlöpa 2) eller behandling med kemikalier (se Ærugo nobilis och Brunering). Gjutjärnspjäser ger man ett bronslikt yttre genom bearbetning med borstar af koppar- och mässingstråd. Trä, gips m. m. bronseras med bronsfärg, som fixeras med limlösning eller fernissa. ^{G. H--r.} Bronsermaskin, maskin för bronsfärgers anbringande å papper. Den består i hufvudsak af en fördelningsanordning för metallstoftet, vanligen i form af ett väl inkapsladt mekaniskt såll, och användes i kombination med pappersmaskiner och tryckpressar. Bronsermaskinen är arbetsbesparande och framför allt hygienisk, i det den befriar arbetarna från det finfördelade metallstoft, som vid bronsering för hand lätt bemänger luften i arbetsrummet och skadligt inverkar på andningsorganen. ^{G. H--r.} Bronsersalt, kem., antimonklorid, blandadt med olja. Användes för att öfverdraga metaller, hufvudsakligen stål, med ett matt, artificiellt rostskikt. ^{H. E.} Bronsfärg, Bronspulver l. Metallbrons, tekn., utgöres af pulvriserade metaller och legeringar. Fabrikationen står ofta i samband med framställningen af bladmetall (se d. o.), hvars affall går i handeln i finrifven form (guld-, silfver- och aluminium-"brons"). Till vanliga bronsfärger för dekorativa ändamål, tapettryck, bronsering m. m. användas koppar-zinklegeringar med gula till röda nyanser samt tenn-zinklegering för hvitt. Ytterligare nyanser åstadkommas genom anlöpning (se Anlöpa) eller anilinfärg. Svart s. k. järnbrons är finfördelad antimon, utfälld på våta vägen. -- En del kemiska föreningar, som kristallisera i metallglänsande fjäll, förekomma stundom i handeln under benämningen "bronser". Sådana äro vattenfri kromklorid (violett), blyjodid (gul), natrium-volframoxid-volframat (guldgul). Jfr Brokat och Bronsera. ^{G. H--r.} Bronsgjutning. Se Gjutning. Bronsit, miner. Se Bronzit. Bronspulver, tekn. Se Bronsfärg. Bronssjukan, patol., ett namn på den s. k. Addisons sjukdom (se d. o.). Bronstryck, ett i bronsfärger utfördt färgtryck. Bronsåldern, arkeol., kallas i den jämförande fornforskningens system den kulturperiod, då den öfvervägande hufvudmassan af skärande redskap och vapen tillverkades af brons, d. v. s. då denna metallblandning utgjorde det materiella underlaget för kulturen. En bronsålderskultur af högre eller lägre art har förekommit i nästan hela Europa, Väst-Asien, delar af Sibirien, Indien, Kina, Egypten samt i Peru och Mexico före dessa länders eröfring af spanjorerna. Man har förvånat sig öfver, att den af två metaller sammansatta bronsen blef tidigare känd än järnet, men detta förhållande vinner lätt sin förklaring, då man får veta, att ursprungligen kopparn användes enbart och att man först småningom lärde sig härda densamma genom en tillsats af tenn. Kopparn förekommer tämligen allmänt i naturen och kunde därför mångenstädes tidigt blifva föremål för bearbetning. Stenålderns slut synes också i de flesta länder utmärkas genom kopparns uppträdande, och denna öfvergångstid har fått namnet kopparåldern. Spår af denna äro kända från Indien