är den mest ursprungliga och naturliga formen för
tvekamp och består däri att hvardera kämpen genom
lämpliga fattningar med händerna samt ändamålsenligaste
användning af muskelstyrka och tyngd
söker bringa motståndaren under sitt fullständiga
herravälde, dock utan att förorsaka honom skada
till lif eller lem. Såsom manlig kroppsöfning har
brottning varit högt värderad i alla tider och sannolikt
bland alla folkslag. Sin fullkomning nådde
denna idrott i det antika Grekland och Rom.
Genom erfarenhet och regler utvecklades den till
att blifva en kraftmätning, där äfven skicklighet,
fintlighet och vighet spelade in, så att denna idrott
slutligen fick rangen af "det mest vetenskapliga
bland alla spel", hölls högt i ära och tillskyndade
segraren stora hedersbetygelser vid de för alla greker
gemensamma täflingsspelen.
Nordborna under hednatiden
idkade brottning på lekvallarna och vid gillen.
Sex olika sätt att brottas omtalas i de isländska
sagorna; det vanligaste var liftaget. "Áflog"
utgjorde en förening af brottning och knytnäfskamp,
som af vikingarna öfverfördes till England och i
själfva verket mycket erinrar om senare tiders
boxning (se d. o.). Till senaste tid har brottning med
liftag bibehållit sig som idrott bland allmogen i hela
Skandinavien och på Island.
Forngrekerna brottades alldeles nakna, på
sandtäckt mark; kroppen ingneds med olja för att bli
smidig och skyddad mot förkylning, men den oljade
huden beströddes med sand för att erbjuda fäste
för händerna under brottningen. Man särskilde
tvenne brottningsmetoder.
Orthopale (af
orthos,
upprättstående) utfördes i upprätt ställning, och segraren
måste minst tre gånger fälla sin motståndare,
så att dennes båda skulderblad berörde marken;
alindesis försiggick med knäböjande utgångsställning,
på marken, hvarvid det gällde att bringa motståndaren
på rygg. Inskränkande regler förekommo icke
många; bland dem må nämnas förbuden mot att slå
och bita. Krokben, kramning och kväfning (för att
lamslå motståndaren) voro tillåtna. Efter det romerska
världsväldets fall försjönk den grekisk-romerska
brottningen i glömska, för att (oafsedt den
tämligen regelfästa tyska brottningen under medeltiden)
först på 1850-talet ånyo uppväckas och omskapas till
den idrott, som fått namn af modern grekisk-romersk
eller "fransk" brottning.
Fig. 1. Grekisk-romersk brottning.</img>
Fig. 2. Grekisk-romersk brottning.</img>
För öfrigt förekomma
numera följande mera kända former af brottning:
stående brottning (den f. n. vid allmänna täflingar
i Sverige använda), liftag, turkisk brottning (som är
våldsam och tillåter kväfningsgrepp), gördelbrottning,
fri (l. amerikansk) brottning (med ej så rigorösa
bestämmelser som den grekisk-romerska, dock ej
våldsam) och japansk brottning (jiu-jitsu).
Fig. 3. Japansk jiu-jitsu. Sätt att bryta af motståndarens
arm, ifall han icke går in på att bli fälld till marken</img>.
Den
grekisk-romerska brottningen är den verkligt klassiska,
och idrottsligt mest fulländade formen, omhuldas af
stora organisationer i de flesta civiliserade länder
och bedrifves efter internationellt antagna regier.
För att regelmässigt öfvervinna sin motståndare skall
man bringa dennes båda skulderblad att samtidigt
beröra marken; därvid tillåtas dock endast grepp
om motståndaren från hufvudet till höfterna.
