Brouckère [brokär]. 1.
Charles Marie Joseph
Ghislain de B., belgisk statsman, f. 18 jan. 1796 i
Bruges, blef efter grundliga fackstudier militär,
men tog 1819 afsked ur armén och invaldes 1826
i Nederländernas andra kammare som representant
för Limburg. Han slöt sig till det belgiska
partiet, egnade sig med outtröttlig ifver åt
folkundervisningens höjande och omdaningen af
fängelseväsendet i frisinnad riktning samt blef 1828,
efter att hafva utfört hvarjehanda officiella uppdrag,
ledare för det liberala partiet, tack vare sitt modiga
uppträdande i representationen mot den bestående
stränga presslagen. Konung Vilhelm blef snart hans
bittre fiende, men däremot kom B. på förtrolig
fot med prinsen af Oranien. Liflig anhängare af
den belgiska frihetsrörelsen 1830, förde han med
entusiasm sina betryckte landsmäns talan inför
generalstaterna i Haag och sökte, ehuru förgäfves,
förmå prinsen af Oranien att träda i spetsen för
belgierna. Den provisoriska regeringen i Belgien
insatte B. i försvarskommissionen, gjorde honom
till artilleriöfverste och militärguvernör i Liège,
och i nationalförsamlingen, där han representerade
Hasselt, var han en af liberalernas ledare samt
bidrog kraftigt till att införa stadgade förhållanden
i den unga staten. Varm anhängare utaf hertigens af
Nemours tronkandidatur, blef B., sedan denna afvisats
af Ludvig Filip, i febr. 1831 finansminister och för
en kort tid den nya regeringens mäktigaste man. Konung
Leopold I, hvars val han dock motverkat, kallade honom
s. å. till inrikesminister i sin första ministär
och kort därpå till krigsminister, på hvilken post
B. verkade med stor duglighet och energi till 1832,
då han, missnöjd med representationens hållning
mot honom, afgick ur regeringen. Jämte några andra
liberaler grundade han 1834 det "fria" universitetet
i Bruxelles som motvikt mot det katolska i Louvain och
föreläste där i matematik och nationalekonomi. 1835-39
var han direktör för belgiska banken, också
väsentligen ett verk af honom, och öfvertog sedan, då
banken sistnämnda år måste inställa sina betalningar,
ledningen af åtskilliga stora industriella företag,
där han också egnade mycken omtanke åt arbetarnas
bästa. 1848 invald i deputeradekammaren, var han
fortfarande en af liberalernas ledare, men spelade
ej samma politiska roll som förut. S. å. utsågs han
till borgmästare i Bruxelles och verkade på denna
post till stadens sanna båtnad och folkets belåtenhet
till sin död, 20 april 1860. Tillsammans med Tielemans
utgaf B. "Répertoire de l'administration et du droit
administratif de la Belgique" (1834). Jfr Th. Juste,
"Charles de B., bourgmestre de Bruxelles" (1867).
2.
Henri Marie Joseph Ghislain de B., den föregåendes
broder, belgisk statsman, f. 1801 i Bruges, blef 1820
advokat och var kunglig prokurator i Roermond vid
utbrottet af den belgiska revolutionen, till hvilken
han liksom brodern genast slöt sig. Han invaldes
i nationalförsamlingen, blef dess sekreterare och
utöfvade som sådan en högst betydande verksamhet. 1831
insattes han i den deputation, som gick till England
för att erbjuda kronan åt Leopold. 1840-44 var
B. guvernör i prov. Antwerpen, blef 1847 statsminister
utan portfölj och representerade 1849-52 Belgien hos
påfven och andra italienska furstar. Efter Rogiers
afgång
stod han 1852-55 i spetsen för en försoningsministär
och var samtidigt utrikesminister. Han förstod
därunder att skickligt återknyta och vidmakthålla
Belgiens vänskapliga politik gentemot Frankrike,
hvari Napoleon III:s statskupp vållat ett för
Belgien betänkligt afbrott. Som medlem af belgiska
deputeradekammaren 1857-70 var han en af de liberale
doktrinärernas mest framstående män och kämpade
manligen mot det klerikala inflytandet. Träffad af
blindhet, måste han slutligen draga sig från det
politiska lifvet och dog i Bruxelles 25 jan. 1891.
E. A-t.
Brougham [bråH^m], namn på ett slags två- eller
fyrsitsiga, täckta åkdon, "kupéer", som fått namn
efter statsmannen Brougham.
</img>
Brougham [bråu^m], Henry Peter, lord Brougham and
Vaux, engelsk statsman, f. 19 sept. 1778 i Edinburgh,
inskrefs 1792 vid därvarande universitet och egnade
sig åt studiet af matematik och fysik med sådan
framgång, att han vid 18 års ålder fick en afhandling
om ljuset intagen i "The transactions of the royal
society". 1795 började han studera rättsvetenskap
och blef efter att året förut ha gjort en resa till
de skandinaviska länderna år 1800 skotsk advokat. År
1802 deltog han i grundandet af "Edinburgh review",
i hvilken tidskrift han sedan intill 1828 var en
mycket flitig medarbetare; i de första 20 numren
skref han 80 artiklar. 1803 blef han inskrifven vid
Lincoln's inn, men bosatte sig först 1805 i London,
där han att börja med uppehöll sig genom att skrifva
för Edinburgh-tidskriften. Genom sin bekantskap med
lord Holland kom han i förbindelse med whigpartiets
ledande män och blef 1806 sekreterare hos lorderna
Rosslyn och S:t Vincent på deras beskickning till
Lissabon. Ehuru B. aldrig helt behärskade den
engelska juridikens alla spetsfundigheter, vann
han 1808 såsom Liverpool-köpmännens sakförare inför
parlamentet rykte såsom advokat och blef 1810 medlem
af underhuset. Följande år lyckades han genomdrifva
antagandet af en lag, som stadgade strängt straff
för slafhandel, och 1812 riktade han mot vissa för
köpmansvärlden besvärande förordningar ett angrepp,
som ledde till dessas upphäfvande. S. å. föll
han igenom i Liverpool mot Canning och egnade
sig därefter åt sin advokatverksamhet, som han
äfven under sin parlamentstid bedrifvit med
framgång. Genom försvaret af bröderna Hunt, som
åtalats för en mot prinsen-regenten förgriplig
skrift ådrog han sig dennes bittra hat, men blef
ungefär samtidigt juridiskt biträde åt hans gemål,
prinsessan Karolina. 1815 återinträdde B. i det
politiska lifvet och var under de följande åren en
af underhusets flitigaste och mest lysande talare,
uppträdde i alla viktigare frågor, särskildt som
målsman för krafven på
