belägenheten att ej behöfva egna sig åt något brödstudium. Han började uppsöka artistiska kretsar och fick teatervurm, men hemföll icke åt något bohemlif och bodde hemma hos föräldrarna i London ända till sitt giftermål. 1833 fick han tillfälle att besöka Ryssland. Han utgaf s. å. anonymt dikten Pauline, det enda efterklangsartade af hans verk; det bär märken efter hans Shelley-svärmeri och är tämligen kaotiskt i form och känslouttryck, men genialiskt och glödande. Fullt personlig, såsom den själstillståndens diktare han skulle blifva, framstod han i den dialogiska dikten Paracelsus (1835), ett försök till återupprättelse åt den beryktade forskaren, som han gör till en Faust-natur, kännetecknad af orygglig sträfvan mot ett ideellt mål i trots af de frestelser, som ärelystnad och intelligenshögmod ställt i hans väg. I Sordello (1840) är hufvudpersonen en italiensk medeltidsskald, som tragiskt slites mellan drömlif och verksamhetslust. B. tyckte sig tidigt med ängslan finna, att hans skrifsätt var för allmänligt och omständligt; för att koncentrera det strök han bort bindeord, relativpronomen o. s. v. samt pressade våldsamt ihop orden och satserna, liksom han äfven individualiserade sin stil genom att sky slitna uttryck och massvis upptaga ovanligare ord; detta ledde till, att han ofta blef kärf och svårfattlig. Längst är detta drifvet i den nämnda "Sordello", där han äfven öfverdrifvit sin egendomlighet att underordna de yttre händelserna under själsmålningen, så att de förra endast antydningsvis skildras. På uppmaning af den berömde skådespelaren Macready skref B., ett för scenen afsedt drama, Strafford (uppf. 1837), som efterföljdes af flera dylika: King Victor and king Charles (1842), The return of the druses (1843), A blot in the scutcheon (uppfördt s. å.), Colombe's birthday (uppf. 1844), Luria och A souls tragedy (1846). Han låter situationerna utgöra probersten på personernas sedliga halt, och det finnes godt om poesifyllda ställen i dessa skådespel, men de äro väsentligen läsdramer och slogo ej igenom. Ännu efter flera års offentlig diktarverksamhet var B. uppskattad af endast få män, sådana som Leigh Hunt, Carlyle och skalden Landor. Under sammanfattningstiteln Bells and pomegranates (hämtad från öfversteprästens klädnad med de därå anbragta klockorna och granatäpplena) utgaf han 1841-46 åtta diktverk, bland hvilka det dramatiskt formade Pippa passes (1841) riktigt afslöjade hans rika originalitet. Han skildrar däri, hur en liten renhjärtad italiensk silkesspinnerska helgdagsledig råkar att på nyårsdagens morgon, middag, afton och natt gå sjungande förbi fyra helt olika grupper af människor, som just äro stadda i afgörande själskriser och af hennes sjungna verser hämta intryck till bättre sinnelag och handlingssätt. Det sjunde verket i nämnda cykel var Dramatic romances and lyrics, smärre dikter af ofta brännande stark karakteristik. Italien, där B. 1846 efter sitt giftermål bosatte sig (om äktenskapet se ofvan B. 1) hade alltifrån två kortare besök, som han förut gjort där, blifvit så att säga hans själs hemland. Under sitt femtonåriga samlif med makan författade B. just ej mycket. I dikten Christmas-eve and easter-day (1850) utvecklade han sin af dogmer tämligen obundna religiösa trosbekännelse. In a balcony (1853) är ett drama om segrande kärlek, och i Men and women (1855), femtio olika monologer mot historisk bakgrund, har man hans kanske yppersta verk, i en form, som blef hans säregnaste. Efter hustruns död, 1861, kufvade B. sin sorg och återflyttade med deras son till England, där han efter faderns död (1866) lefde i gemenskap med en afhållen syster. Diktcykeln Dramatis personæ (1864) fäste ny uppmärksamhet vid honom. 1868-69 utgaf han sitt största och ryktbaraste diktverk, The ring and the book (i 4 bd), som är för B. högligen kännetecknande. Innehållet rör sig om en italiensk rättegång på 1600-talet med anledning af en upprörande mordtilldragelse, i det att en grefve Franceschini har af svartsjuka mördat sin unga hustru och hennes fosterföräldrar. I tolf afdelningar framställes nu saken från olika synpunkter af brottslingen, det oskyldiga offret Pompilia, som ej genast aflidit, hennes förkämpe den unge prästen Caponsacchi, sakförarna och domarna; allt, äfven det nyfikna folkets skvaller, är återgifvet med fotografisk noggrannhet, alltunder det att dock det psykologiska intresset förhärskar. Stora sträckor af dikten äro naturligen helt prosaiska, men höjdpunkter af sin diktarförmåga nådde B. här i teckningen af Pompilias passioneradt ömma och rena själ, Caponsacchis berättelse samt den gamle påfvens gripande motiv som högste domare i saken. - Den nya generationen började köpa B:s arbeten. Han blef på gamla dagar allt sällskapligare och hyllades mycket, alltid bibehållande sin lifsglädje och frimodiga flärdlöshet. Till hedersdoktor kallades han af Cambridges universitet 1879, Oxfords 1882 och Edinburghs 1884. Han författade under detta skede oafbrutet, bl. a. Prince Hohenstiel-Schwangau, saviour of society (1871), där han förklädt och halft ironiskt låter Napoleon III i själfapologi belysa sin bana, Fifine at the fair (1872), hvari erotisk ombytlighet och trohet originellt vägas mot hvarandra, The inn album (1875), som upphöjer den stora kärlekslidelsen, och Dramatic idyls (1879-80), hvari skaldeelden ännu brinner lifligt. Sedan började ordrik och hårdknäckt metafysik bortskymma ingifvelsen. I La Saisiaz afhandlade han sin orubbliga tro på personlig fortvaro efter döden i naturlig anknytning till jordelifvet. Under de senare åren vistades han åter i Italien, hos sin son. Hans sista arbete var Asolando: fancies and facts (1889). Hans stoft fick en äreplats i Westminster abbey. Som skald är B. energisk realist med idealistisk syn på världen och intager en alldeles egendomlig ställning. Hans egentligaste uttrycksform är ett slags dramatisk monolog, som möjliggör, att något visst själstillstånd kommer till samladt uttryck i ett afgörande ögonblick. Med stor och märkvärdig sympati förstår han att sätta sig in i betraktelsesätten hos alla lefvande varelser, från de högst stående till de lägsta. Ytterst få skalder ha åstadkommit ett så rikt galleri af individualiserade människokaraktärer, hämtade från alla åldrar, kretsar och tidsskeden samt ställda enhvar i sin troget tecknade miljö och återgifna med ofta rent af visionär styrka. Den måleriska ramen är därvid bisak för honom; hvad som egentligen intresserar honom såsom det verkligaste är det evigt mänskliga, tankar och lidelsers spel, olika lynnens växt, lifvets tragedi och komedi. Hans lugna sångmö höll sig däremot oberörd af politisk entusiasm liksom af