social reformifrer. B. har sällan som lyriker gifvit
direkt uttryck af sin egen känsla och uppfattning,
men dock alltjämt omedvetet tecknat sig själf i de
karaktärer han framställer och i sina omdömen om
dem. Hans egen person talar alltid med i de tecknade,
rannsakar och analyserar. Hans åskådningssätt är
alltid etiskt. En människas värde finner han icke i
hvad hon uträttat, utan i den karaktär hon bildat af
sig. Han har en dragning till starka karaktärer,
säregna själskonflikter och kriser, intensiva
lidelsemoment, som skapa undantagshandlingar och
blixtlikt belysa människans sanna väsen. Han söker
uppdaga det bakom orden och handlingarna liggande,
de fina näten af outtalade känslor och impulser, som
delvis falla inom det omedvetnas område. I sina starka
grepp på fakta väjer han icke för det groteska eller
ens det fasaväckande, men den starka öfvertygelsen
om det ideellas verklighet lyser alltid igenom;
han är manligt mild och oföränderligt optimistisk. -
B. kunde, när han så ville, gifva alldeles ypperliga
naturskildringar och äfven utveckla en betydlig
formvirtuositet. Han skref bl. a. öfverlägsna
krigsballader och framstående kärlekslyrik. Vanligen
rörde han sig dock på en tämligen knagglig blankvers
och hade ej säkert sinne för det rätta ordet. Men
han visste att slå lysande gnistor ur föga brukliga
ord och stundom tvinga lustiga rytmer att uttrycka
djupa idéer samt sökte af det språkliga materialet
skapa nya tankesymboler, nya ordvalörer, att dikta
för alla sinnen, ej blott för örat. Hans tankar äro
så subtila och snabba i vändningarna, att uttrycket
alltför ofta ger gåtor att gissa. Också har man
kallat honom en skald för skalder och tänkare;
populär i vanlig mening blir han väl aldrig. Hans
kärfhet utgjorde för öfrigt en protest mot allt
omanligt och enerveradt i tidsandan. - Efter det att
B. ända till slutet af 1860-talet hade varit förbisedd
och misskänd, blef han sedan inom den angelsaxiska
världen föremål för en aktiv beundran, sådan som väl
aldrig eljest kommit någon skald till del under hans
lifstid. 1881 stiftade Furnivall i London
Browning
society med syfte att sprida kännedomen om skaldens
verk och tolka allt det dunkla däri. 16 andra dylika
Browning-sällskap finnas nu (i Oxford, Cambridge,
Dublin, Nord-Amerika o. s. v.).
Den definitiva upplagan af B:s arbeten utgafs i 17
bd 1888-94; ett urval i 4 bd finnes i Tauchnitz'
edition. Furnivall utgaf "Browning bibliography"
(1883) och Berdoe "The Browning cyclopaedia, a guide
to the study of the works of E. B." (3:e uppl. 1897),
hvarjämte amerikanen Corson lämnat en dylik inledning
(4:e uppl. 1892). Den mest autentiska lefnadsteckning
öfver B. utgafs 1891 af fru Sutherland-Orr, en af
skaldens förtrognaste vänner. Vidare äro monografier
öfver honom skrifna af Symons (1887), Fotheringham
(s. å.), Gosse (1890), Sharp (s. å.), Jon Stefansson
(Köpenh. 1891), Waugh (1900), Stopford Brooke (1902)
och Chesterton (1903). Se äfven litt. till B. 1.
E. F-t.
Browning society [brau'niŋ səsai'iti]. Se
Browning 2.
Brownlow [brau'nlåu],
William Gannaway,
nordamerikansk politiker, f. 1805 i Wythe county,
Virginia, d. 1877 i Knoxville, Tennessee, började
sin bana som daglönare, var 1826-36 kringresande
metodistpredikant (däraf hans populära
benämning
Parson-B.) och uppsatte 1838 i Knoxville
tidningen "The Knoxville whig", i hvilken han utan att
uppträda mot Slafveriet energiskt tog till orda för en
stark centralregering och emot de bland sydstaternas
politiker rådande separatistiska tendenserna. Då
inbördeskriget utbröt, vägrade B. hissa ned unionens
flagga från redaktionsbyggnaden och ådrog sig
därigenom åtskillig förföljelse från sydstatsmännens
sida. Hans tidning indrogs (okt. 1861), och själf
hölls han en tid i hårdt fängelse. Följande år sändes
B., hvars stora inflytande i trakten man fruktade,
norrut inom unionstruppernas linjer. Han utgaf då
det märkliga arbetet
Sketches of the rise, progress
and decline of secession with a narrative of personal
adventures among the rebels, hvilket genast erhöll en
oerhörd spridning. Efter inbördeskrigets slut valdes
B. 1865 till guvernör i Tennessee och uppträdde som
sådan mot negrernas rösträtt. 1869-75 representerade
han Tennessee i senaten och återtog sedan ledningen
af sin tidning, hvilken han redigerade till sin
död. V. S-g.
</img>
Brown-Séquard [brån-sekār], Charles Édouard,
fransk fysiolog, f. 8 april 1817 på ön Mauritius,
blef 1846 med. doktor i Paris samt egnade sig
åt experimental-fysiologiska och nervpatologiska
studier. Efter Napoleons statskupp begaf han sig 1852
till Amerika, där han vistades till 1855, då han åter,
för några år, bosatte sig i Frankrike. 1859-63 var
han läkare vid sjukhuset för epileptiker och
paralytiker London, 1863-67 professor vid Harvard
university i Cambridge. 1867 återvände han för
några år på nytt till Frankrike, men etablerade
sig 1872 såsom praktiserande läkare i New York
samt blef 1877 professor i fysiologi i Genève och
1878 Claude Bernards efterträdare som professor vid
collège de France. Han afled i Paris l april 1894. -
B:s vetenskapliga forskningar beröra hufvudsakligen
nervsystemets fysiologi; resultaten af dessa har han
nedlagt i ett mycket stort antal smärre afhandlingar
äfvensom i de större arbetena Lectures on the
physiology and pathology of the central nervous system
(1860) och Lectures on the diagnosis and treatment
of the principal forms of paralysis of the lower
extremities (1861). De sista åren af sitt lif egnade
sig B. med stor ifver åt frågan om körtlar med inre
sekretion, d. ä. körtlar, hvilkas afsöndring utgjutes
i blodet, och hans insprutningar af testikelsaft hafva
tillvunnit sig stor uppmärksamhet, i synnerhet hos
den stora allmänheten (jfr Afsöndring). Slutligen
inlade B. en mycket betydande förtjänst såsom
grundläggare och utgifvare af "Journal de physiologie"
(1858-64) och "Archives de physiologie" (1868-94).
R. T-dt.
Brownska molekularrörelsen [brau'n-],
växtfysiol. Se Brown (Robert), engelsk botanist.
Brown stout [brau'n stau't], eng. Se Porter.
Brownsville [brau'nsvil], stad i nordamerikanska
staten Texas, 56 km. från floden Rio Grandes
