1766-67), är det första på sitt område och har i mycket fått bilda grundval för efterföljarnas. Det vittnar om en för sin tid vidsträckt lärdom, men B. lägger den leibniz-wolfska filosofiens måttstock på alla andra läror. Af sitt stora arbete gjorde B. ett sammandrag, Institutiones historiæ philosophicæ (1747; ny uppl. 1791). Bruckmann, Fredrik, en svensk, i Paris under slutet af 17:e årh. verksam konstnär, som vann rykte genom i relief utförda emaljer. Han arbetade åtminstone 1695-99 och kanske ända framemot 1715 för Ludvig XIV:s räkning, förseende monarkens porträttdosor med dennes porträtt i emaljrelief. Hans lefnadsomständigheter äro för öfrigt okända. O. G-g.

</img>
Bruckner, Anton, österrikisk tonsättare, f. 4
sept. 1824, d. 11 okt. 1896, var elev af Sechter
och Kitzler, men utbildade sig hufvudsakligen
autodidaktiskt, blef domorganist i Linz 1855,
hofkapellorganist samt professor i orgel,
kontrapunkt och komposition vid konservatoriet
i Wien 1868, universitetslektor där 1875 och
filos. hedersdoktor 1891. Hans nio symfonier hafva
blifvit mycket omtvistade och först på de senaste
tio åren allmännare uppförda. De äro ett försök
att öfverföra Wagners musikdramatiska stil på den
absoluta instrumentalmusiken och lida brist på logik
och begränsning, men ega glänsande och genialiska
satser. Dessutom har B. komponerat kammarmusik, ett Te
deum, mässor och manskörer (Germanenzug m. fl.) samt
med stor framgång uppträdt som orgelspelare, äfven
i Paris och London. I Stockholm introducerades han
1900 med sitt "Te deum" och sin e-dur-symfoni. - From
katolik, entusiast för sin konst, lefde B. i Wien
som ett original, oberörd af världsstadens buller,
isolerad och oförstådd, komponerande endast "in Dei
gloriam", men likväl törstande efter ett erkännande,
som först efter hans död i fullt mått vardt honom
beskärdt. "Jag skulle önska - säger Weingartner -
en nyare symfonist med Bruckners fantasi och Brahms'
kunskaper; det vore idealet". Biografi öfver B. skrefs
af F. Brunner (1895). Ett monument öfver honom restes
1898 i Wien.                     A. L.

Brudanden, zool.   Se Andfåglar, sp. 967. 

Brudbloss. Se  Blosshållare. 

Brudbröd, bot.  Se Spiræa. 

Brudenell [brö;dnel], James Thomas, earl af
Cardigan, engelsk militär,  f.   1797,  d.   1868,
vann genom upprepade tjänsteköp rask befordran på
den militära banan, men var illa beryktad för sina
ständiga tvister  med  regementskamrater,  satt
som lord B. i underhuset 1818-29 och ärfde 1837
earlvärdigheten.   1847 blef han generalmajor.
I Krimkriget anförde B. den lätta brigaden af
lord Lucans (se Bingham) kavalleridivision
och företog med denna den berömda "dödsridten vid
Balaklava" (25 okt. 1854).   B. visade därunder stor
personlig tapperhet,  men torde  ha missförstått
ordern  om  den
anfallslinje han skulle välja och därigenom bragts
att uppoffra brigaden på ett omöjligt företag. Efter
hemkomsten lät han emellertid fira sig som en hjälte
och sökte t. o. m. på rättslig väg tysta de kritiker,
som ifrågasatte det riktiga i hans handlingssätt
vid Balaklava. Han blef generallöjtnant 1861.
V. S-g.

Brudfrämma.   Se Brudsäta.

</img>
Brudkrans, Brudkrona, hufvudprydnad, som brudar
bära på bröllopsdagen. En krans af blommor var
brudsmycke redan hos romarna och betecknade brudens
jungfrulighet. Efter kristendomens införande och
sedan bruket att pryda äfven kyrkornas Maria-bilder
med blomsterkransar under medeltiden öfvergått till
deras smyckande med en gyllene krona, utlånades denna
Mariakrona af kyrkan åt jungfrubrudar. Den fick
däremot icke bäras af brud, som icke var jungfru, och
det var stadgadt strängt straff, ifall så skedde. I
flera tyska länder består brudkronan af guldtråd,
glasbitar och glitter, i Grekland och Serbien bära
brudarna en stor filigranskrona, prydd med pärlor. I
Sverige begagnas ännu på många ställen brudkronor af
guld eller silfver. Inom de s. k. högre klasserna
brukar man emellertid förfärdiga denna prydnad af
myrtenkvistar, liksom fallet i allmänhet är i västra
Europa. I östra Europa, inom den grekiska kyrkan,
inviges brudkronan af prästen och symboliserar
fruktsamhet.

Brudkrona. Se Brudkrans.

Brudköp (isl. brúðkaup) var bland forntidens nordboar
ett af namnen på bröllop och innebar uppfyllandet
af de ekonomiska villkor, som blifvit träffade
vid fästemålet (förlofningen). För att äktenskapet
skulle vara fullt lagligt, måste nämligen, enligt
ett gammalt uttryckssätt, hustrun vara mundi
keypt, d. v. s. förvärfvad genom betalning till
brudens målsman af ett belopp (isl. mundr), som
efter bröllopet tillföll bruden. Vid förlofningen
bestämdes hustruns hemgift (heimanfylgja) och hvad
mannen i förhållande därtill skulle erlägga, eller den
s. k. tillgiften (tilgjof, gagngjald, þriðjungsauki,
mundr). Vid nämnda tillfälle träffades stundom
också öfverenskommelse om morgongåfvan (linfé,
bekkjargjof), d. v. s. den gåfva, som mannen skulle
gifva hustrun morgonen efter bröllopet. Jfr Bröllop,
Vigsel och Äktenskap.

Brudmässa.  Se Vigsel.

Brudsporre, bot.  Se Gymnadenia.

Brudsäta (fsv. brudsæta), kvinna, som vid
bröllop kläder bruden. Liktydigt är brudfrämma
(fsv. bruðframma).