(1829-32), Études philosophiques sur le christianisme (1839) och Die theorie des bewusstseins (1864). Efter hans död utgåfvos hans själfbiografiska arbeten Kindheit- und jugenderinnerungen (1889) och Wirksamkeit in schule und kirche 1821-1872 (1890). Jfr lefnadsteckning af Gerold (1893).

</img>
Bruch, Max, tysk tonsättare, f. 1838 i Köln, blef
1865 musikdirektör i Koblenz, 1867 hof kapellmästare
i Sondershausen, 1878 dirigent för Sterns sångförening
i Berlin, 1880 direktor för filharmoniska sällskapet
i Liverpool, 1883 ledare af orkesterföreningen i
Breslau och 1891 kompositionslärare vid akademien i
Berlin. 1903 blef han ledamot af musikaliska akademien
i Stockholm. Hans kompositionsverksamhet omfattar
arbeten af alla arter: pianostycken, kammarmusik,
symfonier, sånger; men han har egentligen blifvit
berömd genom sin första violinkonsert och sina
körverk: Schön Ellen, Scenen aus der Frithjofssage,
Scenen aus der Odyssee, Dithyrambe, Achilleus,
Salamis, Normannenzug m. fl. Han skref äfven
oratoriet Arminius (1875) samt operorna Loreley
(1863) och Hermione (1872) m. m. B. räknas som en
af de märkligare tyske körkompositörerna. Hans
musik utmärker sig icke för något djup, men väl
för enkelhet, praktisk sättning och klangverkan.
  A. L.

Bruche [bryj]. Se Breusch. 

Bruchsal, stad i
Baden, n. ö. om Karlsruhe, vid Saalbach och vid
järnvägsknuten Mannheim- Konstanz, B.-Germersheim
och B.-Bretten. 13,555 inv. (1900), däribland 3,747
evangeliska. B. har en evangelisk och 4 katolska
kyrkor, ett slott i rokokostil, ett gymnasium,
en realskola, en handelsskola m. m. samt en rätt
betydande industri (maskiner, tobak, cigarrer, cement,
brännvin, tegel). B. egdes sedan 1056 af biskoparna
af Speier, som ofta bodde där och som ligga begrafna
i S:t Peterskyrkan i B. Det kom 1802 till Baden.

Brucin, kem. farm., en alkaloid, som af de franske
kemisterna Pelletier och Caventou 1819 upptäcktes
i barken af Strychnos nux vomica L., 
räfkaketrädet, och som äfven är funnen i räfkakor och några
andra droger ur familjen Loganiaceæ, t. ex. i
den s. k. S:t Ignatiusbönan, af Strychnos Ignatii
Bergius. Sitt namn, brucin, erhöll giftet däraf,
att man oriktigt antog dess moderdrog härstamma
från en Brucea-art. Brucinet är en stark bas,
kristalliserar i prismer eller blad, smakar ytterst
bitter och löses mycket lättare i kokande vatten
(l:150) än det närsläktade strykninet (1:2,500),
likaså sprit, men är olösligt i eter och smälter
vid 178° C., utan att sönderdelas. Vid fuktning med
koncentrerad salpetersyra antager det, liksom dess
salter, en mörkröd färg. Brucinet är mycket giftigt
ehuru betydligt svagare än strykninet; liksom detta
framkallar det i giftig dosis anfall af häftig kramp
(tetanus) i alla muskler, företrädesvis i ryggens
och nackens, hvarigenom ryggraden böjes båglikt bakåt
Ryggmärgens reflexretbarhet stegras i hög grad
af giftet, så att vid minsta vidröring af någon
kroppsdel ett nytt anfall af tetanisk kramp
framkallas. Jfr Stryknin och Tetanus.
O. T. S.*

Bruck, Karl Ludwig, friheire von B., österrikisk
statsman,  f.   1798 i  Elberfeld,  d.   1860  i Wien,
egnade sig först åt köpmansyrket och grundlade 1833
i Triest ångbåts- och försäkringsbolaget österrikiska
Lloyd, hvars förste direktör han blef. 1848 invaldes
han i tyska nationalförsamlingen och utnämndes s.  å.
till österrikiska regeringens fullmäktige hos
tyske riksföreståndaren, ärkehertig Johan.
Som handels- och arbetsminister i kabinettet
Schwarzenberg-Stadion   utvecklade   han   1848-51 en
energisk verksamhet i reformvänlig riktning, ombildade
sitt eget departement, införde handelsdomstolar och
handelskamrar, afslöt flera viktiga handelsfördrag
samt sökte utveckla landets hjälpkällor genom att
förbättra kommunikationsanstalterna och afskaffa
hindrande tullskrankor.   När han 1849 å sin
regerings vägnar slöt fred med Sardinien, begagnade
han tillfället att också ingå ett handels- och
sjöfartsfördrag med detta rike.   I maj 1851 utträdde
B., som 1849 upphöjts till friherre, ur kabinettet
och återvände    till    direktörskapet    för
"Österrikiska Lloyd".  Efter att 1852 och 1853 ha fört
åtskilliga viktiga tullunderhandlingar med Preussen
och tyska tullförbundet samt 1853-55 tjänstgjort som
österrikiskt sändebud i Konstantinopel, hemkallades
han i  mars  sistnämnda  år  och utnämndes  till
finansminister.   Österrikes dåliga finanser fingo
emellertid genom 1859 års krig ett ytterst kännbart
slag, och statskrediten sjönk på ett betänkligt sätt.
B., som förgäfves yrkat på genomgripande ekonomiska
reformer, ville då genom politiska reformer söka en
väg ut ur den finansiella nöden.   Han öfverlämnade
till kejsaren ett memorandum, under titeln Die
aufgaben Oesterreichs, publiceradt 1860, i hvilket
han bl. a. förordade  en  representativ-författning
för  de  särskilda kronländerna, alla trosbekännelsers
likaberättigande och en nära anslutning till Tyskland.
Men då samtidigt några högt stående personer beskyllde
honom för delaktighet i de underslef, som general
Eynatten begått under kriget 1859, anhöll B. om afsked
och  fick  detsamma  i  onådiga  ordalag  22 april
1860.   Följande natt beröfvade han sig själf lifvet.
Ett år efter hans död förklarade regeringen efter en
på föranstaltande af hans vän, sedermera ministern
v. Plener, företagen undersökning officiellt, att
de   mot   honom   riktade   beskyllningarna   voro»
ogrundade.   J.  Heller utgaf 1877  hans Memoiren
aus der zeit des Krimkriegs.

Bruck an der Leitha, stad i Nedre Österrike,
på gränsen till Ungern, vid floden Leitha. 5,134
inv. (1900). Nära staden, men på ungerska området,
ega hvarje år stora militäröfningar rum. B. fanns
redan i 3:e årh. e. Kr., under namnen Mutenum och
Leythæ Pons.

Bruck an der Mur, stad i Steiermark, vid Mürz
inflöde i Mur och vid österrikiska sydbanan,
487 m. ö. h. 7,595 inv. (1900). Järn-, trävaru-
och pappersindustri.

Brucker, Johann Jakob, tysk skriftställare i
filosofiens historia, f. 1696 i Augsburg, d. därstädes
1770. B:s mest betydande arbete, Historia critica
philosophiæ a mundi incunabulis ad nostram usque
ætatem deducta (5 bd, 1742-44; ny uppl.