djärfves samt hans dotters, Maria af Burgund, grafvar, Jerusalemskyrkan, den gotiska S:t Annakyrkan samt det sedan 12:e årh. bestående S:t Johanneshospitalet, med berömda målningar af Memling, bl. a. S:ta Ursulas helgonskrin, mästarens berömdaste verk (se Memling), hallarna, belägna vid stadens centrum "Grande place", byggda i 13:e och 14:e årh., med ett 107,5 m. högt torn, justitiepalatset, som en gång var grefvarnas af Flandern residens, stadshuset ("Hôtel de ville"), grundadt 1376, m. fl. - Staden lefver hufvudsakligen på spetstillverkning, bomulls-, ylle- och läderindustri, men hälften af dess invånare är i torftiga omständigheter, och en sjundedel är hänvisad till den allmänna välgörenheten. Sjöfarten är ännu trots kanalerna obetydlig. 1901 anlände 103 fartyg om 30,855 ton. Dess kreatursmarknader hafva betydelse, men eljest är handeln oansenlig. Utom några läroverk för gossar och flickor har B. ett biskopligt seminarium, en konstakademi, ett lärarinneseminarium, ett döfstum- och blindinstitut samt ett stadsbibliotek på 100,000 band och 600 för det mesta synnerligen värdefulla handskrifter. B. är säte för en biskop. -

Justitiepalatset i Bruges.</img>

B. omtalas redan på 700-talet och blef vid midten
af medeltiden Flanderns största sjöstad. Trots
fruktansvärda sociala strider mellan väfvare och
valkare samt uppror och krig mot Gent, fortfor
B. att blomstra ända till slutet af 1400-talet,
då Zwyn blifvit alldeles uppgrundadt. Det var före
denna tid jämte Venezia Europas största handelsplats,
behärskade alldeles den engelska ullhandeln och var en
stapelplats för hansan. Ännu 1456, då redan förfallet
börjat, funnos där 56 gillen och 150,000 inv. Köpmän
och varor strömmade dit från alla världens delar,
17 länder hade handelskontor där. Men redan 1495
stodo 4,000 hus öde, och handeln drog sig alltmer
till Antwerpen. Under sin glanstid var B. äfven ett
konstens hemvist, där både J. van Eyck och Memling
verkat. Men efter storhetstidens slut lefver det
ett lif i dvala och i hoppet, att den påtänkta
nya förbindelsen med Nordsjön skall återföra gamla
tiders glans.               J. F. N.

Brugg, stad i schweiziska kantonen Aargau,
vid floden Aar. 2,628 inv. (1900). Betydliga
bomullsspinnerier. Staden är mest bekant genom
den s. k. "Mordnatten i B." (1444), under hvilken
friherrarna von Falkenstein öfverföllo densamma. På en
halfö mellan Aar och Reuss låg fordom den af romarna
grundade staden Vindonissa och, i en senare tid,
klostret Königsfelden, uppfördt 1310 af kejsarinnan
Elisabet och hennes dotter, drottning Agnes af
Ungern, på det ställe, där kejsar Albrekt I mördades
(1308). Ej långt från B. ligga svafvelbadet Schinznach
och slottet Habsburg.

Brugger, Friedrich, tysk bildhuggare, f. 1815 i
München, d. 1870, var elev af Schwanthaler, men
öfvergaf i Rom sin lärares romantiska traditioner
och anslöt sig till den ideala riktningen. Bland hans
verk må nämnas Chiron, som lär den unge Akilles spela
lyra, Bavaria på Siegestor i München, Penelope och
Oidipus, ledd af Antigone. Mindre lycklig var B. i
porträttfigurer (Gluck i München, Fugger i Augsburg,
Wrede i Heidelberg m. fi.).

Brugière [bryjiår], Pierre Amable Guillaume Prosper,
baron de Barante. Se Barante.

Brugmann (Brugman), Karl Friedrich Christian,
tysk språkvetenskapsman, f. 16 mars 1849 i
Wiesbaden, promoverades till filos. doktor
i Leipzig på afhandlingen De Græcæ linguæ
productione suppletoria (i Curtius' "Studien
zur griech. u. lat. grammatik", bd IV). Efter
i Bonn 1871 aflagd gymnasie-öfverlärarexamen
verkade han såsom öfverlärare vid gymnasier i
Wiesbaden och, sedan 1873, i Leipzig, blef 1877
docent i sanskrit och jämförande språkvetenskap
vid universitetet därstädes (medelst afhandl. Zur
geschichte der nominal-suffixe -as, -yas und -vas,
i Kuhns Zeitschrift, bd XXIV) och befordrades
1882 till e. o. professor därsammastädes. 1877-84
verkade han därjämte såsom adjunkt vid det med
universitetet förbundna kejs. ryska filologiska
institutet. 1884 kallades B. till Freiburg i Baden
såsom ord. professor i jämförande språkvetenskap,
men återvände 1887 till Leipzig såsom ord. professor i
indoeuropeisk språkvetenskap (efter G. Curtius). Bland
B:s till ett antal af inemot 250 uppgående skrifter
(recensioner medräknade) böra vidare framhållas:
Ein problem der homerischen textkritik und
der vergleichenden sprachwissenschaft (1876),
Morphologische untersuchungen auf dem gebiete
der indogermanischen sprachen (5 bd, 1878-90;
tills. med H. Osthoff), innehållande afhandlingar
af dessa båda forskare; Nasalis sonans in
der indogermanischen grundsprache och Zur
stammabstufung der stammabstufenden deklination
(båda i Curtius' "Studien", bd IX); Litauische
volkslieder und märchen aus dem preussischen und
dem russischen Litauen (1882, tills, med Leskien);
Zum heutigen stand der sprachwissenschaft (1885);
Zur frage nach den verwandtschaftsverhältnissen der
indogermanischen sprachen (i Techmers "Internationale
zeitschrift fiir allgemeine sprachwissenschaft",
bd I); Griechische grammatik (i Iw. Müllers
"Handbuch der klassischen altertumswissenschaft",
bd II); Grundriss der vergleichenden grammatik der
indogermanischen sprachen (l och II, med "Indices" 5
bd, hvartill sluter sig III-V, syntax af B. Delbrück,
1886-1900), Die ausdrücke für den begriff der
totalität in den indogermanischen sprachen (1894;
i "Renuntiationsprogramm der philosophischen
facultät der universitet Leipzig fiir 1893 -94"),
Kurze vergleich. grammatik der indogerm. sprachen
(1904), Die demonstrativpronomina der