indogerm. sprachen (s. å.) m. fl. B. utger sedan 1890 (tills, med Streitberg) "Indogermanische forschungen" (bd I-XVII helt utkomna). Dessutom har B. offentliggjort en mängd delvis mycket viktiga afhandlingar och uppsatser i Curtius', Bezzenbergers, Kuhns, Fleckeisens, Techmers tidskrifter och i lärda sällskaps handlingar. B. är utan gensägelse den mest betydande språkvetenskapsmannen inom samtiden, ej blott genom det inflytande han utöfvat på den indoeuropeiska språkvetenskapens utveckling, utan också genom sin enastående förmåga af skriftlig och muntlig framställning. Genom sina afhandlingar om "Nasalis sonans" och "Zur stammabstufenden deklination" bragte B. till genombrott den nyare vokalläran, och i sitt epokgörande arbete "Grundriss der vergleichenden grammatik" har han med den honom egendomliga klarheten och skärpan samlat, systematiserat och utvidgat de resultat den indoeuropeiska språkvetenskapen hittills uppnått. 1899 blef han ledamot af Vetenskapssocieteten i Uppsala. K. F. J. Brugmansia arborea, bot. Se Datura. Brugnatelli [brunjate'lli], Luigi, italiensk kemist, f. 1750, d. 1818 som professor i Pavia, var upptäckare af knallsilfver och korksyra samt utgaf flera vetenskapliga tidskrifter.

</img>
Brugsch, Heinrich Karl, tysk egyptolog, f. 1827
i Berlin, började redan som gymnasist egna sig
åt studiet af den vetenskap - egyptologien -, å
hvars annaler han sedan intagit ett mycket bemärkt
rum. Protegerad af Alexander von Humboldt, som trots
intriger af dåv. professorn i egyptologi vid Berlins
universitet (R. Lepsius) icke undanhöll den unge
forskaren sin hjälp, utan i stället slösaktigt
skänkte honom förmånen däraf, kunde B. redan
1853, till på köpet på sin konungs bekostnad,
besöka Egypten, där utgifningen af Apisgrafvarna
gaf honom rikligt tillfälle till hieroglyfiska
och historiska studier. 1854 blef han docent i
Berlin och kort därefter konservator vid egyptiska
museet. 1857-58 bereste han ånyo Nil-länderna och
1860-61 Persien. 1864 utnämndes han till konsul
i Kairo och 1868 (sedan fransmännen framställt
önskningar att förvärfva honom åt sitt land såsom
professor vid collège de France) till professor
i Göttingen, hvilket ämbete han 1869 utbytte mot
ledningen af "école d'égyptologie" i Kairo. B. var
generalkommissarie vid egyptiska utställningen i
Wien 1873 och vid industriutställningen i Filadelfia
1876. Han lämnade 1879 direktorsplatsen vid "école
d'égyptologie" och bosatte sig i Berlin, vid hvars
universitet han höll föreläsningar. B., som 1881
af kediven erhållit titeln pasja, var 1882 prins
Fredrik Karl följaktig på en resa till Egypten och
Syrien (skildrad 1884) och anställdes 1884 såsom
legationsråd vid en kejserlig ambassad till Persien,
med anledning hvaraf han utgaf bl. a. 1m lande der
sonne. Wanderungen in Persien (1886). 1891 och
1892 företog han för preussiska regeringens räkning
vetenskapliga resor till Egypten. Han afled i
Charlottenburg, vid Berlin, 10 sept. 1894. -
Af hans utgifna verk må nämnas Reiseberichte aus
Aegypten (1855), Recueil de monuments égyptiens
(6 dlr, 1862-85; de 2 första delarna utg. af B. och
Dümichen, de 4 öfriga jämte supplement af Dümichen),
Hieroglyphisch-demotisches wörterbuch (7 bd, 1867-82),
Dictionnaire géographique de l'ancienne Egypte
(1877-80) och Thesaurus inscriptionum ægyptiacarum
(6 bd, 1882-91). 1863 uppsatte han "Zeitschrift
fur ägyptische sprache und alterthumskunde", som
R. Lepsius till sin död (1884) under medverkan af
B. redigerade, men hvars utgifning B. därefter ledde
(t. o. m. 1889 i förening med Steril, sedan tills.
med Erman). B. var såväl på grund af djupet och
omfattningen af sina studier som genom sin friska
originalitet den ypperste forskare egyptologien
sedan Champollions dagar hittills haft att
uppvisa. Han sköt mer än en gång öfver målet, men
äfven vid de jämförelsevis få tillfällen, då detta
inträffade, bibehöllo hans arbeten de egenskaper
af skarpsinne och rikedom på nytt genomarbetadt
material, som eljest utmärka desamma. Det finnes
knappast något område af egyptologien, där icke
B. framgångsrikt verkat; på många är han i viss mån
en nydanare, t. ex. på den egyptiska geografiens,
på demotiskans, på ptolemaier- och romartidens
invecklade skriftsystems områden (i sistnämnda
afseende sekunderas B. kraftigt af Dümichen). Genom
sin stora hieroglyfisk-demotiska ordbok, det
enda sammanfattande vetenskapliga ordboksverk
egyptologien eger, blef B. liksom den vägvisare, till
hvilken samtliga egyptologer - med mycket sällsynta
undantag - haft att lystra för fullföljandet af sin
vetenskapliga uppgift. Ensamt detta verk ställer
B. framom alla andra af hans medforskare. Jfr
Brugschs autobiografiska, högst intressanta verk:
Mein leben und mein wandern (2 uppl. 1894).
K. P.

Bruguiera,  bot.   Se Rhizophora.

Bruhn, Anders, biskop, f. 1778 i Stockholm,
blef 1805 filos. magister i Lund och 1807 rektor
i Uddevalla. 1814 utnämndes han till teologie
lektor i Göteborg, blef 1817 prästvigd, 1836
domprost i Västerås och 1840 biskop i Göteborgs
stift. Död 1856. Han författade Kristna kyrkans
allmänna historia jemte tillägg om kristna kyrkans
historia uti Sverige och lutherska kyrkans symboliska
skrifter, i sammandrag (1822; 3:e uppl. 1834), förr en
allmänt begagnad skolbok, samt Compendium theologiæ
dogmaticæ (1827; 3:e uppl. 1837), hvilket arbete på
sin tid åtnjöt stort anseende.

Bruhns, Karl Christian, tysk astronom, f. 1830
i Holstein, d. 1881, anställdes 1852 vid Berlins
observatorium samt blef 1860 professor i astronomi och
direktor vid det nya observatoriet i Leipzig. Han
upptäckte sex nya kometer och lämnade en mängd
banberäkningar äfvensom värdefulla arbeten öfver
längd-, bredd- och asimut-bestämningar. Från
honom förskrifva sig ock förträffliga sju-ställiga
logaritmtabeller (1869). B. gaf dessutom upphof
till 24 meteorologiska stationer inom Tyskland
och redigerade 8 årgångar af meteorologiska
observationer. Hans förnämsta arbete är Die
astronomische strahlenbrechung in ihrer historischen
entwicklung (1861).